Cecilia Hjortzberg och Ludwig Andersson blev utsedda till 2024 års stipendiater, och en händelse- och lärorik resa till Skottland låg framför dem. En ”once in a lifetime” upplevelse som skulle avslutas i ett crescendo på destilleriet Knockdhu, där deras whiskyfat skulle väljas ut. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Text: Emma Andersson Foto: Jacob Murray & Emma Andersson

I år var beslutet extremt svårt, och att ta ut två stipendiater tog tid. Många och bra ansökningar och starka bidrag ledde till omsorgsfulla överläggningar innan två säkra kort blev uttagna.

Både Cecilia Hjortzberg och Ludwig Andersson har redan ett gediget whiskyintresse. Den genuina törsten att vilja fortsätta utveckla sina kunskaper för sitt intresse har de gemensamt och stipendiet skulle bli en milstolpe på vägen. Cecilia har genom sina föräldrars whiskypassion tidigt börjat utveckla det som skulle bli ett djupt intresse för ämnet. Drömmen att få besöka Skottland har funnits under lång tid och hennes första resa blev av så sent som förra året när hon och några vänner tillbringade två veckor i maltens drömland. En resa hon minns som en kombination av natur, vandring och destilleribesök i goda vänners lag.

Ludwig har jobbat flera år i restaurang- och barbranschen så mat och dryck har funnits runt honom på flera sätt. Ett av hans första whiskyminnen har han tillsammans med sin morfar långt innan han själv hade möjligheten att dricka alkohol. Han berättar i sin ansökan hur hans första nyfikenhet börjat gro när hans morfar hade läst högt från en whiskyetikett där de beskrivit whiskyn och Ludwig undrade var alla olika smaker egentligen kommer ifrån. En av sina första resor till Skottland gjorde han på egen hand helt utan resplan. Vistelsen formades längs vägen och hans intresse för whisky blev allt starkare, och sedan var han fångad av både whisky och Skottland på riktigt.

Så var stunden kommen att berätta för huvudpersonerna själva. I var sitt samtal från redaktionen fick de höra att de blivit utvalda till stipendiet. Vi har frågat dem i efterhand hur det kändes när vi kontaktade dem och avslöjade den goda nyheten:
– Spännande så klart! utbrister Ludwig efter en konstpaus, när vi tog upp det vid ett senare tillfälle.
Cecilia hade fått den glada nyheten på telefon precis när hon stod i kön vid kaffemaskinen på jobbet. Så snart samtalet hade avslutats hade hon skrikit rakt ut:
– Jag vann!
Alla på kontoret hade vänt sig om och undrade vad hon menade med att hon vann. Snabbt hade Cecilia sprungit upp till sin avdelning på åttonde våningen, där hennes chef och chefens chef satt. Hennes första tanke var att direkt ställa frågan om hon kunde få semester, för vem kan säga nej när chefens chef är med? Att Cecilia blev ’super, super, superglad’ som hon beskrev det, kunde vi nästan lista ut när vi fick höra henne.

Stipendiaternas vägskäl
Med flygbiljetterna i högsta hugg, resrutten satt och stipendiaterna redo att bege sig till whiskylandet verkade allt vara i sin ordning. Äntligen skulle den efterlängtade trippen gå av stapeln. Och visst blev den av men denna gång enbart med en av stipendiaterna då Ludwig blev sjuk och inte kunde följa med. Hur skulle vi nu lyckas få Cecilia och Ludwig att göra det stora valet av fat? Det ska ni få se!
Att ta sig till Skottland känns ibland tidsmässigt som att ta sig till andra sidan världen, framför allt när man behöver mellanlanda. Väl nere på Aberdeens flygplats lyste resväskorna med sin frånvaro, de hade fastnat någonstans på vägen mellan Amsterdam och Aberdeen, något som löste sig men som kan göra även en van resenär onödigt nervös.
I väntan på att väskorna kom i kapp kunde resan börja på riktigt för Cecilia, och vad kunde väl passa bättre än en mjukstart och lunch på The Craigellachie Hotel innan turen bar vidare mot tunnbinderiet, Speyside Cooperage?

Inblick i tunnbindarens värld
På Speyside Cooperage fick Cecilia se de skickliga hantverkarna i arbete. Här kan man få följa tillverkningen och reparationen av ekfaten. Det ger en insikt i det hårda arbete och de färdigheter som krävs för arbetet. Allt ser så lätt ut, men man inser fort vilket tungt arbete det är och vilken tid det tar att lära sig. Skotska tunnbindare arbetar ofta på ackord, ju fler fat man hinner med, desto mer pengar på kontot. Men priset kan vara högt, med ryggproblem och nedsatt hörsel som vanliga konsekvenser. Speyside Cooperage är en viktig del av Skottlands whiskymakeri och en visit till deras besökscenter erbjuder en unik inblick i detta traditionella hantverk. Mycket har hänt på Speyside Cooperage sedan de öppnade för besök och nuförtiden finns en fin liten butik, och turer erbjuds året om. Man får en gedigen genomgång på säkert avstånd från tunnbindarna, som får arbeta i fred utan avbrott av svenska turister och deras envisa frågor.

