Längst ner i sydvästra England, nästan ute på tåspetsen i Cornwall ligger Plymouth, en kuststad, lite vid sidan av andra brittiska städer. När havsvindarna från Atlanten för med sig morgondimman in över Dartmoorheden blir landskapet trolskt. Här gömde sig Baskervilles hund, här skapade Agatha Christie sina berättelser och här gick Harry Potter på Hogwarths. I Plymouth ligger också ett av världens äldsta destillerier. Det här är berättelsen om klostret som satte gin på världskartan.

1431 grundade dominikanska tiggarmunkar ett kloster i Plymouth. Svartbröderna som de kallades hade rykte om sig att vara belästa, bildade och mycket strikta i sin gudssyn. De var tidens kulturella elit och stod i direkt kontakt med påven. De predikade den sanna läran och förmanade folket till bot och bättring. De bar munkkåpor med svart mantel och kom därför att kallas svartbröder i folkmun. Klostren var på många sätt tidens universitet. I klostren samlades män som sökte kunskaper, som hade visioner, som gav sig ut på lärdomsvandringar och som kunde läsa. Det var vid klostren som de allra första dropparna sprit destillerades i Europa. Hur och var och av vem vet vi inget om, vi vet bara att munkar tog destilleringskonsten till klostren där de tillverkade vin, likörer, sprit och andra oumbärliga livsmedel.

När man första gången destillerade uisque beatha vid svartbrödraklostret i Plymouth vet vi heller inget om, eller ens om det förkommit under tiggarmunkarnas era vid The Black Friar Monestry vid dagens South Street. 1539 upplöste Henrik den VIII klostren i England och svartbrödernas hem kom att användas till stadsfängelse, stadshus och mötesplats. I byggnaderna logerade också de första pilgrimerna innan de gick ombord på Mayflower i Plymouths hamn 1620 för att i Guds namn ge sig av till det nya landet i väster. Denna mäktiga fullriggare pryder Plymouths Gins etikett.

Vi vet att man destillerade sprit vid »svartbrödernas destilleri« 1697. Inget tyder dock på att det skulle vara första gången. Men längre tillbaka leder oss inte dokumenten. Kanske var det till och med gin som kallades »Plymouth Water« vid en stadsfest 1730? Vi måste ytterligare ett halvt sekel fram i tiden innan vi med säkerhet kan slå fast att Samuel Coates destillerade Plymouth Dry Gin enligt ett recept som är ungefär detsamma än i dag. Året var 1793 och brukar anges som årtalet då Englands äldsta gindestilleri grundades, men som vi sett var redan då byggnaderna och destilleringskonsten i staden urgammal.

Som många gånger när det gäller äldre destillerier så tränger rötterna så djupt ner i historien att vi inte längre kan följa dem. I många fall skedde destilleringen i lönn och brännarna gjorde vad man kunde för att sopa igen alla spår. Det är möjligt att vi hade vetat betydligt mer om Plymouth Gin om det inte vore för den där ödesdigra natten i november 1941 då destilleriet bombades. Brittiska hamnstäder var hårt ansatta under Blitzen och i början av kriget hängde inte luftförsvaret med.

Tyska Junkers JU88 flög mer eller mindre i skytteltrafik med sin bomblast mellan baserna i västra Tyskland och de brittiska städerna. Black Friars Distillery träffades av kulspruteeld och fem brandbomber när störtbombarna slog till den där natten. Själva pannrummet klarade sig någorlunda men kontorsbyggnaderna med alla historiska dokument förstördes. Det berättas att invånarna och det lokala brandförsvaret gjorde heroiska insatser och lyckades rädda de historiska byggnaderna där pannorna stod. Ännu i dag syns svedda bjälkar på destilleriet som minner om den ödesdigra bombnatten 1941. Efter bombningarna skickade Royal Navy ut ett meddelande till den brittiska flottan. Budskapet var att Plymouth Gin hade blivit bombat, men överlevt. Detta inspirerade ledningen för den brittiska Medelhavsflottan att ge varje soldat som sköt ner ett fientligt flygplan eller fiendebåt en flaska Plymouth Gin i belöning.

