En huvudstad som tar sitt festande på sådant allvar att de döpt fenomenet till Craic är värt ett besök i min bok. Att hänga i Temple Bar, detta turistdrivna, restaurangtäta område, kan resultera i många pubbesök, men kvalitet måste alltid gå över kvantitet när det kommer till barhäng. Alltså: jag måste hitta den perfekta puben.

Första steget mot ett bra stadsbesök är att ordna boendet. I Dublin finns bara ett val: The Clarence. En bra nattklubb, en ännu bättre bar och dessutom ägs hela bygget av U2. Till min stora förvåning stoltserar hotellet med rimliga priser. Ett kungligt dubbelrum till priset av ett halvsunkigt enkelrum i Stockholm? Taget. När sedan en berest vän kommenterade »The Clarence? Där brukar man springa på U2 i baren«, var saken avgjord.

Ett bra ställe att börja på borde ju vara alla irländska pubars moderskepp: Guinness-bryggeriet. Efter en tur runt Storehouse fick jag också en noggrann genomgång av hur man bedömer en pubs kvalitet..
– När du kommer in, titta på hur många gäster dricker Guinness. Det bör vara minst 30%, annars kan du gå därifrån direkt, säger guiden gravallvarligt och spänner blicken i mig. Dessutom ska de kunna hälla upp en perfekt pint, och det tar 119,5 sekunder.

Trygg i vetskapen att bryggeriet har tänkt på varje detalj, och kvalitetssäkrat ölupphällningen ner till halvsekunden förvånas jag ändå när hon fyller i:
– Och vi skickar ut våra supportkillar för att rengöra rören en gång varannan vecka. Så det blir rätt gjort.
Bilder av svartklädda swat-teams som flygs in med helikopter och invaderar pittoreska lantpubar flimrar snabbt förbi, men guiden försäkrar mig om att allt går lugnt och sansat till.

Efter att ha tittat på när guiden häller upp en perfekt pint (såvitt jag vet, tidtagaruret på min Iphone var inte så skarpt kalibrerat just då), och därefter hällt upp en egen pint var jag nu redo att ta mig an Dublins nattliv på allvar.

Första anhalt blev The Cobblestone, beläget bakom det gamla Jameson-distilleriet. Här serveras Guinnessen enligt alla konstens regler, ackompanjerat av livemusik alla dagar i veckan. För de som känner sig manade att hoppa in och jamma med de lokala musikerna hålls crash-courses i mandolin och flöjt i ett rum bakom baren; allt för att inte skrämma iväg kunderna med för mycket oväsen.

– En perfekt pint? Bullshit! säger bartendern Dominic när jag frågar honom om hur de brukar göra. Allt handlar om hur långt det är till fatet från kranen, och hur du rengör dina glas. Kommer det in turister och viftar med ett diplom om »the perfect pint« skickar jag ut dem.
Medan Dominic fortsätter hälla upp pints på sitt egna, av Guinness osanktionerade vis, kommer det in två äldre män som snabbt kastar sig in i diskussionen. Roten till det onda, enligt deras synsätt, är att marknadsförarna har tagit över världen. När de växte upp var Guinness något man fick ordinerat av doktorn som universallösning till de flesta krämpor, men sedan kom marknadscheferna in och förstörde allt.

Vidare till Mulligans, som många menar är Dublins absolut bästa pub. Här berättar bartendern stolt om en ny tappning av Guinness som är banbrytande och revolutionerande för publivet: samma öl, men med 2.8% alkoholstyrka.
– Det är en ny variant vi kör, och det gör succé. Nu kan alla komma förbi och ta en öl, och även de som vill köra efter en pint klarar det. Det är stort!?

Jag försöker förklara det urgamla svenska konceptet med folköl, men bartendern vill inte riktigt lyssna på det örat.
Kvällen rundas av med en sväng genom Tempel Bar, och mina farhågor om dåliga bartrubadurer som vrålar fram Thin Lizzy-covers för fulla holländska backpackers besannas fullt ut. Hem till hotellbaren för en sista drink, där dessvärre ingen av U2-medlemmarna behagar dyka upp.

Dagen därpå är det lördag. Efter en stabil frukost och återkomst till de levande är det dags att upptäcka mer av Dublin. Att det är en stad med stor kärlek till musiken manifesteras i varje gathörn. På en vägg hänger en gitarr från The Edge, en annan mur täcks av ett enormt fotokollage med lokala artister som gjort väsen av sig under åren. Överallt sitter plaketter som berättar om någon lokal musikalisk storhet som befunnit sig, bott på eller bara druckit en öl på just den platsen. (För er som vill gå runt och titta på sådana plaketter finns en karta att hämta på turistinformationen; fråga bara efter »Rock N Stroll«). Dublin kan fortfarande stoltsera med skivaffärer! Du kan inte heller gå mer än 25 meter utan att mötas av gatumusikanter i de mest fantasifulla former. Marimbatolkningar av Foo Fighters? Check. Guldmålade statyer som bräker fram Bob Marley-hits? You bet.

