Från att vara en test i liten skala har Podcasten (se nedan ifall ni lever i okunnighet om detta internetfenomen) med namnet Whiskycast blivit en världsomspännande rörelse, rent av en community och allt sköts av Mark Gillespie och frun Christina.

I slutet av 2004 började en ny typ av hemmagjord inspelning sprida sig som en löpeld på nätet. Med enkel utrustning gjorde folk egna radioprogram som gick att spela på iPoden, som just slagit igenom på bred front. De nya programmen döptes helt sonika till Podcasts, och på Itunes idag hittar du hundratusentals, om inte miljoner program om allt mellan himmel och jord.

En person som tidigt uppmärksammade Podcastens framfart var Bloomberg-journalisten Mark Gillespie. När det amerikanska TV-nätverket beslöt sig för att prova podcasting föreslog han att man skulle testköra i mindre skala innan man slog på stora trumman. Cheferna sa OK, och Mark fick börja experimentera med det nya formatet. Med ett växande whiskyintresse i bagaget blev temat för hans provsändningar givet, och hösten 2005 såg Whiskycast dagens ljus.

Ingen lycka varar dock för evigt: I kölvattnet av Lehman Brothers-kraschen 2008 följde en kraftig lågkonjunktur som såg tusentals journalister i USA förlora sina jobb. Mark var en av dem, och efter några fruktlösa försök att hitta något nytt blev valet enkelt.

– Med den lågkonjunkturen gick botten ur hela journalistkåren. Jag sökte ett flertal jobb, men trots min erfarenhet, mina utmärkelser och min bakgrund fanns det inga nya jobb att få, förklarar Mark Gillespie. Jag pratade med min fru Christina och vi bestämde oss för att göra Whiskycast till något mer än en “glorifierad hobby”. Även om jag ogillar att kalla det för “business”, eftersom det är något jag älskar, så är det trots allt det som betalar våra räkningar nu.

Och – räkningarna blir betalda. Idag är det ett väletablerat program som är uppe i 322 avsnitt, med över tolvtusen veckovis återkommande besökare.

Sedan ett års tid arbetar både Mark och Christina heltid med Whiskycast. Mark sköter innehållet, reser till destillerierna, sätter ihop sändningarna och håller kontakten med läsarna. Christina fokuserar på affärerna, marknadsföringen och administrationen. Det har också gett möjlighet att utöka kontaktytorna, förutom hemsidan, till Facebook, Twitter och Youtube.

– Tekniken går så fort framåt nu, menar Mark. Jag kan uppdatera min blogg från min Ipad, jag kan sköta kommunikationen med läsarna från min telefon och jag kan packa ner allt som krävs för att filma ett avsnitt i min ryggsäck. Vi har precis börjat arbeta med Whiskycast HD, eftersom jag nuförtiden kan producera avsnitt som håller en journalistisk kvalitet utan att behöva ett team på tre personer.

Intåget av sociala medier har också gjort det möjligt för Mark Gillespie att interagera med lyssnarna på ett helt annat sätt än tidigare.

– När jag var liten drömde jag om att äga en radiostation. Idag är jag glad att jag inte sitter fast med en kanal med begränsad räckvidd. Mina lyssnare finns över hela världen, och de är aktiva med att kommentera, diskutera och fråga efter varje avsnitt jag gör. Inom internetvärlden gäller tioprocentsregeln; “har du 10% av din publik som interagerar med dig har du lyckats”. I mitt fall är det minst 50% som direkt kommenterar avsnitten och diskuterar på Twitter och Facebook. De som är aktiva inom Whiskycast-sfären är oftast de som anses vara whiskyexperter i sitt kvarter, dvs. de som andra går till för att få råd om whisky. Det är de som säger “om du vill lära dig mer, gå till Whiskycast”, vilket är en stor del av anledningen att jag egentligen inte ser det här så mycket som ett arbete.

All journalistik handlar om att berätta en historia, och få ämnen är så väl lämpade för just det som whisky, menar Mark. När han drog igång Whiskycast tvivlade många på att han skulle komma förbi femtio avsnitt, då han borde ha täckt in alla destillerier. Med över 320 avsnitt i ryggen kan han visa belackarna att det finns mycket mer stoff att än så att hämta i whiskyns värld.