Hamnstaden Plymouth fick tidigt betydelse för stadens gindestilleri. Härifrån gick mängder med skepp på långa färder över Atlanten och till det brittiska imperiets många hamnar. Plymouths Gin blev tidigt berömd och var på 1870-talet den mest kända ginsorten i Storbritannien. Redan då var The Black Friar Distillery hovleverantör till Royal Navy som köpte 1 000 barrels 100 proof Navy Gin varje år. Dessutom använde flottan Plymouths Gin som medicin mot allehanda åkommor.

Mot slutet av århundradet var Plymouth välkänt i varenda vin- och sprithandel i hela Storbritannien. Framgångarna skulle fortsätta och vid sekelskiftet var The Black Friar Distillery världens största ginproducent. När lyxhotellet Savoy publicerade sin första förteckning över de drinkar som servades i hotellkedjans barer i början av förra århundradet så ingår Plymouth Gin i 27 av dessa klassiska cocktails.

Av vem och var någonstans Dry Martini blandades första gången är en omdiskuterad fråga. Teorierna är många och några fakta i målet kommer vi aldrig att få. Obestridligt är dock att det första receptet på en »drajja« publicerades i Stuart Fancys bok »Drinks & How to mix them« 1896. Där föreskrivs Plymouth Gin som den nödvändiga nyckel-ingrediensen.

Plymouths Gin blev så populär att destillerier i London började snylta på varumärket. Familjen Coates blev heligt förbannade och lyckades få varumärkesskydd. Från den 13 mars 1884 kan Plymouth Gin uteslutande tillverkas i Plymouth. London Gin däremot görs fortfarande med varierande resultat över hela världen, medan Plymouth Gin lyder under vad man i vinvärlden kallar appellation contrôlée. Lagen ställdes på sin spets 1933 när Beefeater lanserade en Plymouth Gin vilket resulterade i en rättslig tvist och böter för Beefeater. Sedan några år har regelverket mildrats, men Plymouths Gin måste fortfarande destilleras innanför stadsmurarna i Plymouth.

Plymouths Gin har bytt ägare många gånger och har även varit svenskflaggat. Statliga Vin & Sprit köpte destilleriet 2005. Dock såldes det vidare bara tre år senare i jätteaffären då Pernod Ricard köpte Vin & Sprit AB för ofattbara 55 miljarder kronor – den överlägset bästa affär svenska staten har gjort sett till klirr i statskassan. Även om nationaliteten på byxbakarna i styrelserummen har skiftat genom åren har originaliteten, recepten och kopparpannorna varit desamma sedan 1855 då familjen Coates kostade på sig att installera ny utrustning.

Plymouths Gin görs i stort sett på samma sätt i dag som den alltid har gjorts med så kallade carterhead potstills där spritångorna passerar genom en kryddkorg på pannhalsen. Receptet sägs innehålla sju basingredienser, örter och kryddor. Själva spriten är vetebaserad och köps in från graindestillerier för att sedan köras genom Plymouths pannor. Receptet är såklart hemligt men inslaget av citrus ska vara högt.

Plymouths två flaggskepp är dels en traditionell och ursprunglig gin som säljs på 41,2 %, dels Navy Strength som taktar in på 57 %. Dessutom är en traditionell slånbärsgin och andra smaksättningar återkommande i portföljen. Precis som Mayflower som alltjämt pryder etiketten är Plymouth Gin en pionjär, en stigfinnare som i hög grad bidragit till att etablera Storbritannien som världens ledande ginland. Vad de gamla svartbröderna tycker om den saken kan vi bara sia om, men vi kan väl hoppas att det gamla klostret där spriten flödar sedan kanske 400 år må ha herrens välsignelse.

Hälsa på Plymouth Gin Distillery på webben