Med resväskorna fortfarande någonstans mellan Amsterdams flygplats och Skottlands högländer kommer skämtsamt frågan upp om vi ska byta kläder med varandra till kvällens middag, på The Dowans, men sällskapet kommer fram till andra kreativa lösningar för att piffa upp de reskläder de gått i hela dagen. Tänk vad en halsduk eller hårsnodd kan göra mycket ibland! Efter en fantastisk middag och en och annan whisky, ger sig Cecilia med entourage till hotellet för en natts välbehövlig sömn. Det är i den lilla byn Archiestown som Hotel 1881 ligger. Det är nyrenoverat sedan ett par år och systerhotell till det kanske mer kända The Dowans Hotel, som ligger i Aberlour, där vi också åt middag. Det är samma familj som äger de båda hotellen. Hotel 1881 är ett stiligt och samtidigt mysigt litet hotell med bara elva rum, men med alla bekvämligheter man kan tänka sig.

En doldis med muskler
Att åka runt i Skottlands högland är en otrolig upplevelse som kittlar alla sinnen. Landskapet är omväxlande, och att köra längs de slingrande vägarna ger en känsla av frihet och upptäckarglädje. Man finner hela tiden platser man vill stanna till på, fota och se mer av. Men med målet i sikte var det bara att sätta fart till nästa anhalt: ’Speyburn Distillery, here we come’.
Beläget i en dold smal dalgång, ligger denna gömda juvel i utkanten av byn Rothes. Deras besökscentrum har bara varit öppet något år, men redan hunnit kamma hem ett pris. Den här något regniga aprildagen var det destillerichefen, Euan Henderson, som tog emot vår stipendiat. Här skulle vi in i destilleriets alla vrår. En entusiastisk Euan pratar på och inga detaljer missas på turen. I och med att de nu tar emot mindre grupper på rundturer har de också fixat till hela destilleriet och överallt kan man få se både konst som personer från destilleriet gjort och gamla historiska verktyg man använt tidigare i produktionen. Euan har jobbat på många destillerier tidigare, som Laphroaig, Edradour, Glenfiddich, Balvenie, Kininvie m. fl. Passionen och drivet han har när han tar hand om oss på destilleriet går nästan att ta på och hans stolthet går inte att ta miste på när han gång på gång berättar hur de är störst och bäst på alla möjliga vis. Visst skämtas det mycket men det ligger mycket allvar i varje mening på samma gång. Här på destilleriet styrs nästan allt från deras ’Star Trek bridge’ eller dator, med ett annat namn. Efter turen blir det äntligen dags att testa vad Speyburn har för muskler. Här fick Cecilia en gedigen genomgång i vad destilleriet hade för kapacitet. I Sverige är Speyburn fortfarande något av en doldis, men förhoppningsvis kommer de lansera fler roliga buteljeringar även i vårt avlånga land, så att fler får chansen att bekanta sig med deras välgjorda whisky.

Mitt i prick på House of Mulben
Ni vet när himlen öppnar sig och man inte vet om det regnar uppifrån, nerifrån eller från sidan! Välkommen till Skottland! Helt plötsligt blev det just så när vi var på väg till House of Mulben. Det är en event- och fritidsanläggning belägen nära byn Mulben. De erbjuder en mängd olika aktiviteter för besökare, inklusive lerduveskytte och bågskytte. Fyrhjulingskörning la de av med efter en tid då galna turister inte kunde hålla sig till reglerna. Anläggningen är populär för företagsevenemang, privata fester och man har även anordnat bröllop. Vi lyckades inte stoppa det vansinniga regnet som öste ner, så i stället för det planerade lerduveskyttet fick vi chansen att ägna oss åt luftgevärsskytte och bågskytte under tak. Utan att berätta exakt hur dåligt det gick för oss andra som var med kan vi avslöja att Cecilia numera har en B-plan till hobby efter den här resan. Hon vann både luftgevärsskytte och bågskytte.

Caorunn
Ett par intensiva dagar och mycket intryck. Nu var det dags för sista dagen på Cecilias stipendieresa. En avstickare från maltvärlden och förbi The Caorunn Gin Destillery blev den här dagens första anhalt. Gindestilleriet öppnades 2009 i det tidigare fatfyllningslagret på Balmenach Distillery. Här fick sinnena jobba i en underhållande, interaktiv provning för att göra oss bekanta med deras gin på nära håll. Att känna igen angelikarot, rönnbär och maskrosblad är inte alltid så lätt som man tror på doften. Och att dessutom försöka klura ut vad man känner mest av i en slutprodukt som gin gör att man får man träna sin annars whiskyvana näsa lite mer konstaterade vi efter provningssessionen på Caorunn. Vilken upplevelse och återigen vilken respekt man får för alla dessa master blenders därute i världen.
Carounn gin finns att få tag i på Systembolagets beställningssortiment. De producerar en handfull till men de får man leta efter när man är ute och reser.

