Säg Brora och väldigt många whiskykännare får en alldeles speciell lyster i blicken, likaså när de hör »Clynelish« – men är det inte egentligen ett och samma destilleri? Jo, på sätt och vis, men ändå inte…

Brora och Clynelish beskrivs båda som ovanligt rökiga för att komma från Northern Highlands. Brora nämns ofta i samma andetag som whisky från Isle of Islay med en rejäl rökighet som Clynelish inte riktigt når upp till, speciellt inte senare årgångar där rökigheten tonats ned men fortfarande är närvarande.
Clynelish Distillery grundades beroende på ganska sorgliga omständigheter 1819 (mer om det senare). Det ligger i byn Brora i Sutherland, ett vidsträckt county, till större delen ägt av släkten med samma namn, som än idag bebor slottet Dunrobin (Storbritanniens största).
Brora ligger vid floden Broras mynning, mitt mellan städerna Inverness och Wick. Floden har alltid spelat en dominerande roll, och bron med sitt klocktorn mitt i byn är en av Skottlands äldsta och också orsak till namnet: Brora lär vara fornnordiska och betyda just »bro över vatten«.

Laxvakt, salt & golf
Vattnet ifråga är mycket rikt på lax av enastående kvalitet. 1820 byggdes det stora ishuset, där tog man hand om laxfångsterna innan de skeppades vidare. Under en period var laxen billig och brukade då saltas (med lokalt salt förstås; se nedan) i stora mängder. När den senare blev sällsyntare och därmed dyrare exporterades den ända ner till London. Längre ut vid flodmynningen står ett »laxutkikstorn« där en utkik höll vakt och rapporterade när laxstimmen närmade sig. Till Brora vallfärdar än idag lax- och öringsfiskare.
Trots sitt nordliga läge har Brora ovanligt milt, men förstås fuktigt, klimat med en medeltemperatur på 8,2° C. Idag bebos byn av omkring 1 140 själar och det är lätt att tro att den något sömniga stämning som råder bland de gråa husen alltid varit så stillsam, men det är fel.

Broras hamn, som visserligen är Storbritanniens minsta, vittnar om avlägsna tider då byn sjöd av aktiviteter året om. Det handlade främst om en intensiv gruvdrift som inleddes redan på 1520-talet. Några årtionden senare började man utvinna salt i gigantiska saltpannor som eldades med kol från nyss nämnda verksamhet, saltet exporterades med stor. Mycket av det användes av fiskeflottorna längs kusten som då håvade in sill i enorma mängder. Det var också härifrån hamnen som kolen exporterades ända fram till den verksamheten togs över att järnvägen omkring 1870. Den kom att innebära ytterligare expansion och ett rejält uppsving för både gruvdriften, stenbrottet, whiskyn, textilindustrin och turismen. Under en tid var Brora rent av en både geografiskt och strategiskt viktig knutpunkt.

En annan verksamhet som gav återklang också utomlands var Broras tillverkning av tegel och det stenbrott där den sandsten som användes för att bygga bland annat London Bridge hämtades. (Idag kan man i denna alltmer förvirrande värld bese bron ifråga i Arizona, USA).
Redan 1861 anlades golfbanan norr om byn med en särdeles fin utsikt. Den designades av golfpionjären Old Tom Morris och har senare finjusterats av en annan golfkändis: James Braid. Tyvärr är det många golfare som missar Brora eftersom det är så nära till berömda Royal Dornoch (tio minuter söderut).

Whiskyn
Så var det whiskyn då: Clynelish Distillery är egentligen två, de ligger mitt emot varandra. Den nya byggnaden uppfördes 1967 och tycker ni den ser bekant ut med sina panoramafönster rakt ut mot havet, kan det bero på att ni besökt destilleriet Caol Ila på Isle of Islay för byggnaderna är faktiskt identiska.
Ganska snart efter det att verksamheten gått igång i det nya destilleriet (som man kallade »Clynelish A«) blev det plötsligt stor brist på rökig whisky hos blend-producenterna. För att svara upp mot efterfrågan började man i det gamla Clynelish framställa en jämförelsevis annorlunda whisky med avsevärt rökigare karaktär än den »ordinarie«. Eftersom den nya whiskyn var så annorlunda fick den heller inte heta Clynelish enligt en gammal tull- och skatteregel. Att kalla den Brora låg ju nära till hands. Och så blev det. Man döpte helt enkelt om det gamla destilleriet.

Till stor sorg för många rökivrare lade dåvarande ägarna ned verksamheten i mars 1983. Länge stod den gamla byggnaden och förföll, men i slutet av 1990-talet förklarades den som byggnadsminne och förvaltas idag av myndigheten Historic Scotland, som ser till att de märkliga, låga lagringslokalerna (som mer ser ut som en paradgata på en begravningsplats) och det vackra pagodtaket hålls intakt.

