Tarantino har gjort det, Steve Buscemi likaså och efter det kom alla copy cats. En helkväll i Reykjavik slutar tidigt – ja, alltså tidigt på morgonen. Barerna ligger som ett pärlband längs med huvudgatan och en nattlig runda stavas, möjligen lite överraskande, mångfald.

– Det är ingen idé att gå ut före midnatt, om man inte ska äta middag förstås. Orden kommer från Reykjavik-bon Daniel. Han har bott halva sitt liv i Sverige, men längtade tillbaka till den isländska huvudstaden och här är han nöjd. Tidigare jobbade han med att föra runt turister till de trendigaste klubbarna i city, men det har han lagt bakom sig.

– Det blev för hårt liv. Alla partar som galna här och det var lätt att dras med.
Ja, Reykjavik må ha sina mörka sidor, det ligger ju ganska isolerat till, och kallt är det, men på sistone har fler och fler upptäckt nattlivet i stan. Först på plats ska Quentin Tarantino ha varit, den kultförklarade filmregissören, sedan kom en drös av Hollywoodskådisar med Steve Buscemi i spetsen. Och därefter alla copy cats.

– Svenska kungen var här för ett tag sedan. Och det var bra röj på honom, säger Daniel och berättar en otryckbar anekdot.

Men visst är det så att nattlivet i Reykjavik lockar och en mycket sen kväll i begynnande vårvärme var det dags att ta pulsen på den stad som betraktas som det arktiska röjets heliga tempel. Men det börjar lugnt, lite väl lugnt för att man ska tro på vad ryktet säger.

På baren Oliver mitt i smeten av alla klubbar är det nästan tomt på folk. Musiken är hög och bakom disk höjer bartendern på ögonbrynen när vi stegar in.
– Ni är tidiga, säger han. Kom tillbaka om tre timmar, då är det annorlunda.
Men vi slår oss ner och får hjälp med planen för natten av honom, flera bra klubbar rekommenderas, men samtidigt säger han att det är mångfalden som gör nattlivet spännande.
– Sobert visst, men det ska också vara lite röjigt, varvid han rekommenderar Ölstofan ett stenkast från huvudgatan. Vi börjar där.

Stället ser ut som en kvarleva från 1980-talet när svartklubbarna var som ruffigast, publiken har liksom stannat i tiden och de stora ölglasen som folk bär omkring på skvallrar möjligen om att det inte är hit man kommer för att uppleva det nya, moderna, designbarernas Reykjavik. Men stället har sin trogna publik och efter någon öl vid bardisken känner man en viss värme för den gamla kvarlevan.

Nästa ställe blir raka motsatsen, Vegamot, sobert, nästan lite stekigt, musiken är bra och hit kommer Europas bästa dj:s för att underhålla. Det är ännu så länge ganska lugnt, kontrollerat, men det känns i väggarna att snart har stället förvandlats från elegant backslick till en av stadens bästa nattklubbar.
Men det finns mer att se och man kan ju alltid komma tillbaka. Kaffibarinn blir nästa anhalt, en klubb som till hälften ägs av Damon Albarn från Blur. Det är trendigt, ganska coolt folk men så långt från Stureplansstekigt det bara går med skön, opretentiös stämning. Drycken domineras av öl, men drinklistan känns ändå välarbetad. Klockan är över midnatt och nu har musiken skruvats upp ytterligare och det känns som att staden trots allt kanske håller vad den lovar.

På legendariska Faktory, på en mörk bakgata till huvudstråket Laugavegi (som betyder typ de heta källorna – vad annars?), kör man konsekvent den gamla rockstilen. Nu är vi snarare förflyttade till någon gammal undergroundklubb på nedre Manhattan, det är riktigt bra röj, hög musik och människorna håller stilen med läderjackor och alla andra rockattribut. En trappa upp finns en av Islands allra bästa rockscener, men just denna kväll är inget gig planerat.

Vidare mot Naest Bar, ett skönt hängställe med det vackra folket i fokus, ibland lite väl vackert och närgånget. Isländska Hildur kommer fram och undrar varför hon inte sett oss tidigare, och när hon får höra att vi är från Sverige, ler hon och vill bli bjuden på ytterligare en drink. Men vi avböjer diplomatiskt och säger att vi är här på jobb. Men hon ger sig inte. Till sist blir vi räddade av vår nyfunna vän Daniel som dyker upp ur ingenstans. Och med honom två långbenta väninnor.
– Det här är systrarna Olga och Sasha, säger han.

