Välkommen till Allt om Whiskys skola om whisky och whiskykunskap. I en serie artiklar kommer vi att ta upp olika ämnen som förhoppningsvis var för sig kommer att kasta lite ljus över den ädla konsten att njuta whisky. Vi börjar där allt började, ämnet för dagen är historia.

Man vet egentligen väldigt lite om var destilleringskonstens vagga stod, men betydligt mer om var och hur whiskyn föddes. Det skulle vara enkelt att säga att det var skottar och irländare som någon gång på 1700-talet började begripa vad ektunnor kunde göra med den råa kornspriten. Det var först då vi fick något som vi skulle känna igen i vår tids whisky. I modern mening föddes whiskyn i och med detta. För några år sedan firade skottarna whiskyns 500-årsjubileum. Irländarna ville inte vara sämre så de passade på att fira whiskyns 1?000-årsjubileum. Förvirrat, javisst, här tarvas en historielektion.

Närmare Gud med livets vatten

Sprithistorikerna är överens om att sprittillverkning är en mycket gammal historia. De flesta tycks mena att destilleringskoden knäcktes någonstans i de antika högkulturerna i främre orienten, kanske i Egypten, där tidens vetenskapsmän och alkemister sökte de vises sten och experimenterade med att utvinna eteriska oljor ur blommor och växtdelar. Vi vet i alla fall att kunskapen fanns där långt innan Jesus förvandlade vatten till vin. Det finns andra som menar att vi ska mer österut än så, Mongoliet och Kina har nämnts. Längre norrut i det väldiga Ryssland, eller kanske rent av i det karga Norden hade man dessförinnan upptäckt att mäsken man satte när man bryggde öl eller mjöd kunde frysa riktigt kalla vinternätter. Då skiktade sig mäsken i en frusen klump och i en flytande del, stark som Odens hästar, i teknisk mening var det ju också någon slags sprittillverkning.

Det ligger nära till hands att anta att kunskapen spreds i Europa i tidig kristen tid. Då hade munkar fördrivits och förföljts så långt bort från ära och redlighet som tänkas kunde. På Irland kunde de leva någorlunda ohotat och klostren blev med tiden ett centrum för bildning, läskunnighet och läkekonst. Man vet att munkarna företog vandringar och det är inte långsökt att tänka sig att någon av dessa munkar, ungefär vid tiden när våra förfäder drack mjöd och tuggade flugsvamp, kom i kontakt med kunskapen om hur man kunde sönderdela vätskeblandningar genom att koka dem och kyla ner ångorna. Kanske återfann man gamla pergament som berättade om hur man utvann väldoft ur blommor. Parfym måste ju ha varit ett efterlängtat elixir i ett gaeliskt kloster på Irland, där 50, kanske 100 män levde inpå varandra i ett råkallt fuktigt klimat, tillsammans med djur och kreatur under minst sagt primitiva hygieniska förhållanden.

»Det är inte konstigt att de gaeliska munkarna gav denna livgivande gudadryck ett vackert namn. De kallade den uesqueba [ishki va], som är gaeliska och betyder ›livets vatten‹.«

Dit tycks i alla fall kännedomen om destilleringskonsten ha kommit i ett mycket tidigt skede.
Orientens blommor fanns naturligtvis inte på Irland, men rovor, betor, sädesslag, växtdelar och vad man kunde komma över fick duga. Eller så tog man det enkla öl som man bryggde på ön sedan urminnes tider och lät detta förångas i en kopparkittel.
Snart insåg munkarna att vätskan som droppade ur rören förutom någon slags doft också hade andra egenskaper. Den som vågade smaka blev glad. Han kom närmare Gud i sin bön, och det märkligaste av allt, den tycktes bota magåkommor och infektioner, ett tidens gissel som gjorde att mycket få ens fick uppleva sin 50-årsdag. Det är inte konstigt att de gaeliska munkarna gav denna livgivande gudadryck ett vackert namn. De kallade den uesqueba [ishki va], som är gaeliska och betyder »livets vatten«. Uttrycket togs senare upp av världens språk i former som lebenswasser, eu de vie, akvavit och whisky.

Herren som brännvinsbrännare

Var i tiden vi befinner oss är ganska osäkert, sprithistorikerna brukar gissa på 1000-talet. Det munkarna framställde var en slags primitiv, oren och finkelstinn vätska. Så småningom kom man på att det gick att använda säd och allra bäst, renast och starkast, blev det om man utgick från korn som fått gro några dagar. Att förmå korn att gro, att göra malt, blev därför en huvuduppgift för den som ville framställa livets vatten. När kunskapen att mälta kom vet man inte. Det första belägget vi har är de skattelängder som berättar att den skotske tiggarmunken John Cor 1494 köpt »eight balls of malt« för att göra uesqueba. Längre tillbaka än så kan vi inte följa whiskyn i Skottland, men troligen var konsten känd långt tidigare.

När destilleringskonsten kom till Sverige och Skandinavien vet vi inte heller. Det första belägget kommer i alla fall från mycket oväntat håll. Det är den Heliga Birgitta som i det tidiga 1300-talet beskriver i en av sina syner hur Herren är som en brännvinsbrännare som skiljer människor från människor. Från 1400-talet finns flera belägg om tillverkning i Sverige, dock inte för dryckesändamål utan för krutframställning. Mot slutet av århundradet började myndigheterna föra en kamp mot den tilltagande dryckenskapen, som alltjämt pågår. Den kulminerade på 1700-talet med förbudet mot husbehovsbränningen och insamlandet av destillationsutrustningen, som då tycks ha varit var mans egendom. Å andra sidan var de kungliga tillstånden många. Bara i Stockholm fanns på 1770-talet 700 krogar där brännvin såldes över disk. Nu är vi framme vid tiden när ordet whisky för första gången omnämns i det svenska språket, en marknad börjar uppstå och snart ska en industri födas. ?