Staffordmarkisen
När byggnaderna ursprungligen uppfördes 1819 så var det på order av landägarfamiljen, då i form av Elizabeth Sutherland som genom ett domstolsbeslut 1771 hade fått ärva den ofantligt stora egendomen och gavs titeln Countess of Sutherland. Hon gifte sig 1785 med en prominent Londonherre vid namn George Granville-Leveson Gower. Men han nöjde sig inte med det namnet, nejdå – han var dessutom Lord Trentham, Earl Gower och Marquis of Stafford. Och det var den sistnämnde titeln han ståtade med när han grundade destilleriet Clynelish.

Vid det laget var han och hans fru redan både kända och ökända i hela brittiska riket. De anses vara de som gick i bräschen för det sorgliga och skrämmande kapitel i den skotska historien som går under beteckningen The Highland Clearances. En del kallar dem för etnisk rensning medan andra menar att det var en ekonomisk nödvändig åtgärd, men hur det än var med den saken så såg paret Sutherland till att sådär 15 000 torpare som bebodde deras mark och idkade sitt jordbruk, och ibland gjort det i flera hundra år, brutalt jagades bort. Inte bara det – deras torp brändes under nattliga räder ner. En natt samma år som destilleriet grundades brändes till exempel 250 torp. I ett fall ledde det till en rättegång där en av Sutherlands hantlangare blev anklagad för mord – men frikändes av den landägardominerade juryn (surprise, surprise…).

Under många år hade Högländerna försett regeringstrupperna med nötkött, men efterfrågan på det sjönk raskt och markägarna såg sig om efter mer lönsamma djur, och deras blickar hamnade på får, för mellan 1800 och 1818 steg priset på ull tredubbelt. Staffordmarkisen vädrade profit och skaffade sig raskt sådär 200 000 får av arten Cheviot som kommer från The Cheviot Hills som bildar gränsen mellan Skottland och England.

Whisky istället för kol
Många av torparna sattes (ibland mot sin vilja) på båtar som avgick till Kanada och Nya Zeeland, andra bosatte sig i primitiva, hastigt uppkomna kåkstäder runt om Brora och började för sin överlevnad odla vad man kunde – bland annat korn. När markisen fick korn (ähum…) på det såg han ytterligare en inkomstkälla – whisky. Alla hans investeringar, både i gruvdriften, fisket och saltbranschen, hade gått hårt åt familjekassan (de 200 000 fåren var inte gratis heller…). Speciellt hans satsning på ytterligare gruvor blev inte lyckad. Kolet var av så dålig kvalitet att det inte ens dög som bränsle.
Whiskyn däremot visade sig vara en bra satsning redan från början, de före detta torparna fick avsättning för det lilla som de odlade på sina magra plättar invid kusten och markisen plockade hem vinsten utan att lyfta ett finger eftersom framställningen sköttes av en licensierad destillatör. Han hette James Harper och var arrendator på gården Clynelish inte långt från den nya destilleribyggnaden som fick samma namn.

Harper hade två kittelpannor ur vilka han lyckades trolla fram cirka 45 000 liter per år inledningsvis. När George Lawson tillsammans med sina söner tog över 1846 genomfördes avsevärda förbättringar, det uppfördes fler lagerbyggnader och skaffades nya kittelpannor. Deras whisky blev så uppskattad att den enbart såldes till privatkunder, även utanför England, och inte genom grossister som brukligt var.

Guldwhisky?
Termen »flytande guld« har väl lite då och då använts för whisky av olika slag, men i fallet Clynelish är det faktiskt befogat på ett alldeles speciellt sätt. Precis som 1819 tar man vatten från en vattentäkt vid namn Clynemilton Burn som var själva hjärtat för den guldrush som drabbade Brora under ett års tid. Jo faktiskt – en skotsk guldrush. En herre vid namn Robert Nelson Gilchrist hade varit i Australien i sjutton år och förgäves letat guld. När han nu återvände till hemtrakterna 1868 lyckades han få ett tillstånd av paret Sutherland att vaska i Brora och intilliggande Helmsdalefloden. Och det dröjde faktiskt inte länge förrän han lyckades, och genast dök det upp sådär 500 andra guldsökare som smällde upp en kåkstad som fick namnet Baile an Or (Guldbyn). Efter ett år och en mängd klagomål angående dels guldsökarnas leverne men också deras skadegörelse på omgivningarna, lystrade paret Sutherland och drog in licenserna. Guld finns det alltså, och vattnet som förvandlas till whisky i Clynelish kan mycket väl ha guldkorn i sig och huruvida det har något att göra med både Broras och Clynelish’ komplexitet och smak är ju en intressant fråga …