Vi kan göra det klart redan här: Amruts styrka ligger i det faktum att ingen tror att det går att producera så pass stiltypisk maltwhisky i Indien. Likt sina japanska sysslingar är det påfallande likt den skotska malten i karaktär, vilket väcker många frågor om klimatets, luften och vattnets egentliga inverkan; det kan knappast finnas två klimatzoner längre från varandra än just Skottland och Indien.
Här följer ytterligare nio provade whiskies från Amrut, för alla de andra – se vårt tidningsnummer 6 2017.

Amrut Double Cask, Batch 02 (46 %)
Doft: Baserad på rökig malt, lagrad i bourbon och portvinsfat är det här inte milsvida långt bort från Portonova. Röktonerna skänker dock en jordigare bakgrundsbild, och de vinösa tonerna får stå i bakgrunden här. Nyvässad blyertspenna, träspån, mogna äpplen, malt och kex, kryddpeppar – allt samlat i ett glas.
Smak: Här kommer mer av portvin och vinösa drag fram. Vanilj, rök, honung, hallon (!) och salmiak i slutfasen. Den kräver några droppar vatten för att helt öppna sig, men får därefter en snygg identitet som saknades något ovattnad.
Summering: Här är det lite av allt i ett glas, vilket är kul på ett sätt, men gör att whiskyn också tappar lite fokus och spets. God och stabil, men inte någon av Amruts höjdare just nu.
Betyg: 7/10

Amrut Herald, cask 2857 (60,8 %)
Doft: En indisk-tysk Amrut? Varför inte. Som ofta är fallet med destilleriet är deras cask-strength whiskies otroligt mjuka, såväl till doft som smak. Denna är inget undantag, inget som slår i näsan eller känns överdrivet alkoholstarkt. Karamellen är där, liksom kola och vanilj, med mjuka fattoner och höstfrukt i bakgrunden.
Smak: Om doften känts dov och mullig i tilltalet är smaken desto skarpare. Här märks den 60+ procentstyrkan, och det krävs lite vatten för att få ner temperamentet. Den nedtagna alkoholen släpper fram betydligt mer av den höstfrukt man anat i doften; mogna gråpäron, fallfruktsäpple och plommon. Nymald svartpeppar i eftersmaken som är lång och skönt svårdefinierad.
Summering: Det vore en överdrift att påstå att man får någon större tysk influens här, men det är en fin tappning som Amrut fått fram, och de förtjänar cred för experimentlustan och viljan att tänja på gränser (bokstavligen och bildligt).
Betyg: 7,5/10

Amrut Greedy Angels 10yo (46 %)
Doft: Återigen ett djup som imponerar. Mörkt trä, blöt ek och möbelpolish i botten, exotisk frukt i mellanskiktet och karamell i toppen, tillsammans med ett lätt dammigt lager av sågspån. Ett par minuter i glaset ger en helt ny whisky; bourbonfaten har större inflytande, kola och kokostoner dyker in och ger en ljusare karaktär.
Smak: Oj, här blir det en käftsmäll av frukt (mest exotisk), men också mörka bär och mörkt trä. Komplext är bara förnamnet, och smakerna kommer i vågor av olika lager. Den här typen av upplevelse brukar man annars bara få från betydligt äldre skotsk malt.
Summering: Läs föregående summering, men multiplicera med två. Äh, ta det gånger fyra.
Betyg: 9,2/10

Amrut Greedy Angels 12yo (60 %)
Doft: Den äldsta whisky att komma från Indien någonsin. Romerska bågar (choklad/apelsinkrokant), mandel, mynta, kokos och mango är några av den myriad associationer man får vid en snabb doft. Faten jobbar hårt, och det är på gränsen till att whiskyn klarar fler år på fat här – den är precis så djup och tung den kan bli utan att de blöta trätonerna tar över och dödar destillerikaraktären. Lite tid i glaset ger kakao, nybryggd kaffe och rostade nötter.
Smak: Här slår alkoholen till hårt, och kräver några droppar vatten för att släppa fram finliret i smakerna. Med vatten i glaset blir det en fest av choklad och mörk citrus. Vaniljsocker i bakgrunden, chokladsås och bränt trä, utan rökighet. En mäktig och värdig whisky med enorm stolthet.
Summering: Mörk, tung och vacker – som en tidig The Cure-skiva. Det här ser ut att vara en svåråtkomlig flaska, och man kan bara beklaga att inte fler får chansen att upptäcka storheten i destillerikonsten hos dessa indier.
Betyg: 9,3/10

Amrut Confusion Fever Club (46 %)
Doft: Den Amrut-typiska karamellen och kryddigheten är det första som slår en. Rök som först gör ett tillbakadraget intryck tar mer och mer plats varefter minuterna går, men lägger sig också efter ett tag. Honung och karamelliserad socker tar vid.
Smak: Honung och citrus – nu talar vi mandarin, clementin och apelsin i ohelig allians. Bourbonfat med alla tillbehör kommer mot eftersmaken, och vaniljsötma, kola och toffee är det som hänger kvar i den medellånga eftersmaken.
Summering: En habil, snygg Amrut som väljer att åka lite mitt i vägen; inget fel i det, men den skulle kunna vara mer spännande. Lite Phil Collins helt enkelt. (Kan den här bli lite mer In The Air Tonight vore vi alla gladare!)
Betyg: 7/10