Lördagspromenaden tar mig förbi Windmill Lane där U2 spelade in sina första album, och är således helig mark. Nuförtiden är det dock igenbommat, nerklottrat och väldigt stängt. Inspirerad av, eller kanske mer besviken på de kedjade grindarna styr jag stegen mot Hannover Quay där bandet nuförtiden huserar i egen studio och huvudkontor för sin verksamhet. Här kanske man kan springa på Adam Clayton på väg för en eftermiddagspint? Nej. Byggnaden är nedsläckt, och det närmaste mänsklig aktivitet jag kommer är när en rostig bil gör en u-sväng i halsbrytande fart precis framför mig, och slirar tillbaka in mot stan. Jag beger mig slokörad tillbaka mot centrum; U2 i all ära, men här finns ett uppdrag att fullfölja.

Första anhalt blir puben Messr’s Maguire som också dubblerar som mikrobryggeri. Här serveras öl på tre våningar och bartendern ger mig en blick som skulle kunna såga genom pansar när jag försynt undrar om det är korrekt enligt Guinness-standard att hälla upp den utan paus? Han ger mig därefter ett av husets egna öl, och frågar vilken jag föredrar. Jag anar en kuggfråga och kontrar med motfrågan vilken folk brukar välja.
»Bara turister väljer Guinness« muttrar han med en närmast fransk stolthet och lämnar mig ifred resten av mitt besök.

Färden går vidare till The Palace som enligt hörsägen ska ha Dublins största utbud av irländsk whiskey, och det visar sig sannolikt stämma. Hylla upp och ned med udda tappningar av bland många andra: Bushmills, Midleton och Cooley gör att besöket blir något långvarigt. Guinnessen hälls upp nästan perfekt, och tidtagaruret säger två och en halv minut. När jag undrar hur det kunde skilja 30 sekunder mellan den perfekta pinten och bartenderns upphällning skrattar han och häller upp ännu en whiskey. Måhända att mitt noggranna provande av den irländska malten gjort honom något vänligare inställd till mitt pint-granskande.

The Garage ligger rent tekniskt i Temple Bar, men känns som en udda fågel i sammanhanget. Här visar storbildsskärmar filmen Pulp Fiction, i rökrutan utanför puben förnimms både Marlboro och mer alternativa rökverk och DJ:n spelar en blandning av hård rock, hårdare rock och stenhård metal. Lustigt nog är det här första gången under min Dublinhelg som bartendern häller upp pinten enligt alla konstens regler, och jag klockar in honom på 126 sekunder, vilket får anses vara världsmästarklass.

Kvällen rundas av med ett besök på The Porterhouse, som i likhet med Messr’s Maguire också brygger sina egna öl. Här säljer man dock inte Guinness – en bedrift de förmodligen är ensamma om på Irland, vilket bartendern är snabb att påpeka. Däremot har man bardiskar i fyra våningar och ett utbud av egna öl som knäcker de flesta mikrobryggda öl jag provat. Ett hårt rockande band, placerade på en trång avsats, står för underhållningen, och stämningen är högre än Eiffeltornet redan vid niotiden på kvällen. Efter fem minuter på The Porterhouse känns titeln Dublins bästa pub given.
Tillbaka till hotellbaren, som också ikväll visar sig vara i total avsaknad av U2-medlemmar. Ingen musiker av rang över huvudtaget finns i baren, för den delen. Mission un-accomplished. Men pubrundorna är noga avklarade, och Guinnessen provad. Kanske hittar man aldrig den perfekta puben trots allt.

Söndag, och dags för hemfärd. Taxichauffören är pratsam och fylld av åsikter om både Guinness och musik. När vi når flygplatsen lyfter han ut väskorna och säger:
– Det var ju synd att du åker hem just idag. Ikväll har U2 sin årliga julfest på hotellet och det brukar vara synnerligen bra Craic då.

Dublins pubar – en snabbguide

Cobblestone
North King Street, Smithfield Square
Bra Guinness, bra stämning, bra diskussioner och bra musik (ibland).
The Palace
Fleet Street
Irlands största utbud av Irländsk Whiskey i en genuint gemytlig miljö. Guinness? Absolut.
Mulligans
Poolbeg Street
Ansedd av många – både Dublinbor och turister – som stadens bästa pub.
Messr’s Maguire
Burgh Quay
Pub i tre våningar med eget öl, vid floden Liffey. Livat på helgerna, minst sagt.
The Porterhouse
Parliament Street
Hög musik, fyra våningar av högljudda människor, god egenbrygd öl, bra mat. Missa Porterhouse och du har missat Dublin.
The Long Hall
Great George Street
Tänk er en gammal viktoriansk pub. Tänk er gamla gubbar. Tänk er en väldigt gammal inredning. Sådärja. The Long Hall. Magnifikt!
Gravediggers
Glasniven
OK, det är en bit bort från innerstan, men lockas man av pubar belägna vid gamla kyrkogårdar med en gotisk inramning finns helt enkelt inga substitut.
The Octagon
The Clarence, Wellington Quay
Hotellbar i all ära, men The Octagon är något utöver det vanliga. Namnet kommer från rummet och takets form, och drinkarna är i världsklass.