Att träffa Douglas Campbell är som att träffa whiskyhistorien själv. Den lite tillbakadragne Mr Campbell har levt ett helt liv i och på sitt destilleri. Nu har han med ålderns rätt vridit om tappkranen och dragit ner temperaturen under pannorna – men hans livsverk ökar takten som aldrig förr.

Det var den 3 april 1961 som den unge Douglas för första gången knackade på dörren till kontoret på Tomatin Distillery. Han var just fyllda femton och färdig med skolan, dit ville han inte tillbaka, det var inte hans grej. Hans far var tunnbindare vid destilleriet och det låg nära till hands för en ung grabb från trakten att söka jobb där. Att han femtio år senare skulle kunna se tillbaka på ett yrkesliv som fört honom genom varenda arbetsuppgift på destilleriet ända till posten som Distillery Manager och till jordens avlägsnaste hörn som provledare kunde den unge grabben inte ens drömma om. Men så ville livet, och så blev det.

Douglas Campbell är en av de allra sista, kanske den siste, som gått den långa vägen, som lärt sig destilleringskonsten intill dess innersta väsen genom hårt arbete, som kan allt från att mälta korn, skära en feint, bygga ett fat och till att sälja och marknadsföra whisky över hela världen. Douglas Campbell har hela whiskytillverkningen i sina fingertoppar och efter ett halvt sekel med händerna i jäskar och maltsilos har han en annan sorts kunskap än någon av dagens många destillerichefer med fina examina från universitetet i Edinburgh eller ekonomihögskolorna i Europas storstäder. Douglas Campbell vet hur man gör whisky »by doing«.

– Jag fick börja med att kontrollera så att faten stämde när de lastades på järnvägsvagnarna. På den tiden gick järnvägen till destilleriet och det lastades mängder med fat varje dag. Det stals en hel del, så kontrollen var noggrann, minns Douglas.
Efter första jobbet på kontoret tog han steget in till fatfyllningen och därefter till maltgolvet, innan han blev mashman. Under hela 1960- och 70-talen var det ingen lek att jobba på Tomatin.

– Det var riktigt tufft, ett »old day’s job«. Vi jobbade mellan tio och tolv timmar om dagen i två skift och den längsta ledigheten var från lördag kväll klockan 18 till söndagsmorgonen klockan 6. Vi gjorde inte annat än jobbade, det var vårt sätt att leva. Som en löneförmån fick vi en bil, men ingen av oss hade tid att köra, berättar han.

– Ska sanningen fram så var det inte särskilt roligt de där åren. Allt vi gjorde loggfördes och missade vi en enda minut så blev vi kontrollerade av destillerichefen. Vi fick inte förlora en sekund i produktionen och det var inte heller särskilt noga med hur whiskyn blev om sanningen ska fram. Allt handlade om volym.

När marknaden dök vid mitten på 1980-talet drabbades Tomatin hårt.
– Vi stod aldrig helt stilla, men vi permitterades och gick ner på tredagarsvecka och jag gjorde precis som alla andra, funderade på att göra något annat.

»I många whiskyböcker beskrivs Tomatin alltjämt som det största skotska destilleriet. Sanningen är snarare att det är medelstort.«

Men tiderna förändrades 1986 när destilleriet blev japanskt och långsamt började pannorna koka igen. När Douglas Campbell blev destillerichef, kort efter övertagandet, var det business as usual som gällde, visserligen släcktes hälften av pannorna och produktionstakten blev mindre forcerad, men det skulle dröja till omkring 2005 innan Tomatin skulle börja satsa på sin maltwhisky på allvar.

– Under alla mina år på destilleriet så har de sista åren varit de roligaste. Vi har ett noggrannare fatarbete, hela processen är mer fokuserad mot att göra bra maltwhisky. Det är sådant en destillerichef älskar, många säger att whiskyn var bättre förr, det kanske är så hos andra, men så bra whisky som vi gör idag har vi inte gjort under mina 50 år på Tomatin, säger Douglas Campbell.
Precis som så många andra på Tomatin bor Douglas Campbell i ett hus vid destilleriet, det har han gjort ända sedan han gifte sig back in the old days. De kommande åren tänker han sitta där under sin korkek, dofta på sin favorit, Tomatin 30 yo, och nöjt se ut över sitt livsverk. För det är det, bara så mycket bättre nu än förr och så mycket intressantare. Nästan som om det vore fullbordat.

– Fast lämnar Tomatin kan jag inte göra, det är ju en del av mig själv. Jag kommer att fortsätta att besöka marknader och hålla provningar så länge jag orkar, säger han.