Steffo Törnquist är TV-ankare, föreläsare, författare och livsnjutare. Han sitter i också i styrelsen för Vin- & Sprithistoriska muséet. Här funderar han över pluntans plats och storlek och berättar om sin pluntsamling …

Klockan var en bit över midnatt och Anders Lettström visade mig sin fickplunta.
Jag minns att jag blev en smula brydd.
Här satt vi på en av Sveriges bästa krogar, visserligen i ett rum för oss själva, vi var 7-8 personer, en var rikast i landet, en var Kung, en var jag, en var typ tredje rikast i landet, minst två var adliga, och så sitter Lettström med en fickplunta i innerfickan.
Dessutom en fjutt på tio centiliter!
Varför?
Det här var långt innan Anders Lettström blev riksbekant för sitt kompisskap med Majestätet, det här torde ha varit femton år sen, i varje fall tio. Inte en kaffeflicka i närheten, inte en gangster, en kul och alldeles värdig helafton, jag var med för att under några timmar berätta om cognac och cigarrer.
Jag har naturligtvis många fantastiska minnen från den kvällen, vi skildes inte förrän vid tretiden på morgonen, men bara en enda sak gjorde mig brydd: varför hade Lettström en fickplunta i innerfickan? Dessutom en fjuttig tiocentiliters?
Min samling av fickpluntor är vare sig omfattande eller värdefull, men den är kanon. Samtliga mina pluntor rymmer nämligen 20 centiliter, inte 18, inte 24, inte 10 eller 37 heller, utan prick 20 centiliter, vilket är den optimala mängden när man spelar golf, och när har man annars användning för en plunta.
Jag vann en gång i pris en 10-centilitersplunta, nysilver, skruvlock, ungefär som Lettströms. Den gick omedelbart bort, vad ska man med en sån? Jag skulle självklart aldrig drömma om att ta med en plunta på stan eller på fest, aldrig i livet, i båten vill jag inte ha mindre än helflaskor liggande i ruffen, och när jag åker skidor är det alldeles perfekt med en liten snaps till lunchen och en eftermiddagsklunk, och de inhandlar jag på en strategiskt belägen restaurang.
Men på golfbanan är pluntan utmärkt och en korrekt golfplunta är 20 centiliter. Tio till mig, tio till min motspelare.
Doseringen är dock inte lika självklar.
Doseringen är en fråga om humör och väder. Ska man ta varsin encentiliters miniklunk efter vartannat hål, eller ska man dela en rejäl sexa var sjätte?
Om innehåll i pluntan har jag följande tips:

För höstrundor i ylle:

Då väljer jag rökig maltwhisky, och som regel så rökig det bara går. Ardbeg, Laphroaig, Lagavulin är kanon. Talisker funkar också, liksom Caol Ila, Bowmore, men någonstans där är det stopp, mjäkigare än så får det inte vara. Självklart späder jag ner whiskyn med vatten till ca 30 volymprocent så att den smakar mer.
Ett problem är att alltför rökig whisky samsas illa med cigarr, men det är ett lösligt problem, det är fråga om tajming, går det en minut mellan klunken och blosset så är hotet eliminerat.

För sommarkvällsrundor i kortärmat:

Cognac. Aldrig yngre än tio år, men heller aldrig äldre än tjugo. I spannet däremellan, de heter VO eller Napoleon, görs en lagom åldrad cognac för att passa till annat. Inga extremer, inget som skär sig mot kaffet eller kakan. Yngre cognac än så har för mycket alkohol i eftersmaken, äldre har för mycket sur fatkaraktär. Enkelpannedestillerad rom i tioårsåldern funkar också.

Rundan just före middagen:

Whisky, men lättare än yllehöstwhiskyn. 15-årig Dalwhinnie är lysande till cigarren, elegant, söt, också Highland Park eller Glenfarclas. Före middagen och i dagsljus är en Speyside att föredra framför en Islay, alltså en sötare, elegant och orökig whisky från trakten kring floden Spey i norra Skottland.

Upp i ottanrundan:

Här har jag två favoriter. Dels 60-talsprodukten Gammeldansk, med uppiggande rönnbär som huvudkrydda. Den sätter fart på morgontrötta ben, ger skärpa och fokus. Men vår egen Bäska Droppar är heller inte tokig, malörten bidrar till bra attack i svingen.
Ungefär så.
Skål!