Text & foto: Mattias Johannesson

I varje liten röka- o kröka-kiosk i gathörn och gränder finns det standardblends som Johnny Walker och Chivas, och Jack från Tennesse ser man också ofta till. Men, är man som whiskynörd ute efter något mera avancerat får man leta ordentligt. Jag letade primärt efter Kavalan, den taiwanesiska whiskyn som uppmärksammades när den »utklassade« skotsk whisky i ett blindtest för några år sedan och som ju borde finnas i Kina. Med hjälp av kontakter med Pekingsvenskar på ambassaden hittade jag en bra whiskybar att börja jakten på.

Glen
Whiskybaren Glen är modellerad efter japanska förlagor, och har en japansk barmästare. Jag har inte varit på en whiskybar i Japan, men läst och hört lyriska berättelser från dem som varit det. Helt enligt traditionen är den nästan gömd och har inga skyltar utanför byggnaden. Vet man inte exakt var baren finns så får man leta förgäves, den är nämligen gömd på andra våningen inne i ett litet shoppingcenter som mest verkar vara tomt och öde. Utifrån kan den bara anas men man måste lyfta ögonen över gatuplanets sexbutik och ölschapp. Då anas flaskkonturer i skumrasket, barhyllorna är byggda direkt mot ytterväggen av glas istället för den gängse spegeln. Väl inne i komplexet kan man fråga sig fram, och efter att ha irrat ett tag bland korridorerna hittade jag rätt dörr.

Redan vid första snabbsvepet med blicken över baren såg jag vad som väldigt mycket såg ut som en typisk Kavalan, hög och kvadratisk. Direkt när man kommer in anvisas man en plats och får en varm frottehanduk för att fräscha upp sig innan man attackerar barutbudet. Första timmen av mitt tidiga kvällsbesök var vi tre gäster och sju i personalen, och servicen var naturligtvis utsökt. Maltwhisky är huvudfokus, med något hundratal buteljeringar, men det finns även lite originella whiskies från Amerika såsom High West och Templeton Rye, och några ovanliga tyska whiskies, samt ett utbud av batterisprit för drinkar. De flesta andra gästerna drack olika cocktails och jag njöt av att studera barmästarens arbete med dessa på nära håll.

När jag besviket fick reda på att att Kavalanflaskorna i baren var tömda siktade jag först in mig på White Oak, av vilken det fanns ett antal buteljer att välja på. Denna sällsynta japanska whisky finns förvisso numera importerad till Sverige men jag hade inte provat den. Utbudet från Suntory och Nikka var också bra, med flera av Yamazakis fatvarianter såsom Sherry och Puncheon cask. Jag avnjöt bland annat den väldigt trevliga Hibiki-blenden som 21-åring och en Hakushu 18. Att få behålla flaskorna på baren medan man dricker är en trevlig sedvänja, och man kan i lugn och ro studera etiketter och alkoholhalt.

Barmästaren Tomonobu är verkligen en Mästare i denna bar. Han står i centrum och blandar noggrant och exakt drinkar, många med färsk frukt som skalas och blandas i på plats, efter att den visats och godkänts av kunden. Vid hans ena sida står glas-servicen där ett par underhuggare passar isbitar av rätt storlek och form i de glas som ska användas till drinkarna. Detta så att glasen kyls ordentligt och det blir en snygg drink. Om inte rätt isblock hittas åker ishackan fram och ett block adapteras tills det passar.

När barmästaren sträcker ut handen förväntar han sig att rätt glas, cocktailbär eller oliv läggs i vänsterhanden, eller att någon tar den använda shakern från högerhanden. Vermouthmängden i standarddrajjan var mer än att visa flaskan, men inte mycket. I glaset med is fylldes lite vermouth som sedan rördes runt med isen för att sedan hällas av. Citron-twistningen som avslutade var som en liten handteaterföreställning. Jag var dock lite tveksam till Martinivarianten där vermouthen ersatts med en rejäl skvätt med Talisker, som inte hälldes av.

På gott och ont är rökning inte speciellt förbjudet i Kina. Att kunna njuta en god cigarr till sin whisky känns helt ok, men det bolmades på både det ena och det andra rökdonet utan någon tanke på om meddrinkarna ville det. De som beställde en cigarr fick den snoppad och tänd av barmästaren, som med snygga knixningar på handleden såg till att få ordentligt drag i rökverken innan de levererades.
Glen ligger långt ner på Pekings mest kända bargata, Sanlitun, några kilometer nordöst om Pekings egentliga centrum i diplomatdistriktet. Addressen är 16 South Sanlitun. Jag kom dit tidigt, vid 7-8-tiden på kvällen och hade då bra tillfälle att diskutera whiskyval med barmästaren som hade det lugnt då. När jag ett par timmar senare lämnade stället började det fyllas av stamgäster vid baren och borden. Vägg i vägg ligger en sakebar som nog också är väl värd ett besök.

