Att vara chef för ett destilleri är ett sätt att leva. Och precis som produkterna är de som ansvarar för tillverknignen starka karaktärer – och nästan alltid män. Man skulle till och med kunna säga att deras personlighet är en av de otaliga små faktorer som bidrar till hur whiskyn i slutändan smakar. En av dessa män är Bobby Anderson på Speyburn.

Strax utanför samhället Rothes ligger destilleriet Speyburn vackert inramat av två kullar i kanten av en dalgång där den lilla floden Granty Burn snirklar sig fram för att längre ner ansluta till den mäktiga floden Spey. Det är också från Granty Burn som Speyburn tar det mjuka vattnet till sin produktion som startade med att man den 15 december 1897 i rykande snöstorm, utan vare sig fönster eller dörrar i pannhuset, lyckades producera sin första tunna till drottning Victorias ära vid hennes diamantjubileum.
I folkmun kallas Speyburn ibland fortfarande för the Gibbet – ett lokalt ord för galgbacken som låg här en gång i tiden. Enligt ryktena visar sig också en osalig ande av en man som mött sitt öde i galgen då och då i de mörka lagerbyggnaderna: The Speyburn Ghost.
Destillerichefen Bobby Anderson svävar på målet när vi frågar om han själv sett spöket. Han påstår sig inte heller ha någon svensk anknytning trots sitt svenskklingande efternamn. Men Sverige har en positiv klang för honom då Speyburn 10 YO rusat upp på svenska försäljningslistan senaste tiden och att Sverige är en av märkets två viktigaste marknader. Den andra är USA där man länge legat på topp-tio-listan över mest sålda single malt.
Totalt räknar man med att producera mellan 1,8 och 2 miljoner liter whisky i år varav cirka 15 procent går till single malt och resten till blend-industrin.
Speyburn har inget egentligt visitors-center men man tar emot gäster efter överenskommelse och när det gäller media agerar Bobby själv turguide.

– Här får man jobba med alla saker, säger han och berättar att hans karriär i ”The Industry”, som man kallar whiskybranschen här i Skottland, började med en anställning på Miltonduff. Sedan fortsatte han som ”brewer” på i tur och ordning Ardmore, Glentauchers och Glenburgie innan han blev chef för Speyburn.
Nu har han varit här i tolv år och under den tiden har han genomfört en rad effektiviseringar och förbättringar. Genom bland annat datorisering har personalstyrkan minskat till en man per skift och sammanlagt arbetar nu totalt sex man med produktionen.

På sätt och vis kan man säga att Bobby med sina moderniseringar också följt en tradition. Det första han visar oss när vi går in i fabriken med det karaktäristiska pagodliknande taket är den gamla trum-mältnings-anläggningen. Speyburn var först i världen med att installera ”Henning’s Pneumatic Drum Maltings” istället för att mälta som vanligt på ett stort golv där anställda gick omkring med rakor och vände på kornen. Detta var revolutionerande vid sekelskiftet och betydde bättre kontroll på processen, färre anställda och mindre byggnader. På sin tid var Speyburn ett av världens modernaste destillerier.

Från och med 1967 började man köpa färdig malt och trummorna stannade. Ungefär samtidigt gick man över till att värma pannorna invändigt med ånga i stället för att elda under dem med kol.
Vi går vidare och kikar lite på maltkvarnen som är en annan gammal goding. En nyligen renoverad Bobymalting Plant av 1920 års modell från Vickers Limited.

Malten blandas i ett traditionellt gjutjärnskar med varmt vatten och går sedan vidare till sex jäskar i lärkträd som man just nu håller på att byta ut till nya.
De håller i 40 till 50 år och byggandet av de 25 000 liter stora tunnorna är fortfarande ett genuint hantverk som görs på plats och går häpnadsväckande snabbt. Det tar i snitt två dagar att bygga en tunna.

Mäsken håller relativt höga 9,5 procent innan den går vidare till de två pannorna. Den destillerade spriten kyls sedan i varsin enorm kyltank med en spiral av 100 meter kopparrör. Den lite högre procenten i mäsken och kylmetoden menar Bobby är en bidragande orsak till den unika karaktären hos Speyburns whisky.
Det varma spillvattnet från tankarna återanvänds till att värma upp mäsken.

Lagerhusen som är byggda i två våningar för att spara yta härbärgerar cirka 5 000 fat med single malt i två till tre tunnor höga rader. Den första fyllningen på bourbonfat utgörs av den 10-åriga storsäljaren. Övrig fyllning är för blends.
Vi landar där vi startade, i den lilla kontorsbyggnaden där vi bland några andra årgångar också får smaka på den rena olagrade produkten.

– På den tiden arbetarna fick en dram vid bestämda tider ville de alltid hellre ha en ”clearic” före en ”brownic” eftersom den olagrade klara hade en högre alkoholhalt. De anställda, som var mer eller mindre alkoholiserade, var mer intresserade av att få en bra ”buzz” än en god whiskey, berättar Bobby.
Slutintrycket är att Bobby har två sätt att se på Speyburn. Dels som en del i industrin där effektivisering och rationalisering är viktig. Dels som en traditionell Single Malt-producent där varumärket och privatkunderna är viktiga.
– Jag har faktiskt också funderat på att sätta de gamla malttrummorna i produktion igen, berättar Bobby innan vi lämnar hans enkla arbetsrum.
Det om något skulle verkligen skänka stor exklusivitet till Speyburn. Det är nämligen de enda som finns bevarade i hela världen och det lär inte tillverkas några nya …

Reportaget, tidigare publicerat i Allt om Whisky nr 4 2012, återges här i något förkortat skick.