Att rökning inte längre är tillåtet på krogar och restauranger är bra, trots att jag själv tycker om att röka ibland. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg när jag stötte på rökförbudet för första gången: i oktober 2005 fick jag förbryllad stå utanför baren Saddle & Saber för att röka – och jag frös, fast jag var inte ensam. Märkligt nog så är det fortfarande till-låtet att röka inomhus i en del europeiska länder; många österrikiska barer och restauranger uppmuntrar det faktiskt. Men den här krönikan handlar inte om rökförbudet, jag är avsevärt mer rädd för att alkohol riskerar samma sak. Neonykteristerna verkar bli allt högljuddare för varje dag.

I Nederländerna hade vi en sammanslutning i början av 1900-talet som kämpade mot alkoholmissbruk. De var lätt igenkännliga eftersom de hade blå knappar som de döptes efter. På den tiden fick fabriksarbetarna lön varje vecka i kontanter på fredagarna och de hämtade lönen på den lokala baren. Medan de väntade på att chefen skulle dyka upp med lönekuverten drack de på kredit – och noten växte sig stor eftersom chefen avsiktligt anlände senare än utlovat. Halva lönen »blev kvar« i baren, som ofta ägdes av samma personer som ägde fabriken. Resultatet med ursinniga fruar och hungriga barn blev så omfattande att de »blå knapparna« började hjälpa arbetarklassen med att frigöra sig från alkoholens ok.

Visst orsakade alkoholen på den tiden stor skada – inte minst beroende på att mycket dålig alkohol var i omlopp. Absint förbjöds – man tror att Vincent van Gogh skar av sig örat under ett absintrus.

I Belgien förbjöds spritförsäljning i barerna, vilket fick påhittiga bryggare att börja producera starkare öl. Man tänker inte på det när man läppjar på en tripel eller ett barley wine, men de öltyperna är jämförelsevis nykomlingar som tillkom vid tiden för Vanderveldelagen 1919. (»Wet Vandervelde« infördes av den socialistiske ministern Émile Vandervelde, lagen fanns kvar ända tills 1985, fast de flesta barer slutade efterleva den på 1970-talet.)

Den Blå Knappen var en framgångsrik rörelse, kan man hävda, för alkoholmissbruket minskade efterhand.
Idag påstår en del att nyligen funna vetenskapliga resultat bevisar att till och med ett enda glas av någon alkoholhaltig dryck är skadligt för hälsan och alltfler röster höjs allt högre för att förbjuda alkohol helt och hållet.

Fast de har helt fel – forskningsresultaten visar att först efter en kontinuerlig konsumtion av tio drinkar i veckan under en lång tid märks effekterna, och till och med då är skillnaderna små i jämförelse med helnykterister.

Vi måste komma ihåg att idag är alkoholmissbruket minimalt jämfört med hur det var när de europeiska nykteristerna kämpade emot det. Missförstå mig inte – naturligtvis måste alkoholmissbruk beivras. Ansvarsfullt nyttjande och njutande av alkohol borde vara normen; och det är den i Nederländerna där mer än 90 procent konsumerar alkohol i måttliga mängder.
Då kan man ju fråga sig varför neonykteristerna fifflar med siffror och förvränger information i deras kamp för måttligt alkoholbruk – vilket ju är något helt annat än dito missbruk.

Ansvarsfullt njutande borde vara normen – och är det också i de flesta europeiska länder. Jag hoppas vi kan motstå neonykteristernas lobbyister som överdrivet fokuserar enbart på nackdelarna. Och vi ska inte glömma bort eller bortse från vilket socialt smörjmedel öl (till exempel) är. Folk går inte till puben eller baren enbart för att dricka, utan för att umgås. Att leva länge, men ensamt och bara dricka ett glas vatten eller ojäst juice i ett kallt rum är ju inte ett bättre alternativ än ett rikare liv och att gå på puben ibland. Dessutom: det finns avsevärt större risker här i livet än att avnjuta ett glas gott öl.

Holländaren Rick Kempen på Bier & cO är en av de riktiga legendarerna inom hantverksölsbranschen. Det han inte kan om öl i allmänhet och hantverksöl i synnerhet är nog knappast värt att veta.