Campbeltown är ett mycket märkligt ställe. Den lilla staden längst nere på Kintyrehalvön borde inte finnas, men det bryr den sig inte om. Vartenda gathörn, varenda husfasad, varenda människa har whisky i sina byggstenar. Det finns ingen annan plats på jorden som bär på lika mycket whiskyminnen. Mitt i allt detta, som en relikt från förr, mitt i det som kan kallas stadens centrum, ståtar mäktiga Springbank Distillery.

Foto: Emma Andersson

Det går inte att berätta om Springbank utan att berätta om Campbeltown. Mot slutet av 1800-talet blomstrade staden, som då hade över 15 000 invånare. I dag är det inte fler än lite drygt 4 000.

Att det växte fram en sådan metropol på en så avlägsen och enslig plats berodde på hamnen, ångbåtarna och inte minst på sillen. Fisket blomstrade och sillmagnater byggde stora stenhus utmed strandgatan. Fisket och kolgruvan skapade sysselsättning för många och förmögenheter till få.

Men Campbeltown fick ytterligare en tillväxtmotor. Runtomkring staden fanns bördiga åkrar där det fullmatade kornet vajade frodigare än någonstans i Skottland; och där det finns korn är det sällan långt till en whiskypanna. Någon skatteinspektör norrifrån vågade sig knappast så långt bort från ära och redlighet och pannorna lämnades i fred.

Campbeltown blev ett Mecka för lönnbränning. Under 1800-talets första år fanns det enligt vissa källor fler än 400 whiskypannor i och kring staden. När sedan hamnen och båtfrakterna blev större blev Campbeltown en betydande handelsstad där skeppslast efter skeppslast med whisky forslades ut över haven.

Destilleri efter destilleri byggdes och snart var whiskyn lika stor som, om inte större än, fisket. När Campbeltown stod på sin höjdpunkt fanns det 35 destillerier i staden.

Det lilla samhället växte till en tätbefolkad småstad och till en egen whiskyregion där det producerades så enorma mängder sprit att ingen annan region än Highland kunde mäta sig.

Men staden hade problem. Överallt låg sotig kolrök. Husfasader och gator var svarta av kol och koks. Kölnor och ångmaskiner, kaminer och kakelugnar spred en tung rök. Pyrande torv gav en söt doft runt varje destilleri och luften var mättad av spritångor från pannor och drank. Draven pumpades rakt ut i havet och orsakade en ekologisk kollaps. Människor led svårt av tuberkulos och lungsjukdomar, många blev sjuka, många dog. Campbeltown var kort sagt en förfärlig plats i början av 1900-talet.

År 1828, mitt i denna fisk- och drankstinkande häxkittel, beslutade William Reid sig för att ta ut licens för sitt lilla gårdsdestilleri. Men som det visat sig så många gånger förr, den lagliga vägen är inte särskilt attraktiv för en gammal spritsmugglare. Efter bara några år sålde han Springbank till sin svärson John Mitchell, vars son Alexander senare knöts till J&A Mitchell, det familjeföretag som alltjämt äger Springbank.

Men tiderna förändrades, först sinade kolgruvan, sedan försvann sillen och från norr hördes illasinnat tal om kvaliteten på Campbeltowns whisky. Dessa rykten blåstes upp av tidens stora bolag som såg whiskyn från Kintyre som en svår konkurrent. Det låg dock en sanning i ryktesspridningen, många av Campbeltowns destillerier gick för fulla segel och överproduktion berikar sällan en produkt.

Whiskyn från Campbeltown var robust och spritig och när konsumenternas smak försköts mot den mer eleganta highlandwhiskyn åkte de sprittunga destillerierna på en smäll. Dråpslaget kom från USA. Förbudstiden slog till, whiskyskeppen försvann och med dem destillerierna. Sakta förvandlades Campbeltown till en sovstad, människor flyttade därifrån, hamnen förlorade i betydelse och staden föll in i Törnrosasömn. Under en tid var Springbank det enda destilleriet som ännu var i drift.