Amrut Blackadder Raw Cask (61,8 %)
Doft: Blackadders Raw Caskbuteljeringar har kunnat skjuta högt och mindre högt genom åren, men de senaste buteljeringarna har genomgående hållit en anmärkningsvärd hög kvalitet. När de tar sig an Amrut med ett ex-bourbonfat är det kvalitativt, snyggt och ovanligt bra. Kolatonerna får första rummet, men är mjuka och associationerna går mer åt kolasås och vaniljglass än fudge. Det karamelliserade sockret är extra påtagligt, liksom creme brulée.
Smak: Den här behöver vatten, tveklöst. De närmare 62 % alkohol bränner till ordentligt, och det är svårt att ta några detaljer utan att hettan slår till. Som tur är tar glaset vatten väldigt bra, och fruktpastiller (Zoo?), bassetts vingummi och vanilj är de främsta smakerna med H2O i glaset. Eftersmaken hettar till igen, men inte med större intensitet.
Summering: En kul och spännande single caskbuteljering som skiljer sig från Amruts egna buteljeringar, utan att tappa destilleri-identitet. Glöm inte vattenkaraffen bara!
Betyg: 8/10

Amrut Blackadder Raw Cask, Sherry Finish (61,3 %)
Doft: Det sherryfat man valt att avsluta den här buteljeringen i måste varit mer aktivt än Eyjafjallajökull – här slås man direkt av torra russin, mörk choklad, kaffebönor i ett inpyrt kafé och lätt nötighet. Mandelbiskvi och vaniljkräm finns i mixen också.
Smak: Även här krävs lite nedvattning för att släppa fram smakerna – som alltid med sherrylagrad malt krävs viss försiktighet med vattnet för att inte döda whiskyn. Vid lägre styrka finns mer exotisk frukt – banan och mango – tillsammans med de rostade dragen av hasselnöt och kaffe. Kakaon får mer sötma, och drar åt O’boy. Återigen en komplex, men snygg whisky som drar åt många olika håll samtidigt.
Summering: Sherryavslutningen ger den här tappningen extra lyster, och adderad djup som sitter fint. Här finns precis de oväntade turer och udda drag som gör den något utöver de vardagswhiskies man provar.
Betyg: 8,5/10

Amrut Peated Port Pipe for LMDW, Batch 01 (59 %)
Doft: Vi rundar av med två rökiga specialtappningar för franska La Maison Du Whisky. Lagrad på portvinsfat och baserad på rökmalt är det här redan på pappret udda tappningar av Amrut. Doften är både röktung och söt, på gränsen till sliskig. Portvinet och röken lockar fram en gummi-liknande karaktär som inte är till Amruts fördel, tyvärr. Här finns också sulfatdrag som är allt annat än angenäma, och döljer andra karaktärsdrag.
Smak: Som ett experiment som gått snett landar det här i en krock mellan portvinssötma, obalanserad rökta charkuterier och whiskyns grundkaraktär. Först i eftersmaken lugnar det här ner sig, och släpper fram spritmarinerade russin och aprikos.
Summering: Amrut har visat sig vara experimentella flera gånger tidigare, vilket är positivt. Man måste våga ta steg utanför den givna ramen – ibland får man till fullträffar man aldrig skulle fått inom den vanliga produktionen, men man får också ställa in sig på några trista missar; det här är dessvärre ett av dem.
Betyg: 4,5/10

Amrut Peated Port Pipe for LMDW, Batch 1 (62,8 %)
Doft: Här har vi inte fått så mycket mer information än att det är samma typ av whisky, något starkare, gjord för LMDW. Utan att veta mer om vad som skiljer de två tappningarna åt kan man konstatera att de bismaker och dofter som drog ner intrycket på förra provet är som bortblåsta här. Portvinet ger mjukt vinösa drag, och gummitonerna är snudd på obefintliga (även om de finns kvar, svagt i bakgrunden). Röken är påtaglig och slåss mot de kraftigare porttonerna, vilket får till resultat att det är svårt att hitta andra karaktärsdrag här.
Smak: En viss hetta, men långt ifrån samma åsnespark i gommen som Raw Caskflaskan. Med vatten kommer fler vinösa toner, sötma och vanilj fram. Det är snyggare paketerat smakmässigt än tidigare, men faller något platt jämfört med renare bourbonfat-tappningar. En relativt kort och värmande eftersmak lockar fram kryddorna och pepparn igen.
Summering: På pappret är det kul med portvinsfat, men i glaset är de som bäst lite annorlunda mot originalet, men når aldrig i närheten av dess kvalitet, balans och komplexitet. Med grundwhisky som är såpass bra finns det väldigt lite behov av experiment med fat som inte adderar kvalitet eller når upp till den verkshöjd Amrut presterar på egen hand.
Betyg: 5/10