På fredag den 13 maj är Allison Patel hedersgäst på Mackmyradagarna. Vi återpublicerar en artikel från 2014 om Allison Patel och Brenne whisky! Varsågoda!

Det sista man skulle vänta sig i utkanten av en större whiskymässa i New York är en lokal importör som lanserar en ny fransk whisky, därtill en som ingen hört talas om i Europa. Men det är exakt vad amerikanska marknadsföringsexperten och importören Allison Patel gjorde förra året. Hennes framgångar har varit så stora att hon återkommer i år till Whiskyfest New York som fullvärdig utställare.

Även för ett udda whiskyland som Frankrike är Brenne kanske den märkligaste producenten av alla. Det finns få andra europeiska länder med fyra egna destillerier som alla har blickarna riktade mot utlandet – bisarrt nog har bara England en sådan ambition med Sverige i kölvattnet. Därtill finns det få gemensamma nämnare mellan destillerierna. De tre baserade i Bretagne har inte ett gott ord att säga om varandra och Brenne är en helt annan femma.

Till att börja med ligger det i Cognac, där det förmodligen är kriminellt att prata om whisky överhuvudtaget. Destilleriet har inte ens ett namn, och är del av en gårdsproduktion där man också tillverkar – just det, cognac. Smaken är dessutom fjärran från det man vanligen förknippar med singelmalt whisky. Så hur lyckades en gårdswhisky från djupaste Cognac hitta fram till Sheraton på Broadway, slåss mot betydligt större motståndare och vinna vänner i »The Big Apple«? Allison Patel berättar:

– Det hade framförallt att göra med min passion för »world whiskies« , möjligheten att vara innovativ inom single malt-kategorin och faktumet att jag, som amerikan, ville se fler whiskies från icke-traditionellt whiskyproducerande länder tillgängliga i USA. Jag for inte till Frankrike med ett klart recept eller idé för att hitta någon som kunde göra det åt mig. Snarare ville jag börja importera »world whiskies« till USA och sökte produkter som passade min filosofi (och givetvis smakade bra). Jag hade tur och träffade en tredje generationens cognacsproducent som gjort lite whisky vid sidan om för sitt egna nöjes skull.

Brenne görs från ax till limpa vid ett litet, inte ens namngivet, gårdsdestilleri i Cognac och beroende på kornskördens storlek producerar runt 30 fat per år där samtliga är allokerade till USA.
En av orsakerna att det blivit en sådan hit är kanske just det faktum att den inte smakar särskilt mycket som maltwhisky. Skulle Allison kunna se detta som en faktisk anledning, och är den lätta smaken rent av skapad för det ändamålet?

– Absolut! svarar hon. Det har definitivt inte en smak som de flesta associerar med maltwhisky, men jag tror det är här de stora möjligheterna finns: att introducera innovativa idéer och använda terroir för att skapa vackra drycker som är individuella och ger uttryck för deras födelseorter. För mig är det vad som gör den här kategorin spännande. Varför skulle jag buteljera något som försöker vara scotch? Man blir inte ledare genom att följa andra och jag gillar tanken på att erbjuda något annorlunda. Vem vet, kanske Brennes otraditionella smak får fler att ansluta sig till den mörka (sprit)sidan! Och det vore väl toppen för oss alla?

Hon har definitivt en välgrundad poäng, men det väcker också en annan fråga: Om smaken kommer från massor av cognac som slaskat runt i faten till den grad att det fått en djup inverkan på smaken, närmar man sig inte gränsen för vad som är acceptabelt och tillåtet?
Allison menar att frågan är mer komplex än så.

– Jag menar ju att smaken faktiskt börjar redan i jorden. Om du pratar med någon som kan sin cognac så börjar de med att prata om jordmån, och eftersom vi odlar två typer av gammalt korn där i den bördiga jorden med mycket krita bredvid vingårdarna så tror jag vi får ett korn med sötare smak redan där. Att vi använder en Alembicpanna istället för en traditionell kopparpanna ger större frukt/esterkaraktär och sedan kommer vi till faten, som alla vet har stor påverkan på smaken. Ny fransk limousinek ger de tunga vaniljtonerna med ett lätt kryddigt tilltal medan cognacsfaten definitivt tillför lager av ljusa, lätta fruktnoter på toppen av alla de här underbara gräddiga smakerna.

Allison menar att Brenne utnyttjar en generell attitydförändring i USA gentemot whisky, som nu ser en återuppståndelse.
– Whisky har blivit populärt i staterna igen, det är inte längre något som är din pappas dryck. Och om det fortfarande har den kopplingen har den förlorat den negativa associationen. Jag tror många hittar till whisky från ett ökat intresse i både vin- och hantverksöl, och Brenne har något att erbjuda båda de kategorierna. Det är också en extremt lättillgänglig whisky som inte bränner alls; jag brukar skämta med folk som säger att de inte är whiskydrickare att det kan de inte veta innan de testat allihop, och att Brenne är ett väldigt säkert sätt att börja på! Sedan tror jag ju också att Brenne har något att erbjuda den mer erfarne singelmaltkonnässören då den har en helt annan smakprofil. Brenne har något för alla!
Allison rundar av:

– Jag har många planer för Brenne, det är bara frågan om vad som händer först, men jag skulle gärna se några begränsade åldrade utgåvor (så länge som whiskyn fortsätter åldras bra på fat) och det hade varit toppen att se Brenne komma ut internationellt, även om vi bara har en liten produktion att tillgå. Jag håller er uppdaterade!

Följ Brenne whisky och Allison Patel på Brenne whiskys hemsida.