– Frågar du mig har vi knappt skrapat på ytan, skrattar Mark Gillespie. Det finns så många historier att berätta. Så många destilleriarbetare som har arbetat i decennier och sett utvecklingen från första parkett. Nu startas det ju nya destillerier också och gamla whiskies får ett nytt liv, som Shackleton (whiskyn som återskapats av Richard Paterson, master-blender på Mackinlays, efter det hundraåriga vrakgods man fann under Alaskas is). Varje whisky är unik och har sin egen story, och jag älskar att berätta historier. Alla dessa sägner behöver ett utlopp, och jag ser Whiskycast som bärare av de historierna.

Det relativt nyväckta whiskyintresset kan man koppla till en annan stor mattrend: det småskaliga och närodlade, menar Gillespie. Folk har blivit medvetna – man vill äta närproducerat och veta vad som stoppas i maten. Även om det oftast rör sig om stora bolag bakom destillerierna finns en känsla av närhet och ett gårdsproducent-tänk som folk älskar.

När Allt om Whisky frågar om Mark har någon teori om varför det just blivit whisky och inte någon annan spritdryck som fått sådant uppsving tar han ett djupt andetag.

– Jag har argumenterat länge att whiskyn står på randen till sina “gyllene år” nu. Det görs whisky på fler ställen än någonsin tidigare, med högre kvalitet än någonsin tidigare. Whiskyn står nu där vinet stod i slutet av 1970-talet, när det var fransmännen som definierade vad som var “ett bra vin”. 1976 hölls en legendarisk provning – ‘The Judgment of Paris’ när franska toppviner ställdes mot sina Kaliforniska motsvarigheter i ett blindtest. Mot all förmodan och till många vinkännares förtret vann de amerikanska flaskorna flight efter flight, och kartan ritades om för evigt. Det var i den vevan skribenter som Robert Parker började skriva om vin som en tillgänglig lyxprodukt, inte bara något för överklassen. Till slut suddades stigmat bort och vinet blev var mans egendom. Om du sa att du skulle gå på en vinprovning 1970 var du antingen en fruktansvärd snobb eller en borderline-alkoholist. Om 20 år tror jag att vi kommer se på whisky med samma ögon vi ser på vin idag. Cocktails utvecklas runt whisky, folk lagar mat med det, och det skrivs mer än någonsin om ämnet. 1975 fanns det två vintidningar i världen. Idag har varje land ett flertal egna vintidningar. Folk söker mer och mer information om whisky. Idag får jag fortfarande frågor och får svara “All scotch är whisky, men all whisky är inte scotch… all Bourbon är whiskey, men all whiskey är inte Bourbon”. Om tio år kommer vi inte få de frågorna tror jag.

Att vår egen Mackmyra håller på att bryta sig in på den svårflörtade amerikanska marknaden har inte gått Mark Gillespie förbi. Och i likhet med många utländska journalistkollegor har han många goda vitsord att ge om vår svenska whiskyexportvara.

– Jag är väldigt imponerad av de Mackmyra-whiskies jag fått möjlighet att prova. Deras sätt att använda enbärsträ i tillverkningen ger en unik svensk smak som står ut mot andra whiskies. Jag ser Mackmyra som en värdig whisky på egna ben, inte som något försök att efterlikna amerikanska och skotska whiskies. Så länge de tillverkar bra sprit kommer det finnas plats för dem (på en internationell marknad). Jag ser gärna att destillerarna i länder utanför de “traditionella” whiskyländerna inte räds att prova annorlunda saker som representerar det bästa deras kulturer har att erbjuda whiskytillverkning.

För Whiskycasts egen del ser framtiden ljus ut – hemsidan ska få sig en rejäl uppdatering (“jag är den första att medge att den är rätt kärv”, säger Mark), ett whiskyuniversitet kommer lanseras senare i år och man kommer även utveckla whiskymiddagar världen över där man dels får prova olika mat och whiskykombinationer, men framförallt träffa andra medlemmar från Whiskycast-community. Lägg därtill den nyligen släppta app:en som laddats ner över 20 000 gånger, samt fler aktiviteter som on-lineprovningar och fler HD-Youtubefilmer så ser Whiskycast onekligen ut att, som Mark själv uttrycker det, blott ha skrapat på ytan.