Jura är lite som humlan som inte fattar att den inte kan flyga men flyger ändå. Hebridernas mäktigaste siluett, som syns på miltals avstånd och välver sig som två kvinnobröst har tjusat sjöfarare och lockat lönnbrännare i långa tider. Bara the »Diurachs«, öborna, vet att »papsen« egentligen är tre trolltroner. Det är väldigt mycket som bara öborna vet: som att det dimmiga strålkastarljuset man plötsligt möter i natten på öns enda väg aldrig kommer nära; som att gamla profetior inte ens går de mäktigaste släkterna förbi; som att vattnet man dricker ger evigt liv; som att de sista tre tempelriddarna som vaktade den heliga gralen har sina viloplatser på den uråldriga kyrkogården vid Kilearnadil; som att bara en dåre skär torv i maj; som att vissa kan leva i 180 år och att whiskyn man dricker på hotellet är påbuden av en gammal kvinna, som en stormande vinternatt för över 200 år sedan väckte Lord Archibald Campbell och befallde honom att genast bygga ett destilleri.

Historierna är nästan fler än hjortarna som givit »djurön« sitt fornnordiska namn. På 800-talet var Jura ett brohuvud för vikingar, lämningar och boplatser från nordborna finns det gott om på ön. Men verklighetens historia går längre tillbaka än så. Faktum är att man på Jura har hittat några av Skottlands äldsta fornlämningar daterade till 6 000 år före vår tideräkning.

I dag bor inte många på ön – om man inte menar hjortfamiljerna som det kryllar av i skogarna på öns inre delar – knappt 200 personer lever och verkar på Jura. Man är jordbrukare och fiskare, någon kör färjan, någon jobbar på hotellet, några på den enda restaurangen, eller på destilleriet. Jura skiljs från grannön Islay via det några hundra meter smala Islaysundet (Caol Ila). Men öarna skiljs också på många andra sätt. Jura är betydligt bergigare, kargare, mycket glesare befolkat och har ett rikare natur- och djurliv.

Jura är en ödslig ö, med en dyster, dimmig och dramatisk stämning. Det var just detta som lockade författaren George Orwell att slå sig ner på Jura när han ville fly världen, undkomma det kärnvapenkrig han förutsåg och för att i lugn och ro skriva klassikern 1984, som i hög grad präglas av en speciell Jura-ton. Någon Jurawhisky drack han dock aldrig eftersom destilleriet var nedlagt under hans tid på ön.

En gång i tiden var Jura ett skatteparadis. Öborna hade tillåtelse att tillverka whisky för husbehov, men 1781 förbjöds denna välsignade nåd och ön torrlades. Det skulle dröja 30 år innan Archibald Campbell fick nog, uppmanad av andevärlden som han var byggde han Cail Nan Eilan Distillery (Small Isles Distillery) i rekordfart. Platsen han valde vid sundet Gulf of Corryvreckan sägs ha varit densamma som för ett 1600-tals destilleri, fast på ön tror man sig veta att whiskytillverkning förekommit redan i början 1500-talet. I alla fall finns det en grotta vid destilleriets källa där alla vet att det förekommit lönnbränning i evinnerliga tider.

Destilleriets tidiga historia var stökig, fylld av ägarkonflikter och ägarskiften. Kulmen nåddes 1901 då en segdragen tvist mellan godsägaren Colin Campbell, som ägde byggnaderna, och James Ferguson, som ägde utrustningen, stängde destilleriet för vad man trodde var all framtid. Colin Campbells första åtgärd var att ta bort hustaken, för byggnader utan tak betalade man nämligen ingen fastighetsskatt. Det skulle dröja ända till 1960 innan planer på att återstarta destilleriet fick fart sedan öbor som ville stimulera sysselsättning och ekonomi på Jura presenterat ett bryggeribolag ett förslag på renovering och rekonstruktion av den gamla ruinen.

