I den lilla lugna förorten Milngavie utanför Glasgow finns ett litet hus som knappast leder tankarna till whisky. Det är kort sagt ett hus bland andra hus. Men bakom fasaden finns ett litet whiskyföretag som minst sagt har magi i
hyllorna, och vars grundare i allra högsta grad har förändrat whiskyvärlden.

Brian Crook är en legendar. Få personer har haft lika stor betydelse för whiskyintresset i världen. Men vi tar det från början. Brian Crook studerade livsmedelsvetenskap och tog en masterexamen i ämnet. Till en början arbetade han hos en rad små livsmedelsproducenter, bland annat var han säljansvarig för grönsaker på ett danskt bolag.

Hösten 1978 såg han av en händelse en annons; destilleribolaget Eadie Cairns & Company sökte en exportchef. På vinst och förlust, och egentligen utan att ha minsta förhoppning att komma i fråga för tjänsten, så kastade han in en ansökan. Till sin förvåning blev han kallad på intervju och tre veckor senare satt han i ett flygplan på väg till Livorno i Italien för att driva in en skuld som den italienska maffian hade till Auchentoshan.

Åren på Auchentoshan var en hård skola. Vid den tiden var det knappast någon som drack singelmalt. Det var »blended years« och inte minst vodkaår. Det hade blivit omåttligt populärt att dricka drinkar som Tom Collins, Gröna hissen, San Francisco och andra mer eller mindre hippa skapelser på världens barer. Singelmalt, eller whisky on the rocks, drack bara något enstaka original som inte hängde med sin tid. Brian berättar själv att en stor del av hans jobb gick ut på att helt enkelt få människor att våga prova och så förstås, att lära dem uttala Auchentoshan.

Det var en omvälvande tid för whiskyindustrin. Under 1980-talets första år kämpade branschen i motvind. Många destillerier lades i malpåse och andra hotades med nedläggning. Det talades om en whisky-loch, eller ett helt hav med osåld whisky i lagerhusen. Brian Crook kände att det var säkrast att söka sig till ett större bolag och än en gång på vinst och förlust skickade han iväg en ansökan till Morrison Bowmore på Islay. Sedan gick det snabbt, en kort tid därefter reste han till Islay och en livslång kärlek till Islay och den rökiga whiskyn tog sin början.

Vad som sedan hände har Brian Crook berättat i många intervjuer. Bara någon vecka efter att han börjat på Bowmore blev han inkallad till destillerichefen. Han var helt övertygad om att det var för att få besked om att han inte längre behövdes. Istället fick han veta att Morrison Bowmore skulle köpa Auchentoshan och att han skulle få tillbaka sitt gamla jobb och bli chef över sina förra chefer, mindre än sex månader efter att ha lämnat Glasgowdestilleriet.

Tiden på Bowmore beskriver han som enormt rolig. Som försäljningschef hade han ansvaret för att introducera Bowmore på taxfree-marknaden världen över, vilket innebar massor av resor och upplevelser. Brian Crook blev en kringresande väckelsepredikant i rökig whisky. Han höll mängder med presentationer och provningar och var mer än någon annan den som gjorde den rökiga whiskyn känd utanför Islay.

Det är ingen överdrift att påstå att det var Brian Crook som lärde världen dricka rökig whisky. Brian hade sociala talanger och blev en mycket uppskattad ambassadör för hela Islay, inklusive destillerierna. Han byggde upp vänskapsrelationer och etablerade kontakter som han fortfarande upprätthåller. 1989 köptes Bowmore av japanska Suntory och Brian insåg att det var dags för en förändring även i hans liv.

Den första april 1992 startade han Vintage Malt Whisky Co tillsammans med sin fru Carol. Han hade kvar sina kontakter. Han var omtyckt och det var en tid när det var möjligt att köpa in whisky från de flesta lagerhus i Skottland. Brian lyckades skriva avtal med gamla vänner på Islay om fatfyllning och lagring av fat. Idag drivs Vintage Malt av Brians son Andrew och företaget har vuxit till ett tiotal anställda. Andrew berättar:

– Redan från allra första början var Vintage Malt inriktade på kvalitet, vi gick alltid ett steg längre för att hitta bra fat, än ett kortare för att nöja oss med första bästa. Resultatet var att det blev dyrare och svårare att sälja, men eftersom vi inte ville rubba vårt kvalitetstänk så accepterade vi det.