Vi slår oss ner och beställer in en flaska isländsk vodka, ett ganska skönt avbrott mot alla de shotsen man med förkärlek häller i sig på ön. Det är på något sätt ganska illustrativt att man dricker shots i det som ska vara det trendigaste av trendiga. Men vurmen för laktrisshotsen övergår visserligen mitt förstånd, samtidigt är ju ön berömd för just sin lakrits. Hur som helst visar det sig att systrarna inte är några systrar (någon som är förvånad?) och när Daniel smyger fram det tunga artilleriet, känns det läge att gå vidare. Vi går förbi Sólon på huvudgatan, sobert, men vänder i dörren, det är för tyst, för tidigt, för sömnigt. Istället hamnar vi på Den Danske Krog och börjar samtala med ägaren, Ingvar, som bjuder på lakritsshots som vi inte har hjärta att tacka nej till. Och återigen har vi hamnat långt tillbaka i tiden, till en krog med atmosfär men helt i avsaknad av elegans. Just det som är så skönt med en nattligt runda i city.

På B5, en trappa ned tvärs över gatan, hittar vi Reykjaviks coolaste häng. Det känns som om man plötsligt hamnat i en uppdaterad variant av Korowa Milkbar, en gräddvitt designad myshörna dit stadens jet set hittat, åtminstone denna lördagsnatt. I baren en trappa upp, på markplan, serveras sköna drinkar av modernt snitt och tack och lov inte en lakritsshot i närheten. Temperaturen höjs, plötsligt känns det nattliga äventyret befogat, de välklädda i soffan ler och ber oss ta plats. Drinkarna serveras med finess och musiken ligger som en mjuk matta över det tilltagande sorlet.

Plötsligt dyker Daniel upp igen. Gladare än någonsin, systrarna har han lämnat bakom sig, och kommer fram till oss.
– Limousin-dags! säger han.
Vi tackar för oss och hoppar in i den gigantiska limousinen av Tyson-mått. Målet är ett födelsedagsparty strax utanför stan. Men vi är bara där för att hämta upp idel bekanta till Daniel som fortfarande rör sig obehindrat i stadens nattliv. Vidare transport i den discoblinkande, sammetklädda inredningen där vi trängs med några av stadens vackraste födelsedagsfirare. Nya klubbar, nya sköna drinkar med ett partysuget folk, klockan blir tre, här någonstans tappar jag mitt sällskap, men det kommer nytt, klockan slår sedan fyra, fem och delar av staden hinner vakna innan det efter ytterligare några timmar är dags för den slingrande promenaden till hotellet.
– God morgon, säger personalen på hotellet när jag ber om rumsnyckeln.
De vet inte hur rätt de har.

Reykjaviks bästa häng

Oliver
(Adress: Laugavegi 20a)
Ganska skönt ställe mitt i smeten som drar igång först långt efter midnatt. Men då är det desto vildare. Ganska ung publik. Kommer man hit tidigt, kan man alltid ta en drink och kolla hur natten vaknar till liv utanför fönstret.

Naesti Bar
(Adress: Ingólfsstræti 1a)
Sobert, snygg designmiljö, stort med väl tilltagen bardisk där det hela tiden händer saker. Snygga människor som ser lite blasé ut i de stora fåtöljerna. Tips! Kolla priserna innan ni bjuder laget runt på en mäklarbricka.

Vegamot
(Adress: Vegamótastigur 4)
Rätt snygg bistro i två plan. Sober publik och stället är både restaurang, bar och efter kökets stängning också nattklubb. Bra häng och ett av många ställen som stänger 05:00 på helgen.

B5
(Adress: Bankastræti 5)
Skönaste designbaren i Reykjavik. På markplanet är lokalen stor med en tjusig bardisk i fonden, men det är en trappa ner, i de vita sofforna, det överraskande händer. Miljön påminner lite om en uppskruvad Korowa Milkbar (från filmen A Clockwork Orange).

Faktory
(Adress: Smiójustíg 6)
Bästa rockscenen i stan. Hit hittar alla gamla överblivna rockers och annat musikälskande klientel. På nedre plan ganska traditionell bar med klassiskt utbud, en trappa upp hittar vi konsertlokalen. Har man inte spelat här, har man inte spelat alls.