Den som en gång sett Benromach glömmer det inte. De vita stenväggarna och den röda skorstenen gör det lilla destilleriet till ett av Skottlands vackraste.

Att Benromach finns kvar och levererar whisky är egentligen osannolikt. I många år var det ett sorgebarn som inte gav sina ägare annat än bekymmer. Benromachs 130-åriga existens har kantats av missräkningar, konkurser, nedläggningar och ägarbyten. Ändå kunde Benromach fira sin 100-årsdag med att återuppstå.

Allt började egentligen med blendwhiskyns framgångar. Tack vare vinlusen kom 1890-talet att innebära ett segertåg för blendwhiskyn. Över hela det brittiska imperiet ersatte whiskyn vin och brandy. Plötsligt uppstod en enorm efterfrågan. Många skotska affärsnäsor vädrade morgonluft och destillerier växte upp på löpande band. Långt fler än 20 av Skottlands destillerier startades vid denna tid. Ett av dem var Benromach.

Benromach byggdes i den lilla byn Forres utanför Elgin 1898 av den legendariske Duncan MacCullum. Med facit i hand önskade han nog att han hade stannat kvar hemma i Campbeltown.

När Benromach stod klart inträffade nämligen den olycksaliga Pattisonkraschen som skickade chockvågor genom hela den skotska whiskyindustrin. Bröderna Pattison var två förslagna affärsmän som skaffat sig en smärre förmögenhet på halvskumma affärer i sin fars livsmedelsbutik i Edinburgh.

Med minst sagt häpnadsväckande marknadsföringsmetoder tog de på kort tid en position som en av Skottlands största uppköpare av maltwhisky. Bröderna skrev långtgående avtal om köp av whisky. Destilleribolag och lycksökare såg en gyllene framtid och investerade enorma belopp i ökad produktion och nya destillerier. Ganska snart uppstod en överproduktion och destillerierna satt där med Svarte Petter på hand. Bröderna Pattison gick i konkurs, dömdes till fängelse och drog med sig flera destillerier i fallet.

Vid nybyggda Forres Distillery, som Benromach hette på den tiden, stoppade Duncan MacCullum alla planer på att göra whisky och betalningarna ställdes in. Efter några år såldes destilleriet till nya ägare. De blev de första i en lång rad av ägarskiften, tider i malpåse och nedstängningar.

I mars 1983 drog den stora strukturomvandlingens snåla vindar genom Skottland. Whiskymarknaden hade tappat kraft, effektiviseringen hade gjort många äldre destillerier olönsamma och de små klarade inte ökade krav på kostnadseffektivitet och volym. Benromach var för litet och stängdes för gott, trodde man.

I början av 1990-talet letade Gordon & MacPhail efter ett destilleri att förvärva. Tack vare goda kontakter och djup respekt i branschen lyckades Gordon & MacPhail få köpa Benromach från United Distillers för en symbolisk slant. Nu vidtog ett omfattande renoverings- och planeringsarbete. Man ersatte nästan all utrustning. De gamla rostiga rören från källorna i bergen fick varsamt letas fram med metalldetektor och bytas ut bit för bit. Två helt nya pannor köptes in, nya lagerhus byggdes och fyra träjäskar sattes på plats. Dessutom iordningställdes ett besökscenter.

Benromach återinvigdes officiellt den 15 oktober 1998. Invigningen förrättades av ingen mindre än dåvarande Prins Charles som också förärades och fick signera det första fatet som nu kan beskådas i lagerhus nummer ett.

Gordon & MacPhail designade sitt destilleri efter gamla principer. De ville återskapa whiskyn såsom den gjordes förr i Speyside. På flera punkter byggde man ett gammaldags destilleri med små pannor, jäskar i trä och kylning utomhus.

Man designade också recept och metoder för att whiskyn skulle bli som den en gång var vid traktens destillerier. Bland annat ökade man rökhalten i malten till nivåer som förekom före andra världskriget, och det korn som köptes in var uteslutande av äldre sorter i stället för dagens växtförädlade.

Jäsningen låter man gå ovanligt länge på Benromach, upp till fem dygn förekommer, långt in i den malolaktiska fasen. Sådan jäsning anses ineffektiv idag, men bidrar med mycket fruktiga toner, vilket också förstärks av traditionell bryggerijäst istället för modern destillerijäst.

Benromach destillerar mycket långsamt, över fem timmar i varje körning, vilket ger en optimal kopparkontakt och ett rent och smakrikt destillat. Mycket unik är också Benromachs fatpolicy. Allt man buteljerar görs på förstagångsfat. Benromach återanvänder inte faten, vilket är standard på de flesta destillerier där ett fat sällan blir förbrukat förrän efter ett antal lagringar.

Sammantaget innebär detta att Benromach gör en whisky som skiljer sig från annan Speysidewhisky. Den blir smakrikare, lite rökigare och mycket fruktigare. I stil och karaktär ligger den närmare Clynelish, Talisker och äldre Brora än modern Speysidewhisky. Får du ett glas i din hand där du känner att det doftar fruktigt som päronsplitt och du får en liten rökpuff när du provar då är Benromach ingen dum gissning, sådant är nämligen Benromachs fingeravtryck.

www.benromach.com