Vår medarbetare torde knappast behöva någon presentation. Skribent, författare, livsnjutare, föredragshållare och TV-man. Här berättar han om sin dubbelhet inför det gåtfulla Japan.

Japan är en gåta.
Ingemar Stenmark är också en gåta.
Jag hade möjligheten att lösa de två gåtorna på en och samma gång, det var 1989, världshistoriens bäste skidåkare skulle runda av karriären med ett par världscuptävlingar i japanska bergen och vi tillbringade ett par veckor där tillsammans.

Ingemar Stenmark växte upp bland vuxna.
Han levde sina fem första år hos morföräldrarna i Joesjö, ett ingenting där vägen slutar och där några dussin invånare håller avstånd. Inga åthävor, inget onödigt prat, inga barn. Först när pappa Stenmark blev klar med husbygget fick Ingemar se världen och jämnåriga.
Världen var Tärnaby.
Men tystnaden hade fäst i Ingemar och ingen minns egentligen att han sa nåt heller i världen. Däremot minns man hans fokus, frånvaron av krusiduller i budskap och språk och handling.

Som nioåring skrev han i en uppsats:
»Jag ska bli slalomåkare. Jag ska bli bäst«.
En dag blev hans klasskamrat Tony Olofsson hjälte genom att klara en bakåtvolt i gymnastiken. Hänfört jubel. Ingemar noterade, gick hem och smygtränade, slog halvt ihjäl sig, men så småningom kunde också han och så ställde han sig där på skolgården, tyst, och så slog han sin volt. Bara sådär. Mitt på skolgården. Inga åthävor, inget onödigt prat, bara en frivolt, inget annat.

Ingemar blev bäst: dubbla OS- och VM-guld, 86 segrar i världscupen, han vann var tredje tävling han startade i, var på pallen i två av tre. Ingemar blev bäst, men Japan kunde han inte förklara: exempelvis varför det inte finns några uteserveringar i japanska backar? Varför åker alla så fort och dåligt? Varför tycks japanerna konsumera backe istället för att njutåka?
För mig är Japan ännu en gåta, jag trivs inte i Japan, finner inte charmen, jag står inte ut med bugandet inför Kejsaren, med direktörer som begår självmord av skam, med förnedringsprogram i TV, med karaoke. Jag blottar här en rad fördomar och det är jag heller inte bekväm med.

Dock:
Jag älskar japansk whisky.
Jag älskar Kurosawas samurajdueller och sushi också, men i skrivande stund sippar jag en 18-årig Hakushu och det är på den jag tänker när jag tänker gott om Japan.
Jag får ofta frågan var världens bästa whisky görs och jag svarar då »i Skottland, men sen kommer Japan och sen kommer ingenting«. Ungefär så.

Jag är glad att Sofia Coppola gjorde »Lost in Translation« där Bill Murray som avdankad skådis kommer till Tokyo för att spela in reklamfilm för Suntory. Hon fick en Oscar för filmen, men viktigare är att hon fick upp världens ögon för japansk whisky.
Skälet till den utmärkta whiskyn är att den är som den skotska. Mycket riktigt gjorde man under större delen av 1900-talet enbart blended, men numera också utsökta malter, precis som i Skottland. Suntorys grundare, Shinjiro Torii, beskrivs också som besatt av Europa och europeiskt, namnet på bolaget är också anglifierat (SUN är japans viktigaste symbol, TORY är hans namn i europeisk tappning).

Och Masataka Taketsuru, som bildade det andra stora destilleriet, Nikka, tog med sig konsten att koka whisky från Longmorn och Hazelburn där han jobbade i början av förra seklet, dessutom gifte han sig skotskt.
För mig är Ingemar Stenmark fortfarande en gåta.
Också Japan är en gåta.
Men japansk whisky är ingen gåta, den är utmärkt, den är som skotsk. ?