Robert Barclay Allardyce var en färgstark herre som minst sagt gjorde avtryck i sin samtid. Han kom från den förnäma skotska Barclay-klanen och satt i det brittiska parlamentet. Han skulle i dubbel bemärkelse gå till historien, med betoning på gå. Bland annat för att han
lät bygga Glenury Royal Distillery.

År 1836 förverkligade Captain Barclay sina planer och lät bygga ett destilleri i Stonehaven, en liten kuststad, badort och fiskehamn några mil söder om Aberdeen. Glen Urie, som han lät kalla destilleriet efter en dalsänka i trakten, fick en tragisk och dramatisk start. Bara nåra veckor efter invigningen förstördes kölnan, maltgolven och maltlagren i en omfattande brand, och några veckor därpå omkom en destilleriarbetare då han föll ner i en av pannorna.

Men Robert Barclay var en kämpe på många sätt. Många i släkten Barclay var kända för att vara osedvanligt starka och fysiska. De drog sig sällan för nävkamp och gick i regel alltid segrande därur. Captain Barclay var inget undantag. Bland annat var han en av Skottlands främsta inom boxning och han både tränade och finansierade skotska kämpar som pucklade på varandra med bara knogar i boxningsringen. Han coachade bland annat den brittiske mästaren Tom Cribb.

Captain Barclay blev vida berömd när han genomförde sin »the thousand-hour walk«. Under uppseendeväckande former och intensiv pressbevakning fotvandrade han 1 000 miles (1600 km) på 1 000 timmar mellan den 1 och 12 juni 1809. Den långa marschen blev föremål för omfattande vadslagning och tros ha omsatt över 50 miljoner pund. Captain Barclay kunde dock håva in 1 000 pund i premie. Vad han vann på betting går inte att veta, men han var en framstående spelare som gärna riskerade stora belopp. Under marschen tappade Barclay 14 kilo i vikt. Bara fem dagar efter målgång tog han värvning som fotsoldat och slogs i Napoleonkrigen.

Som en övermåttan stark vandrare anses Captain Barclay varit föregångare för gångsporten och han gjorde flera bedrifter och kraftprov med sina apostlahästar. Bland annat gick han nästan 20 mil på knappt 20 timmar i en lerig park.

Barclay var en mycket välkänd adlig celebritet och han rörde sig minst sagt på samhällsstegens högsta tinnar. Han brukade exempelvis referera till en nära bekant i London som »min goda vän Mrs Windsor«. Tack vare denna goda vän fick han möjlighet att lägga till namnet Royal till sitt destilleri. En »nåd« som endast två andra skotska destillerier har erfarit. Royal Brackla och Royal Lochnagar.

Trots Glenury Royals dramatiska första tid kom destilleriet att blomstra och åtskilliga skeppslaster lämnade Stonehaven. 1854 inträffade en ny katastrof. Captain Barclay blev så illa sparkad av en häst att han avled.

Några år senare såldes destilleriet på auktion och köptes billigt av familjen Ritche från Glasgow som drev det i över 80 år. Efter förbudstiden kom Glenury Royal i amerikansk ägo. Många amerikanska affärsmän vädrade morgonluft när spritimport åter blev lagligt. Dessa år flödade amerikanskt kapital in i Skottland.

1953 kom Glenury åter under skotsk flagg när stora DCL köpte upp det amerikanska ägarbolaget. Utsikterna såg mycket goda ut och destilleriet fick en välbehövlig renovering 1965, samma år dubblerades kapaciteten och två nya pannor installerades.

1982 beslutades dock att lägga Glenury i malpåse. Enligt rykten ville man inte stänga destilleriet direkt eftersom whiskyn ansågs vara en av de mer utsökta i Skottland. Man drog sig i det längsta för att avsluta driften, men 1992 såldes byggnader och mark till ett fastighetsbolag som rev destilleriet och byggde bostäder där Glenury med kungliga tillnamnet en gång legat.

Whiskyn från Captain Barclays Glenury Royal går fortfarande att få tag på, men priserna har skjutit i höjden. Priser långt över 10 000 kronor är vanliga. 2003 buteljerades en originalutgåva från 1953, denna 50-åriga whisky går fortfarande att köpa för omkring 130 000 kronor.