Det finns destillerier som är stilbildande, som mer eller mindre har skapat en whiskystil som blivit ett rättesnöre och en förebild för andra destillerier. Fast även om någon försöker efterlikna stil och karaktär så kommer man ändå inte särskilt nära. Ett destilleri med sin alldeles egna stil är Laphroaig – giganten från Islays sydkust.

Foto: Mauro Rongione

The Kildalton Three är ett begrepp som man ibland stöter på. Det syftar på de tre destillerierna på Islays sydkust. Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig. Alla tre ligger utmed Kildaltonstranden, några få kilometer från varandra och de har var för sig blivit förebilder och stilbildande för den klassiska, rökiga Islaywhiskyn.

Man kan argumentera för att inget av dessa tre egentligen gjorde den rökiga singelmalten världsberömd, men det råder ingen som helst tvekan om vilken trojka det är som står främst bland de många destillerier som numera gör rökig whisky – eller, om man så vill, försöker göra Islaywhisky.

The Kildalton Three har mycket gemensamt, till och med födelseåret är i stort sett detsamma. Laphroaig och Ardbeg grundades 1815 och Lagavulin året därpå. Man kan undra hur planeterna stod över Islay dessa år och vad det var som fick just dessa destillerier att födas just då, på en så isolerad plats och vad som fått dem att växa till några av whiskyvärldens mest betydelsefulla varumärken.

Under de snart 210 år som gått har dessa tre giganter funnits, sida vid sida, eller i varje fall några kilometer från varandra. De har stått kvar genom både stormar och eldsvådor och kontroverserna mellan dem har varit flera, ägarskiftena många och det har varit långa perioder när inget egentligen talat för att något av dem skulle överleva. Men det har de gjort, och det med besked.

Visst, de tre destilleriernas whisky liknar varandra, såsom korn liknar korn. Men tar man på sig whiskyglasögonen och särskådar destillaten finns det skillnader. Såväl Ardbeg, Lagavulin som Laphroaig har sitt eget DNA och sina personliga fingeravtryck. Med lite noggrannhet och vässade smaklökar kan man lära sig att upptäcka dessa och med ganska stor säkerhet sluta sig till vilket destilleri det är man provar.

Låt oss ta en närmare titt på ett av dem, Laphroaig.
Laphroaig blev redan under förbudstiden känt i USA då man lyckades sälja sin whisky som koleramedicin. Och på den så kallade Rhum Row smugglades det säkerligen åtskilliga lådor Laphroaig över Atlanten. När förbudstiden väl var över 1933, var Laphroaig redan där och blev ett av de allra första spritvarumärkena som registrerades på den amerikanska kontinenten.

Laphroaig grundades som sagt 1815, som ett gårdsdestilleri i ett litet fiskeläge, av bröderna Alexander och Donald Johnston. Fast som så många gånger förr; 1815 är ett officiellt startår, det lär säkerligen ha förekommit destillering på gården tidigare än så. Den yngre brodern Donald skulle få en fasansfull död när han i juni 1847 föll ner i en panna med kokhet burnt ale och skållades till döds.

Destilleriet kom att ärvas i flera komplicerade led och driften skiftade mellan olika ägarhänder. Mycket berömd är den konflikt som Laphroaig hamnade i med Lagavulins ägarbolag och den excentriske Peter Mackie. Den berömde whiskybaronen Mackie hade Laphroaig högt upp på sin ganska digra fiendelista. Han kom mer eller mindre att viga sitt liv åt att hata Laphroaig och gjorde vad han kunde för att sabotera för destilleriet. Han drog sig inte för att till och med ta till så handgripliga metoder som att välta ner stora stenar i bäcken som försåg Laphroaig med vatten i ett försök att torrlägga destilleriet.

Mycket stor betydelse för Laphroaig skulle Elisabeth »Bessie« Williamson få. Hon kom till destilleriet på 1930-talet för att vikariera som sekreterare. Hon träffade kärleken och stannade kvar. Elisabeth visade sig ha en särdeles talang inom många områden och lärde sig snart hur destilleriet skulle skötas. Sedan destillerichefen avlidit 1954 fick Bessie ta över både som styrelseordförande och destillerichef. Bessie blev en legendarisk destillerichef som lade grunden för den position som Laphroaig har i dag. Hon blev kvar som ansvarig fram till sin pensionering 1972.

Ägarskiftena fortsatte och Laphroaig blev så småningom uppköpt av amerikanska Jim Beam som 2014 gick samman med den japanska spritjätten Suntory.

Det finns några kriterier som kännetecknar Laphroaigs whisky. Laphroaig tar sitt vatten från Kilbride Dam, det är ett kraftigt torvhaltigt vatten som rinner genom torvmossar och har sitt utlopp strax intill destilleriet. När Laphroaig destillerar skär man ett ovanligt stort hjärta, men eftersträvar alltså en smakrik råsprit, nästan på gränsen till de oönskade kemiska föreningarna, högre alkoholerna och sådant som andra destillerier kasserar eller destillerar om.

Förspriten tas av under 45 minuter, vilket är osedvanligt länge (i de flesta fall tar destillerierna sin foreshot i omkring 15 minuter). Det gör att Laphroaigs råsprit blir ovanligt »skitig« med en mycket distinkt rökighet eftersom mycket av de fenoler som ger rökkaraktären kommer i slutet av destilleringen. Detta gör att Laphroaig kan upplevas mer rivig och rå än de övriga destillerierna, mer robust och kraftfull och i unga år tämligen obalanserad.

Till skillnad från de två övriga Kildalton-destillerierna golvmältar Laphroaig fortfarande en del av sin egen malt, omkring 15 procent enligt destilleriet. Den egna malten bidrar med en rökighet som i någon mån särskiljer Laphroaig från Ardbeg och Lagavulin. Laphroaigs rök kan kännas fruktigare och blommigare, lite mer åt gräsbrandshållet i stilen. Många talar också om att de marina tonerna är mer framträdande hos Laphroaig än i annan Islaywhisky. Det vill säga att det finns en sälta, toner av tång och jod som är signifikant. Den egna torven skärs ur torvmossar med hög halt av mossa, när den eldas i kölnan är den ovanligt fuktig och ger ifrån sig mer fenoler och högre ppm än vad en industriell mältningsprocess gör.

Det amerikanska ägarskapet gör sig också påmint. Laphroaig lagrar i stor utsträckning sin whisky på kolade amerikanska bourbonfat från Makers Mark och Jim Beam. Bourbonfaten bidrar med vanilj, kola och kokos som kommer fram i sekundärsmakerna, alltså de smaker som ligger gömda under de primära rök- och torvaromerna. Man använder faten en gång, vilket förstärker de söta tonerna i whiskyn. Som alla destillerier lagrar Laphroaig på andra typer av fat, men husstilen, eller originalreceptet om man så vill, är de kolade ex-bourbonfaten. Det är också dessa fat som gör det möjligt att balansera den något »skitiga« råspriten, kolskiktet i dem fungerar som ett renande filter och gör att smaken blir balanserad och mångfacetterad.

Laphroaig är en förbild och en stilbildande whisky och det är ingen slump att destilleriet är hovleverantör och kan förse etiketterna med prinsen av Wales tre fjädrar – Prins Charles, numera Charles III, lär för övrigt ha Laphroaig som sin favoritwhisky. Uppenbarligen gillar han en robust, rivig, lite kaxig whisky, med fruktig rökighet, medicinala toner och stilla inslag av vanilj och kola – när en whisky har ett sådant fingeravtryck kan det nästan bara vara Laphroaig.