Om det är den egensinniga ägarfamiljen, det avlägsna läget, eller den speciella whiskyn som gjort att Springbank fortfarande står där som en relikt från förr ska vi låta vara osagt. Familjen Mitchell har i alla år trotsat nedläggningshot, uppköpsbud och de stora bolagens tacklingar. Det är som om Springbank inte har brytt sig ett dugg om vad som händer i omvärlden. Man fortsätter som man alltid har gjort, och den invanda vägen har visat sig ytterst framgångsrik.

David Allen är Springbanks marknadschef, ett känt Sverigeansikte, som ofta har besökt svenska whiskymässor och whiskyklubbar. När han berättar om Springbank fångar han det unika med destilleriets whisky.

– Det finns en kryddig ton i alla våra buteljeringar, oavsett om det är en rökig eller en orökt whisky, om den är bourbon- eller vinlagrad så finns det ett fingeravtryck som berättar att det är Springbank. Det är en pepprighet som övergår i apelsinchoklad, honung och en kustnära ton med jod och sälta.

Springbank är som sagt ett egensinnigt destilleri på många sätt. Det brukar sägas att Springbank gör som man alltid gjort och att man inte ändrar på den minsta detalj i produktionen.

Det är till stora delar marknadssnack, men på flera punkter är Springbank både speciella och gammaldags. Till exempel är man ett av mycket få destillerier som golvmältar allt det korn man använder i processen. Man torkar det i egna kölnor och destillerar sedan enligt en sinnrik metod som vållat världens whiskyskribenter närmast oöverstigliga bekymmer när de försökt förstå och förklara. Det flesta nöjer sig med att konstatera att Springbank destilleras två och en halv gång, fast det egentligen krävs en massa decimaler om man ska beskriva destilleringen hos Springbank i siffror.

Till Springbanks egenheter hör också att man i mycket hög grad fokuserar sin produktion på singelmalt. De blendwhiskies som bolaget ändå buteljerar är påfallande obetydliga. Dessutom producerar man i tre linjer. Nästan alla andra destillerier gör en enda sorts whisky. Springbank gör tre. Den helt orökta trippeldestillerade Hazelburn, den stenhårt rökta dubbeldestillerade Longrow och den klassiska Springbank, lätt rökig och destillerad enligt den svårgenomträngliga Springbankmetoden.

Springbank är idag en hjärtpunkt i Campbeltown, och man månar om sin stad och historia på mängder av sätt. Man deltar i restaureringar av hus och finansierar olika kulturella och historiska satsningar. Man tänker likadant med produktionen, så långt det är möjligt handlar man hemma, korn från lokala odlare, torv från närliggande mossar och expertis inom teknik och annat hittar man hos lokala entreprenörer. Man har till och med en whiskyserie som man kallar local barley som bygger på korn från odlare kring Campbeltown och som lyfter fram det lokala.

– All personal som jobbar på Springbank måste bo i Campbeltown. Det var ett stort steg och en rejäl utmaning för mig och min familj när jag anställdes och vi behövde flytta hit. Men det är ett krav, ledningen vill att vi ska känna för vår hemort. Det är en del av Springbanks dna, säger David Allen.

Ägarfamiljen Mitchell har en något oklar succession. Någon självklar efterträdare finns inte, och det spekuleras i whiskyvärlden om nya ägare. David Allen är dock klar med att det inte blir något ägarskap som personalen inte accepterar.

– Vi har ett regelverk som innebär att anställda har inflytande och måste rösta för en eventuell affär. Dessutom äger de anställda stora mängder fat, som ett slags pensionsförsäkring. Det gör att en försäljning knappast kan bli aktuell om inte alla parter vill. Jag tror att ingenting kommer att förändras, säger David Allen.

Springbank har tidvis haft problem med lager, och efterfrågan är betydligt större än tillgången. Det har trissat upp priserna, i synnerhet på andrahandsmarknaden där butiks- och auktionspriser på över 25 000 kr inte är ovanliga även för buteljeringar i standardrangen. Systembolagets prissättningsmodell tar inte hänsyn till sådant, vilket gör att Springbank hos oss i många fall är billigast i världen. Det tycker vi whiskynördar är enastående bra, för Springbank, det är en riktig finwhisky det.