När whiskyn skulle börja säljas ville Brian att den skulle få namn som folk kände igen. Det var en lång process som involverade hela familjen.

– Vi satt allihop, mamma, pappa och mina två syskon och brainstormade framför brasan. Under flera veckor slängde vi ur oss mängder med namn. Det blev en lista som alltjämt finns kvar. Ett namn var dock tidigt klart, Finlaggan.

Det blev en lista som alltjämt finns kvar. Ett namn var dock tidigt klart, Finlaggan.

Finlaggan Castle var ett slott som låg på en ö i Finlaggan Loch på Islay. Slottet är numera en ruin. Den bild av slottet som finns på Finlaggans flaskor är en fantasi av hur det kan ha sett ut. Ett annat namn som också kom i dagen tidigt var The Ileach – som för övrigt har blivit en storsäljande whisky i Sverige. Namnet betyder helt enkelt Islay-bon, och whiskyn brukar marknadsföras under devisen »mannen från Islay«.

Både Finlaggan och Ileach är distinkt rökiga whiskysorter. Var för sig är de olika och provar man dem »neck to neck« så är det uppenbart att det är två skilda destillerier – vilka är dock en väl förborgad hemlighet, och en ständig diskussionsfråga bland whiskyentusiaster världen över. Många tror sig veta, men mycket få vet.

The Ileach är något så unikt som en whisky som har anpassats efter den svenska smaken. Det är Symposion och whiskyprofilen Thomas Kuuttanen som företräder the Ileach i Sverige. Thomas är en av få i världen som vet vilket destilleri som Ileach kommer ifrån – han lär inte avslöja vilket.

The Ileach är något så unikt som en whisky som har anpassats efter den svenska smaken.

– Det finns ingen annan fråga jag fått så många gånger. Men det finns skäl till hemlighetsmakeriet. Destilleriet bakom The Ileach tycker att den är så bra att de inte vill konkurrera med sitt eget varumärke, säger han.

Mest berömd är Vintage Malts serie Cooper’s Choice. Under etiketten Cooper’s Choice buteljeras whisky från hela Skottland, små serier, ofta udda fåglar, singelfat, alltid cask strength. Cooper’s Choice har givit Vintage Malt ett oerhört gott anseende bland whiskykonnässörer. Många hyllar det innovativa och kreativa fatarbetet. Genom att dra om fat till andra fattyper, inte minst olika vinfat, och genom att släppa vintage-utgåvor, som destillerierna själva inte buteljerar, erbjuder Cooper’s Choice något annat och blir ett komplement snarare än en konkurrent till originaldestillerierna.

Namnet Cooper’s Choice inspirerades Brian till av sin gode vän Jim McEwan, som är en annan Islaylegendar. Jim började som Cooper (tunnbindare) och var många gånger förundrad över att faten inte buteljerades när de var som bäst utan blandades bort till oigenkännlighet i stora batcher.

Sverige har alltid varit en betydande marknad för Vintage Malt vid sidan av USA och ett fåtal andra. Dessvärre är många av de riktigt högklassiga buteljeringarna från Cooper’s Choice högvilt. Det är sällan många flaskor och de försvinner raskt från hyllorna. På senare år har det dock blivit svårare att få tag på intressanta fat, också för Andrew och familjen Crook.

– Det är en ny verklighet för oss, liksom för andra independent bottlers. Vi klarar oss bättre än de flesta skulle jag tro. Min far har byggt upp mycket goda relationer och man ser oss som kollegor, men visst, det var en annan marknad när jag började arbeta med min far för ganska många år sedan nu, säger Andrew.

Andrew har vuxit upp med whisky, liksom hans två systrar som också är involverade i företaget, så Vintage Malt är i allra högsta grad en family business.

– Så länge jag kan minnas har det varit whisky runt mig. Hela min uppväxt präglades av whisky. Vi åt till exempel alltid gröt till frukost. Den serverades med mjölk, honung, lite grädde och en rejäl skvätt whisky. Det är klart att det satte sin prägel på oss barn. Behöver jag säga att vi i våra familjer ännu äter frukostgröten på samma sätt.

https://www.vintagemaltwhisky.com/