”And at ’21’ the couples clamour for more.”
(Cole Porter, ”Down in the Depths” 1936)

Kusinerna Jack Kriendler och Charlie Berns öppnade ”Jack and Charlie’s 21 Club” på nyårsnatten 1929/30 men snart blev en skvallerskribent portad och skrev genast i sin kolumn att det var konstigt att polisen inte slagit till mot det nya stället. Redan dagen därpå gjorde de det och beslagtog en hel del sprit och vin som inte hann gömmas undan.

Jack och Charlie anlitade genast en arkitekt vid namn Frank Buchanan som installerade ett komplicerat system med lönnluckor och kamouflerade dörrar för att snabbt och effektivt kunna gömma alkoholdrycker vid kommande räder. De hyrde också källaren i den intilliggande byggnaden med adress 19 West 52nd Street som de inredde med hyllor för att förvara konserver och annat. En av väggarna var dock i själva verket en två och ett halvt ton tung dörr, som med hjälp av en lång ståltråd, vilken stacks in i en alldeles speciell spricka, kunde öppnas, och där innanför fanns ytterligare en källare – fylld med sprit.

Att den dessutom faktiskt inte låg på gatuadressen 21 gjorde att personalen med rent samvete kunde hävda till FBI-agenterna att det inte fanns någon sprit på 21 Club. Vilket var precis vad de gjorde två år senare då de federala agenterna gjorde en massiv räd och under flera timmar genomsökte hela byggnaden, från källare till vindsvåning. De hittade inte en droppe alkohol.

När förbudseran gick i graven 1933 förvandlade Jack och Charlie vinkällaren till att bli precis just en sådan och två år senare köpte de hela huset med gatunummer 19. Då hade de också förvandlat sin tidigare illegala ”importverksamhet” till ett företag med namnet 21 Brands som koncentrerade sig på import och distribution av kvalitetsmat och whisky. Syftet var bland annat att kunna sälja av den hemliga källarens enorma lager insmugglad sprit, däribland mängder av Ballantine’s.

Den första försäljare de anställde var en ung engelsman med skådespelarambitioner vid namn David Niven, som dock visade sig inte vara bättre än att hans porträtt på 21 Club bär inskriptionen ”Our first and worst salesman”.

Långt innan några kom på samma idé i Europa, eller här hemma för den delen, så lät Jack och Charlie stamkunder deponera viner för lagring i deras källare. Genom åren har en avsevärd samling med disparata inslag samlats där, och 21 Club har vårdat en ansenlig mängd viner, som bland annat tillhörde Richard Nixon, Gerald Ford, Sammy Davis Jnr, Marilyn Monroe, Gene Kelly, Frank Sinatra och Elizabeth Taylor, vars vinsamling ligger orörd sedan hon blev nykterist.

En annan tradition de införde var att lägga ner en flaska cognac eller champagne när någon av stamgästerna fick barn, en flaska som sedan inte fick röras förrän barnet ifråga fyllde tjugoett.

Okej, dags att lämna vinkällaren och gå upp i baren – eller numera torde man väl säga restaurangen, men fortfarande kallas hela bottenvåningen för ”The Bar Room”, trots att där finns både en restaurangdel och en lounge, förutom förstås den imponerande breda bardisken.

Idag är hela taket behängt med vad som vid en första anblick verkar vara gamla leksaker – och mycket riktigt till stor del är det också, uppblandade med dockor, modeller, vimplar, reklampryttlar och annat. I början av 1930-talet donerade någon en modell av British Airways ”Flying Boat” till restaurangen – antagligen som tack för en god lunch. Den blev den blivande samlingens första objekt, och att den fick hänga från taket i ett snöre var ju inte så konstigt med tanke på vad det var. En annan stamgäst vid den tiden hette Howard Hughes (innan bacillskräcken tog över och förvandlade honom till extremexcentrisk eremit) och han donerade förstås genast en modell av ett av sina nya TWA-plan.

Och så har det fortsatt, idag utgörs samlingen av flera hundra olika småsaker, från en modell av torpedbåten PT-109, som gjorde blivande president Kennedy till krigshjälte men för alltid förstörde hans rygg, till en av John McEnroes sönderslagna tennisracketar. Kopplingen till sport dominerar, men så har också sportstjärnor inom alla möjliga genrer favoriserat Club 21 sedan långt tillbaka. Det är något man inte kan undgå att notera redan innan man kommit in, eftersom ingångens pampiga gjutjärnsöverbyggnad är dekorerad med sammanlagt 37 jockeystatyer (det finns två till innanför entrén). Under 1930-talet var Club 21 favoritställe för både stuteriägare och jockeys. Den förste som donerade en jockeystaty var Jay van Urk (jo, han hette faktiskt så), och snart kom det ytterligare en från en annan uppfödare, och sedan ville förstås alla tydligt visa sin status.