Oban Lounge
Oban Lounge ligger inklämt mellan Sheraton Great Wall Hotel och den stora jordbruksutställningen vid östra delen av andra ringleden. Från takterassen har man utsikt direkt över ringledens drygt 10 filer med konstant rusningstrafik.
Jag smet in en tidig eftermiddag och som enda gäst (!) kunde jag njuta av innehavaren Tonys sällskap, både verbalt och i drickandet. På grund av språkförbistringen vart det ibland lite goddag yxskaft i meningsutbytet, men i stort var det givande diskussioner om whisky och hans bar.

Varje whisky jag provade provade han också vilket gjorde det trovärdigt att diskutera smak och doft, och han bjöd även på specialbuteljerad Tullibardine som han ville att jag skulle prova. Utbudet var bra om än inte jättestort, med bland annat en hel del Gordon & MacPhail-buteljeringar. Liksom på Glen hade lite amerikanska specialare hittat dit, bland annat Angel’s Envy Bourbon. Priserna i baren var överlag väldigt bra, en officiell buteljering av Glen Elgin, 16 cask strength sherrybomb, fick jag en rejäl dram av för under 100 kr, men en kopp fint te gick på närmare 200 kronor.

Här hänger man inte i baren, utan sitter vid höga barbord gjorda av grova plankor, med flaskorna på väggghyllor på ena långsidan i den smala lokalen. Under besöket spelades en av de mest konstiga Led Zeppelin-tolkningar jag hört, Houses Of The Holy-låtar i någon slags instrumental lounge-jazz-tappning.

Te
Drycken framför andra i Kina är naturligtvis te. Jag var speciellt på jakt efter så kallat Pu’er te som jag också hittade. Det är precis som whisky en dryck med långa anor, som görs med speciella processer som inkluderar jäsning och långa largingstider. Detta verkar vara teets motsvarighet till singelmalt, med fantasipriser på flera tusen kronor för en kaka på några hekto. Dock såg jag inte till några numrerade och limiterade utgåvor i exklusiva förpackningar, det var helt enkelt kvaliteten som gav priset. Till prisets försvar ska dock sägas att det är mycket drygare än vårt vanliga te. Efter att ha hällt av det första, enligt instruktionen otjänliga tevattnet kan man fylla på vatten och brygga i flera omgångar med en liten mängd te brutet ur den lilla kakan.

En annan rolig form av te kommer i bollar om ett par centimeter, som när de läggs i det varma vattnet förutom att ge smak vecklas ut till en färgglad blomma. Även denna variant kan återfyllas och dra flera gånger. Dock, jag får erkänna att jag i tefallet nog är en gammaldags blenddrickare, jag föredrar normalt gamla gubben och gumman grå när det gäller vardagste.

Mat
Pekinganka har man ju hört talas om, och efter många påstötningar från Pekingboende ex-pats som sjöng ankans lov avnjöt jag en anklunch på ett av de mest kända ställena i närheten, Da-Dong. Ankan strimlas och äts lite som tacos, med ett antal olika tillbehör. Servitrisen kom ett flertal gånger och förklarade och vek ihop olika ank-pannkakor helt med hjälp av ätpinnar, förmodligen tyckte hon att jag såg bortkommen ut. Det enda jag inte smakade var ankhuvudet som serverades på ett eget fat. Resturangen är känd för sin anka, och flera servitörer går hela tiden runt och skär upp ankkött på löpande band. Förutom den delikata ankan fanns många andra läckra rätter, och att bara bläddra igenom den mycket tjocka menyn som illustrerades med färgfoton var väldigt intressant. Bland annat serverades många varianter av sjögurka och sjöborre, och i entrén satt levande krabbor och ostron på parad.

Muren
Den kinesiska muren är ett av många »måsten« i Peking. Vi hade dock ingen större lust att se på de turistiga stråken med väldigt välrenoverad och putsad mur ihop med tusentals andra turister och dröser av souvenirförsäljare. Via lokala kontakter kom vi i kontakt med Beijing Hikers som ordnar ordentliga vandringsturer, och vi gick en heldagstur på ett muravsnitt som var fritt från turister men stort på vyer. Det var en fantastisk upplevelse att gå på muren, med blommande nöt- och fruktträd runtomkring, och se hur muren snirklar sig iväg över berg och dalar så långt ögat kan se. Förutom muravsnitt som inte renoverats sen de byggdes under Minghdynastin för runt 500 år sen fick vi även se exempel på hur livet på landsbygden kan te sig. Jag gick även en andra dagsvandring med dem, och fick då se murdelar som var 2000 år gamla från den tiden då det var många murar runt små riken och inte en lång mur. Under hela denna vandring såg vi inte en enda människa förutom vår grupp. Att bara ett par timmar ifrån Peking hitta så lantliga miljöer trodde jag inte var möjligt.