1963 sattes Jura åter »on stream«. Whiskyn som rann ur tappkranarna skilde sig markant från den säregna rökiga whiskyn som Jura producerat 60 år tidigare. Man ansåg att möjligheten till framgång på blendmarknaden låg i en lätt whisky i höglandsstil och man installerade därför exceptionellt slanka och höga pannor (näst högst i Skottland efter Glenmorangies »ginpannor«). I dag ägs Jura av blandwhiskyföretaget Whyte & Mackay, som på senare år har investerat stort i kapacitetsökning och marknadsföring av destilleriet.

Under en följd av år kämpade Jura med ett dåligt rykte. Destilleriet hade svårt att riktigt gå hem hos konnässörerna och ryktet om en ung, lite impotent blandwhiskyingrediens har varit svårt att tvätta bort. Det var en utveckling som whiskyvärldens superstar och Master Blender Richard Paterson tog på sig att förändra. Ett omfattande förbättringsarbete sjösattes redan 1999. Mängder med fat drogs om. Standarden på faten där whiskyn vilade ansågs för låg och den fördes istället över till nya högkvalitativa bourbonfat. Richard Paterson fick sedan fria händer att välja fat och bygga blandningar och inte minst inleda en bejublad »never ending tour« som marknadsförare och brand ambassador för Jura. Richard Paterson är en showman utan like och han har en närmast fanatisk beundrarskara där han drar fram som en excentrisk predikant på whiskymässor och provningar över hela världen.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. 2010 ökade Juras försäljning med 50 procent och whiskyn klättrade upp till topp tre av alla skotska whiskymärken i den brittiska försäljningsstatistiken. Dessutom har besökarna i det nybyggda besökscentrat blivit fler och fler sedan de lockats dit av en betydligt intressantare och mer mångfacetterad portfölj än någonsin.

Men den stora skillnaden på Jura i dag och Jura för några år sedan ligger inte i ambitiösa marknadssatsningar och en briljant entertainer som ambassadör. Det är istället en betydande kvalitetshöjning det är fråga om. Jura har tagit sig ordentligt i kragen och minst sagt fått ordning på grejerna. Förändringen började bli tydlig i och med lanseringen av Superstition 2002, en rökigare Jura som möttes av stort gillande. I dag tillverkas mer och mer rökig whisky på Jura och experimentet från 90-talet har utökats till fullskalig rökproduktion fyra veckor om året. Under de senare åren har det släppts ett stort antal buteljeringar från Jura, dessvärre har inte alla av dem letat sig hela vägen till de svenska Systembolagshyllorna. Den omtalade serien med slutlagringar, Paps Collection, har exempelvis gått de flesta svenskar förbi.

Glädjande nog har Jurafamiljen nyligen fått utökning. Jura Elixir 12 lanserades i Sverige i mars och kompletterar nu 10-åringen, 16-åringen och Superstition på Systembolaget, där också den rökiga Prophecy NAS finns att beställa. Nykomlingen Jura Elixir 12 är en fruktig och lätt kryddig whisky med toner av kanel, kaffe och citrus. I receptet finns även en hel del sherryfat som bidrar med vinösa och nötiga smaker. Elixir har som många andra av Juras utgåvor tagit sitt namn från öns många myter. Den här gången från den gamla sanningen att vattnet från Jura botar sjukdomar och förlänger livet. Det sägs också att vattnet som man använder till Jura välsignades av det irländska helgonet St. Columba på 500-talet.

Juras prisbild är köpvänlig, (vilket inte alltid kan sägas om Whyte & Mackays destillerier). De flesta buteljeringarna kostar under 500 kronor på den svenska marknaden, det är samtliga mycket prisvärda köp, i synnerhet numera sedan Jura blivit att räkna med igen.

Det är hög tid att ge whiskyn från Skottlands mest sägenomspunna ö en ny chans, den överraskar, den imponerar – och jorå, Jura är på banan igen.