Modern svensk ölhistoria börjar med en kontrovers. Det är början på 1990-tal och det står några flaskor Orval på Systembolagets butikshyllor. Orval är ett trappistöl, alltså ett öl som bryggs av trappistmunkar i Belgien och det är relativt nytt på den svenska marknaden. Ölet har en vörtstyrka på 4,5 vilket motsvarar en volymprocent på 5,6. Denna siffra är viktig i Sverige, för bara knappt 20 år sedan var öl över denna alkoholprocent förbjudet att sälja på Systembolaget. Så långt inga problem.

Men den som vet något om öl, vet att ett trappistöl jäser en sista gång på flaska. Och när ett öl jäser, bildas mer koldioxid men också – gud förbarme – mer alkohol. Detta visste några i Sverige och av någon outgrundlig anledning, kanske av konkurrensskäl, kanske av hänsyn till folkhälsan, skvallrar någon till Systembolaget och menar, helt korrekt, att ölet i dess slutgiltiga form har en alkoholmängd på över sex procent.

Panik på monopolet. Flaskorna togs genast bort och ordningen var återställd. Eller var den det? Nej, snarare tvärt om. Nu räckte det! Bland dåtidens ölaficionados, de var inte många, fick man nog och när man såg att svenska staten drog in sköna skattemiljoner (eller var det miljarder?) på statsspriten Absolut, men inte vågade sälja ett öl över 5,6 volymprocent, ja då hade det blivit löjligt, rent ut sagt groteskt förmynderi.

– Ölet, berättar Janko, reades sedan ut på Finlandsbåtarna eftersom man inte där hade någon övre alkoholgräns på öl. Jag tror de tog en femma per flaska.
Jan-Erik Svensson, eller Janko i ölkretsar, är Sveriges ledande ölexpert. Hans historiska kunnande är omvittnat och hans kärlek till brygden oomtvistad. Vi sitter och käkar raggmunk och dricker mjölk (!) när han berättar att han nyligen kommit hem från en ölresa i Bayern. Åtta besök hanns med, dagligen, och fem bråda dagar blev det i ölets förlovade land.

Men denna gång ska det handla om svensk modern ölhistoria och som ciceron har jag därför bett Janko leda resan. En resa som alltså tar sin avstamp i ett fullkomligt absurt förbud, via EU-inträdet 1995 då Orval nu plötsligen stod och trängdes med andra alkoholstarka brygder i butikshyllan.

Idag, 2012, finns ett tusental olika ölsorter på Systembolaget, alltifrån de alkoholfria varianterna till kultförklarade IPA-varianter från USA. Hur kunde det bli så här? Hur kunde Sverige gå från att vara ett ölets u-land till en marknad som idag visar en vidunderlig mångfald?
Jodå, Janko vet.

– I mitten på 1980-talet grundades det Svenska ölfrämjandet. Man hade blivit inspirerade av den brittiska konsumentrörelsen CAMRA, bland annat. Dessutom, 1989 grundade Sven-Olle Svensson i Laholm det första nya svenska bryggeriet på flera år­tionden, Sofiero.

Då ska man ha i åtanke att Sverige hade gått från ett bryggarland till att nå botten av ölnäringskedjan med endast ett femtontal bryggerier runt om i landet. Vinet hade börjat ta över och succén med lantviner, tyskt, franskt och spanskt, slog försäljningsrekord efter rekord.

Men ölindustrin i Sverige hade fått sig en tankeställare. Och fortfarande hade vi starka helger, då liksom nu, då ölet tar överhand: midsommar, julbordet, påskölen och till kräftorna.

– Spendrups, tidigare Grängesberg, fick också betydelse för sin profilering, som ett alternativ till Pripps, det privata. Det blev lite spännande med öl plötsligt. Men det kan vi ju också tacka tidsandan för.

– När sedan Norra Brunn öppnades i centrala Stockholm visste man att det var något på gång, berättar Janko.
Denna välartikulerade och närmast kosmopolitiska ölkännare, i grunden lärare i historia och religion, nu biträdande rektor, minns till och med ölet som serverades på fat, Ind Coope Burton Ale, alltså ett äkta levande engelskt fatöl. Närmast sensationellt och ölet blev en rikskändis (i ölkretsar vill säga).