Bortsett från det leksaksbehängda taket så är väggarna inne i restaurangen lika belamrade, fotografier trängs med målningar och allehanda andra, inramade dokument. Om man tycker tavlornas motiv möjligen är lite Vilda Västern-fixerade, så stämmer det. Inte mindre än 29 verk är signerade av Frederic Remington, en New York-född konstnär och illustratör (och även författare, för den delen) som levde mellan 1861 till 1909. Hur det kommer sig att han blev så populär på Club 21 är okänt, men han har till och med fått ett av rummen på tredje våningen uppkallat efter sig.

Möjligen kan man uppleva att The Bar Room är ovanligt mörk och känns lite klaustrofobisk, ja, rent av känna en viss oro för att få truckmodeller eller Wayne Gretzkys ishockeyhjälm både i huvudet och i maten. Det bästa då är att ta sig ”Upstairs at 21”, och det gör man genom att gå just så (om ni förstår).

En trappa upp är maten precis densamma som därnere, men det är betydligt lugnare, högt i tak, ljust, och större bord.
På samma våning ligger också The Main Dining Room och The Puncheon Room. Stora matsalen har plats för 120 middagsgäster, men tack vare skjutdörrar kan de två förenas och kan då ta emot 320 personer, såvida man inte bara ska mingla, för då kan 400 samsas på samma yta.

Oavsett om man väljer Upstairs eller The Bar Room är 21 Club ett av få ställen i New York som fortfarande benhårt insisterar på kavaj (deras slipstvång upphävdes 2009). Länge höll man också hårt på kravet att kvinnor skulle ha kjol eller klänning, den första som tilläts komma in i byxor var faktiskt Katherine Hepburn, men hon var under många år också den enda som tilläts göra det. Idag har man blivit något mer tolerant på den punkten.

Annars är det mesta sig likt, sommelierna har tastevins och använder dem faktiskt för att smaka av vin. Betjäningen är oomtvistat utmärkt med en personal som trots ställets välgrundade kändisstatus bemödar sig om att behandla alla precis likadant, och vinnlägger sig om att inte förvånas över några önskemål, hur bisarra de än må vara. Som Groucho Marx till exempel, när han en gång beställde en böna och sedan skickade ut den igen med klagomålet att den var inte var färdigkokt…

Första gången 21 Club dyker upp på bioduken är 1945, då stamgästen Alfred Hitchcocks Spellbound med Gregory Peck och Ingrid Bergman har premiär. I Salvador Dalís, också stamgäst, berömda drömsekvens finns en referens till kortspelet 21, som visar sig vara en förvrängning av just 21 Club i New
York.

1950 kom Joseph L. Mankiewicz’ All About Eve, och i den träffas Karen (Celeste Holm), Eve (Anne Baxter) och Addison DeWitt (George Sanders) i 21 Clubs foajé vid lunch (Bette Davies fick inte följa med).

Den trogne gästen Hitchcock, som lär ha favoriserat 21 Clubs biff med pommes frites, lät Grace Kelly i rollen som Lisa Carol Fremont beställa upp middag (hummer, närmare bestämt) från 21 Club till konvalescenten L.B. Jefferies (James Stewart) i filmen Rear Window (1954). Den livréklädde kyparen som levererar maten och vinet hjälper till med att öppna vinflaskan.

Sedan dess har 21 Club varit plats för många scener i många filmer (som Wall Street, Manhattan Murder Mystery och Morning Glory) och det lär säkert bli fler, för 21 Club håller helt klart stilen, trots de senaste årens ägarskiften.

Ända fram till 1985 kvarblev ägarskapet hos familjerna Kriendler och Berns, men det året köptes rörelsen av Marshall Cogan. Han stängde hela ruljangsen under en flera månaders restaurering, som oroade alla stamgäster, men när 21 Club återinvigdes kunde de pusta ut – allt var sig likt. Och det är det som sagt fortfarande, trots att det nu sedan 1995 ägs och drivs av Belmond Ltd (tidigare Orient-Express Hotels).

När de ursprungliga grundarna hade gått bort, var det Charlie Berns bror Jerry och Kriendlers kusin Pete Kriendler som blev ägare. Pete Kriendler dog 2001 och Jerry Berns 2006 – märkligt nog så dog de på samma dag, och desto märkligare var att dagen ifråga var den 21 december…

Foto: Belmondo Ltd