Det är svårt att tänka sig en whisky som är mer stiltypisk än den som tillverkas vid de tre stora röktemplen på Islays sydkust. Laphroaig, Ardbeg och Lagavulin är den rökiga singelmaltens urmoder. Det kan låta förmätet gentemot andra tillverkare av rökig whisky på ön och var som helst i världen – men det är skillnad på original och kopior.
Text: Hasse Nilsson foto: Laphroaig

De tre giganterna på Islays sydkust brukar kallas Kildalton Three. De ligger med några kilometers avstånd utmed Kildaltonstranden. Det är mycket gamla destillerier som märkligt nog grundades nästan samtidigt, Laphroaig och Ardbeg 1815 och Lagavulin året därpå. Tittar man närmare på dessa tre destillerier så gör de alla en likvärdig sprit. Den är intensivt rökig, kraftfull och örtig. Var för sig är det svårt att känna igen vilket av de tre destillerierna man har i sitt glas, men provar man dem neck to neck är det vissa skillnader.

Laphroaig är med sin kapacitet på drygt tre miljoner liter ren alkohol det största av de tre. Det är också det destilleri som gör den mest stökiga och otämjda råspriten. Man brukar säga att Laphroaig gör den ’skitigaste’ spriten på Islay, om man nu kan använda ett sådant ord i positiv bemärkelse. Med skitig menas då att man skär hjärtat på ett sådant sätt att det kommer med en ovanligt stor mängd av smakgivande ämnen, som tyngre alkoholer och det som vi med ett samlingsnamn brukar kalla finkel. Många destillerier vill göra en renare sprit och försöker undvika de tyngre och robustare ämnena. Det är precis dessa som Laphroaig vill ha. Laphroaigs skärningspunkter är unika i den skotska whiskyindustrin. Rivigheten påverkas också av att förspriten tas av under 45 minuter, vilket är tre gånger längre än vad som är brukligt bland Skottlands destillerier. Detta bidrar i hög grad till att Laphroaig kan upplevas mer rivig och rå än de övriga destilleriernas och i unga år tämligen obalanserad.

Till skillnad från Ardbeg och Lagavulin som till 100 % får sin malt från Port Ellen Maltings, som är det stora centrala mälteriet på Islay, har Laphroaig ett gammaldags maltgolv i produktion. Knappt 15 procent av den malt som destilleriet använder torkas alltså med egen torv under egna pyrande torveldar.

Islay är till stora delar en torvtäckt ö, men torven på Islay skiljer sig radikalt mot torven på fastlandet. På Islay har det aldrig funnits några skogar och den vindpinade ön har ständigt piskats av saltregn från haven. Islaytorven består därför till största delen av ljung, lavar och mossa, och dessutom en hel del vattenlevande växter från tiden när Islay låg under havsytan. Den mängd egenmältad torv som Laphroaig blandar in i sin malt har betydelse när det gäller spritens egenskaper.

Torven som Laphroaig använder innehåller också en ovanligt hög andel mossa, vilket bidrar till den unika smaken. Malt som mältas på gammaldags maltgolv är svårare att precisionsstyra, som i en industriell process, och golvmalt ger en ’vildare’ karaktär på spriten. För ovanlighetens skull infuserar Laphroaig rök i den fuktiga malten under 17 timmar innan den slutligen torkas vid låg temperatur. Hela den processen särskiljer Laphroaig från andra destillerier. Destilleriet beskriver det som om malten ’kallröks’, vilket självfallet också bidrar till spritens egen karaktär.

I augusti 2022 meddelade Diageo att man inte längre kommer att leverera rökmalt till andra bolags destillerier eftersom man behövde den för att klara den ökade produktionen vid Caol Ila och för nystarten av Port Ellen. För Laphroaigs del innebär att man numera köper mer malt från fastlandet, men också att man kommer att öka den egna mältningen till att täcka lite drygt 20 %. Vad detta kommer att innebära för whiskyns egenskaper vet vi inte ännu, men högst troligt kommer Kildalton Three att få större skillnader när nu endast Lagavulin kommer att få tillgång till Port Ellens malt.

Vad Laphroaig beträffar har man också ökat jästiderna radikalt sedan mars 2023 och installerat nya jäskar, vilket också kommer att innebära att vi kan förvänta oss en ny stil på Laphroaigs whisky framöver – liksom på Ardbeg som också måste byta maltleverantör.

Laphroaig har en ovanligt stor core range med ett drygt tiotal buteljeringar i sin portfölj. Man arbetar nästan enbart med amerikanska fat från Maker’s Mark och med en mindre del spanska olorosofat, men husstilen hos de tioåriga flaggskeppen är rena bourbonlagringar. Den amerikanska eken som Laphroaig så konsekvent lagrar sin whisky på bidrar med en viss fruktig vanilj som ofta gör sig påmind i sekundärsmaken när den första röken klingat av. Bourbonfaten har också en förmåga att bidra med lite kokos och söta kolatoner.

Det är som sagt inte lätt att särskilja Islaydestilleriernas rökwhisky åt, men sida vid sida visar sig ofta Laphroaig vara den mest kraftfulla, robusta, kryddiga och, om man så vill, skitigaste whiskyn, med en liten fruktig vaniljton dessutom – precis såsom alla vi vänner av rökig whisky vill ha vår mustiga käftsmäll.