Norra Brunn var också tidigt ute med att servera en ölbricka, fyra eller om det var fem små glas på en planka de hade borrat hål i för plats för glasen, och här gick man från lätt lager till mörkt öl. Succén var ett faktum.

– En annan viktig händelse för ölkuturen i Sverige var ölfestivalen. Den startade första gången 1992 och grundaren Marianne Wahlberg gjorde en enorm gärning. Jag tycker att festivalen var bländande. Jag hade visserligen bra koll på öl, men det var intressant att få koll på den svenska markanden och hur industrin började växa fram.
EU må man ha synpunkter på, men fråga en svensk ölintresserad som har några år på nacken. Från det ganska torftiga sortiment, knappa tjugotalet produkter som mest, fullkomligt exploderade utbudet när Sverige plötsligen var en deltagande EU-nation.

– Utbudet innebar en statushöjare för alla som ville dricka öl.
Systembolaget, som tidigare hade behandlat ölet som en infektion, öppnade till och med en ölbutik på Norra Stationsgatan i Stockholm. Men man ville aldrig kalla butiken för specifikt ölbutik, trots att inget vin såldes, men det låg snarare i monopolets sätt att kommunicera där försiktighet är en dygd.

Det skulle emellertid inte ta slut där med ölets utveckling. Upprinnelsen till att vi idag har ett 60-tal kommersiella bryggerier, ofta med enormt höga kvalitetsanspråk, hänger samman med att ölet börjat hamna på matbordet, inte bara som partyhöjare eller törstsläckare. Inte minst på ölkrogar som Akkurat och Oliver Twist, båda öppnade på 1990-talet, några av de bästa ölkrogar (snarare än ölpubar) som även ur ett internationellt perspektiv slog ölaficionados med häpnad.
Det är också nu den första generationen, som Janko kallar den, dyker upp.

– Det var bryggerier som Jämtlands, Nynäshamn, Nils Oscar, Slottkällans och Grebbestad. Dessa fem är ett slags fundament för dagens craft brewing. Ambitionen var mycket hög.
Sedan dess har det dykt upp flera andra bryggerier, mikrobryggerier som det kallas. Idag är termen snarare craft breweries, men det har att göra med att mikrobryggerier blev ett alltför uttänjt begrepp.
Men vilken innebörd fick det då för svenska ölälskare att svenska Pripps blev uppköpt av danska ölgiganten Carlsberg?

– Inte så mycket egentligen, menar Janko. Möjligen mentalt, samtidigt insåg man ju att Pripps var ett regionalt skitbryggeri i Nordpolen som lätt kunde köpas upp av de stora jättarna.
Pripps historia är ju bara det ölhistoria. För ett femtiotal år sedan fanns över 100 bryggerier i Sverige och det var naturligt att de låg i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Så småningom slogs många bryggerier ihop och bildade Pripp Bryggerierna och sedan bara Pripps. När Carlsberg 2004 sedan tog över togs produktion raskt bort från Stockholm och all produktion ligger idag i Falkenberg.

Framför allt en sak har varit viktigt för danskarna att behålla, Carnegie Porter, Sveriges äldsta varumärke som fortfarande är aktivt. Och lite av en ikonöl från bryggerilandet Sverige. Och som visar att Sverige faktiskt har en spännande ölhistoria. Men också en framtid.

– Det intressanta idag är att det har kommit en ny generation bryggare, som är lyhörda och vetenskapligt skolade.
Janko nämner Oppigårds utanför Hedemora, Dugges utanför Göteborg, Närke Kulturbryggeri, Sigtuna Brygghus.
– Men nu börjar det bli närmast oöverskådligt, säger han. Men man ska ge dem några år för att se vad de kan åstadkomma.

Vad han saknar i öllandet Sverige är en krogscen 2012 som tar ölet på allvar, och gärna små bryggerier i anslutning till en restaurang. Det skulle öka intresset och han tror dessutom att folk är beredda att betala mer för ett öl som är gjort på hemmaplan.
En förhoppning som känns lite mer som en förut­sägelse.