Med målet i sikte
Kronan på verket och besöket som varit så efterlängtat stod på agendan. Nu var det dags att göra en djupdykning i anCnoc. Så efter böljande kullar och vidsträckta jordbruksfält i minibussen, dyker destilleriet upp.
Gordon Bruce, destillerichefen på plats, är en central figur på Knockdhu Distillery, och har det varit svårt tidigare under resan att förstå den brokiga skotska dialekten blir det inte lättare när man möter Gordon som med visst nöje viskar fram sina ord med vitsar, ironi och sarkasm blandat med detaljer om destilleriet, fakta och historia. Så nu får Cecilia hålla koncentrationen i schack. Han höll tillsammans med Stuart Baxter, Global Brand Ambassador, en första provning och genomgång av anCnocs whisky. En välsvarvad core range som idag är bredare än någonsin. Här finner man allt från bourbonfatlagrade vanilj-godsaker till mer komplexa, rökiga anCnoc som legat på sherryfat.
Den datorisering som används på Speyburn Distillery är inte alls närvarande hos Knockdhu, här är det fortfarande mycket ’hands on’ och stegräknarna går nog varmare hos gänget som arbetar på Knockdhu än på Speyburn gissar vi snabbt när vi går upp och ner genom destilleriets olika hus. Grunden är satt och Cecilia har fått lära känna hela anCnocs process. Nu börjar det närma sig.

Lagerhusets guld
Cecilia får nycklarna till lagerhuset. Hon får låsa upp och öppna upp dörrarna till platsen där faten finns som hon ska få välja mellan. Det är något speciellt att få stå i ett whiskylagerhus, känna dofterna och bara gå runt och drömma en stund på egen hand. Medan det hämtas glas får Cecilia i uppdrag att tillsammans med Gordon Bruce öppna tre fat. En första överblick och test sker i lagerhuset och koncentrationen i Cecilias ögon växer. Hon lugnar sig när det står klart att hon inte behöver välja något på stående fot, utan ska få sitta en stund inomhus och testa. Att få prova samma whisky i olika temperaturer är fascinerande. Det både ändrar skilda smakkomponenter som framhävs på olika vis, samtidigt som det ändrar whiskyns karaktär i sin helhet. Utan att få någon som helst fingervisning om vad andra tyckte gick Cecilia metodiskt igenom proverna. Nu blev det tydligt att en sparringpartner hade varit bra och lugnande att bolla tankar med. En stark favorit plockades ut men fler chanser att testa skulle det bli.

Vägarna möts åter
Hur var det nu, vad hände med Ludwig och hans möjlighet att vara med?
Väl tillbaka i Sverige planerades ett tillfälle för att stipendiaterna skulle få mötas. Båda två hade möjligheten att prova whiskyn på hemmaplan innan det skulle bli dags för det stora valet. En av dagarna innan öppning på En Öl & Whiskymässa i Göteborg får de chansen att äntligen slå sig ner och gå igenom fatproverna tillsammans. En halvblind provning fick sätta de sista tankarna på plats och stipendiaterna kunde efter en stund av begrundan och samtal besluta sig för vilken whisky de helst ville buteljera. Exakt vad det blev får ni veta i höst när den kommer till Sverige.
Förutom att få välja ut ett fat hade Ludwig även sett fram emot att besöka Speyside Cooperage. Som han själv beskrev det pratar man inte så mycket om arbetet som tunnbindare trots att deras jobb är ovärderligt. Det blev ingen resa för Ludwig men whiskyn som buteljeras har han varit med att välja tillsammans med Cecilia.

– Det var tråkigt och det jobbigaste är att inse att man har sina begränsningar och att livet har sina upp- och nergångar, säger Ludwig. Han konstaterar att Skottland finns kvar, och det gör det ju.
Ludwig kommer fortsätta gå på fler whiskyprovningar för att lära sig mer. Han försöker hålla sig a jour och läsa en hel del. Han jobbar deltid på krogen Ardbeg Embassy i Stockholm och skriver på en bok. Han värdesätter balans i livet så han ser självklart till att det finns tid för att umgås med sin sambo, och baseboll finns det alltid tid till.
Cecilia fann att resan hade bra blandning med olika delar. Hon tyckte också det var kul med gin som hon för övrigt knappt dricker och en ginflaska har till och med letat sig in i hennes whiskyskåp.
– Jättebra mix av aktiviteter, intensitet och olika delar.
En sista fråga ställer vi till Cecilia: Vad skulle du vilja hälsa till dem som ännu inte vågat ansöka till detta stipendium?
– Bara att söka! Och om man får det, kan det öppna dörrar. Men bli inte sjuk! säger hon och skrattar lite.
Vi hoppas både Cecilia och Ludwigs självförtroende vuxit en aning och att de har ännu mer inspiration att dela med sig av sitt intresse till ännu fler nyfikna människor där ute.