Ur det hav av Glen-prefixade single malts på den svenska marknaden valde Allt om Whisky ut fyra stycken att prova. Den här omgångens panel består av Micke Nilsson, närmast legendarisk chef för whiskyavdelningen på krogen Akkurat i Stockholm, Micke Ek, whiskyentusiast boende i Älmhult och Anders Fridén, krönikör i denna tidning, whiskyfrälst och, då och då, sångare.

Först ut på banan är Glen Moray 12yo. Efter att ha fört en tynande tillvaro under många år som lillebror åt Glenmorangie och Ardbeg köptes destilleriet 2008 av franska La Martiniquaise. De har satsat stort på att profilera Glen Moray som en egen single malt och har stora planer för whiskyn fram-över.

12-åringen vi provar är en orginalbuteljering och möts av »umm« och »hrmm« från panelen. Micke Nilsson konstaterar snabbt att det är en snäll, fruktig malt vi har att göra med. Anders kontrar med kiwi och grapeskal. Micke Ek upplever den som lätt och något odistinkt.

Efter några minuter har whiskyn »satt sig«, och tydligare toner av hö, nyklippt gräs och en del exotiska frukter börjat framträda. Även om den känns stadigare nu så upplevs den inte helt balanserad, menar både Micke Nilsson och Ek.

Ett ålderssnäpp upp hittar vi Glen Moray 16yo, även denna en OB. De fyra extra åren på fat ger dock stort avtryck, och det är en gladare panel som tar sig an den. Sötman och den exotiska frukten från 12-åringen är än tydligare här, och flera påpekar närvaron av Ahlgrens Bilar och sega gubbar. Micke Nilsson menar att det handlar om Zoo-pastiller, varvid provningen svänger av i en längre debatt om vilket godis man tyckte bäst om som barn, och vilka som fortfarande håller måttet.

När AoW till slut lyckas styra tillbaka panelen till whiskyn enas man om att det är en väldigt god whisky med tydlig frukt, innan Anders nämner äppeltoner, och en ny diskussion om exakt vilka äppelsorter det kan handla om bryter ut.

Bäst att gå på whisky nummer tre direkt: en Glencadam 19yo, Signatory CS-collection från 1989, buteljerad vid 57,6%. Detta höglandsdestilleri har inte gjort så stort väsen av sig som single malt tidigare, men destilleriets nya ägare, Angus Dundee Distillers, har lanserat ett par olika tappningar. Den här möts av stort gillande och Göteborgaren Fridén finner inte bättre hyllning än »Riktigt, riktigt god, det här håller Glenn Hysén-klass«. Micke Ek är inne på samma linje, och plockar mer trätoner. Han får medhåll av Micke Nilsson som menar att det är ett bra fat som ger balans utöver de kryddiga sandelträdragen.
»Inga feltoner, inget som skär sig, och det definierar jag som en bra whisky«.

När whiskyn fått stå till sig ett par minuter framträder även en del fruktigare drag och en ny diskussion om inlagd frukt bryter ut, och vilka frukter som lämpar sig bäst för spritmarinering. Fikon i konjak slängs upp som en referens och panelen nickar sitt medhåll med näsorna djupt ner i glasen. Micke Ek menar att den känns maskulin och tung, och får direkt medhåll från Micke Nilsson igen:
»Ja, det är ju det jag säger – inga lätta fjuttefrukter… TUNGA frukter! I SPRIT!«

En definition så god som någon menar vi och går vidare till whisky nummer fyra: Glen Scotia 17yo, Signatory från 1991 buteljerad vid 43%. Under många år har Glen Scotia dragits med – det i mångas ögon orättvisa – epitetet “det andra Campbeltowndestilleriet”. Med Glengyles intåg i staden ändras förhoppningsvis den förenklingen. Med Springbank som granne blir jämförelserna ofrånkomliga, vare sig man vill eller inte. Så hur står sig »lillebrors« whisky?

»Tyvärr måste jag vara tråkig och säga laktoner« svarar Micke Nilsson direkt. Här hittar man de mjölkiga, ostiga drag som laktoner kan ge och som gör att whiskyn doftar svett och ostkanter. Enligt Wikimedia är en lakton: »en cyklisk ester. Reaktion mellan en hydroxigrupp och en karboxylgrupp inom samma molekyl ger en lakton som resultat«.

Micke Ek och Anders Fridén konstaterar mer eller mindre unisont att kartschuk-dofterna är tydligast. En ny diskussion bryter ut om vilka suddgummi man hade i skolan och varför en del whisky påminner om gamla skolredskap. De konstaterar att fatet kanske sett sina bästa dagar också vad gäller doften, men att den tar sig smakmässigt. Men, det är trots allt en torr och sträv historia med udda drag i smaken.

AoW kastar sig in i debatten och menar att där panelen hittar instängda drag av mjölk och ost kan man också referera till läder, tobak och rök. Finns det inte en charm i att det här inte är en mjuk, inställsam whisky som vill väl? En riktig Sid Vicious i maltwhiskyns Eros Ramazotti-värld?

Nej, menar Fridén. »När den fått stå ett tag påminner det en del om… eh, morots-juice.« Innan vi hinner ifrågasätta smaklökarna hos metalsångaren får han medhåll av både Ek och Nilsson, som menar att det finns en svårdefinierad instängdhet som just påminner om morotsjuice. Micke Ek avslutar diskussionen:
»När jag bodde i Helsingborg åkte vi ofta till Köpenhamn. Där har de ostbutiker som säljer en del väldigt märkliga ostar. Den här whiskyn påminner mig om de besöken«.

Innan vi förlorar oss helt i mejerivärlden ber vi panelen välja ut en favoritwhisky, och det tar inte många sekunder innan de har enats kring Glencadam som testets vinnare. Tätt följd av Glen Morays 16-åring.
»Glencadam var trots allt ett snäpp över resten,« menar Micke Nilsson. »Bra balanserad och eftersmaken sitter där den ska. Den håller hela vägen.«

Micke Ek: »Glen Moray var tätt inpå Glencadam, alltså riktigt tätt inpå. Båda var fantastiska whiskies«.
Anders Fridén får sista ordet och drar den något udda kopplingen mellan maltwhisky och idrottsmän än en gång:
»Alltså, Glencadam var som Carl Lewis jämfört med de andra. Ingemar Stenmarknivå«.??

Testade Glen

Glen Moray 12yo (nr B 81397) 319:-
Glen Moray 16yo (nr B10431) 399:-
Glencadam 19yo (nr B86788) 898:-
Glen Scotia 17yo, Signatory 1991 buteljerad vid 43%