Vad har filmen Gudfadern, oberoende buteljeraren Signatory och TV-serien King’s Royal gemensamt? Enkelt: Edradour. Destilleriet i Pitlochry, som tidigare kanske mest varit känt som Skottlands minsta destilleri för besökande turister, men som de senaste åren under ny ledning profilerat sig som en högkvalitativ producent av spännande maltwhisky.
»Give this job to Clemenza«. En av filmhistoriens mest kända citat från Gudfadern, där Don Corleones figur är baserad på maffia-bossen Frank Costello. Samme Frank Costello som var djupt involverad i Edradour under en lång tid på 30-talet. Men, vi återkommer till det.

Edradour grundades under namnet Glenforres som ett kollektiv av gårdar 1825 i Moulin, nära Pitlochry. Samägande var en relativt vanlig lösning då Skottlands Excise Act drivits igenom och krävde minimistorlekar på pannorna om 182 liter. Man gick helt enkelt ihop för att ha råd att köpa de nya, dyra kopparpannorna. Kollektivet runt Edradour leddes av Mungo Stewart, en driftig man och känd som lokal trubbelmakare. Han bötfälldes ett flertal gånger för störande av ordning, illegal trädfällning och andra påhitt.

Ägarbyten och maffiasamarbete

Under 1800- och början av 1900-talen bytte destilleriet ägare några gånger, men det var 1933 när William Whiteley köpte Edradour genom sin firma J.G Turney & Son som det hände intressanta saker. Whiteley var en engelsk vin- och sprithandlare som tillskansat sig ett antal blended whiskyvarumärken genom mer eller mindre dubiösa avtal och överenskommelser. Hans huvudinriktning var att exportera whisky och annan sprit till andra länder, och USA var den största marknaden. Whiteley’s huvudkontakt i USA var en ung man vid namn Frank Costello. Han skulle komma att göra sig känd som en av de mest inflytelserika personerna inom den organiserade brottsligheten i USA. Frank i sin tur hade ett samarbete med Joe Kennedy, far till den blivande presidenten John F Kennedy, om spritimport från Europa. Det var detta samarbete som senare lade grunden för de många spekulationerna om familjen Kennedys samröre med maffian.

Gudfadern kränger sprit

Under förbudstiden säkrade Costello sina möjligheter att importera sprit, och gjorde ett avtal med borgmästaren på ön St. Pierre som innebar att han kunde ta in skeppen fullastade med skotsk whisky utan att bli jagad av tull och polis. Frank Costello såg därefter till att barer i USA köpte in hans whisky, och man kan bara gissa sig till vad som hände om en barägare mot bättre vetande inte gjorde som herr Costello sa.

William Whiteleys stora avtryck på whiskyvärlden kom i form av blendwhiskyn King’s Ransom. Positionerad som en lyxwhisky buteljerades den i en fyrkantig flaska i trälåda och blev snabbt känd som marknadens dyraste whisky. King’s Ransom var också den whisky som serverades till Stalin och Churchill vid Potsdamkonferensen, där de allierade beslöt om delningen av Tyskland.

Efter förbudstiden – whiskyrush

Då förbudstiden tog slut i USA insåg Whiteley att det skulle komma en veritabel rush efter whisky, och han började se sig om efter möjligheter att säkerställa produktionen av sina blends. Edradour var till salu, och ett perfekt val, då den var en grundstomme i just King’s Ransom. Under de fem år William Whiteley drev Edradour lade han ner lika mycket energi på att upprätthålla Edradour som ett exklusivt, stort destilleri som att bygga sina övriga varumärken. På King’s Ransom-flaskorna fanns destilleriet avtecknat, men flera gånger större än vad det i själva verket var!

När det var dags att gå i pension sålde Whiteley av sin invecklade struktur av olika bolag till en amerikan vid namn Irving Haim. Haim tog över Edradour och visade sig, även han, ha kopplingar till Frank Costello, som vid det här laget blivit ’Capo di Tutti Capi’ – bossarnas boss. Det förnekades ivrigt från båda läger, men i en rättegång i New York producerades bevis i form av köpeavtal där Costello lånat ut de 325?000 USD som behövdes för att köpa destilleriet till Haim mot en avgift på fem shilling för varje låda whisky som såldes därifrån till USA. Å andra sidan skulle Frank Costello »promota företaget och whiskyn efter bästa förmåga«. Det stod klart att såväl Edradour som William Whiteleys företag hade köpts med maffiapengar. Rättegången kunde dock inte leda i bevis att det förhöll sig på det viset, och Irving Haim kunde driva Edradour vidare till han dog 1976. Det största avtryck Haim lämnade på själva destilleriet var införandet av elektricitet 1947, som ersatte vattenhjulet som tidigare drivit destilleringen.

Från blended till single malt

Efter Haims död drev hans fru företaget ett par år innan hon sålde det till Pernod Ricard. Det stora bolaget introducerade den första single malt-tappningen från Edradour 1986. Det var en tio-årig helt igenom sherrylagrad whisky som då fanns att tillgå. I samma veva lade man helt sonika ner King’s Ransom, som så länge varit Edradours flaggskepp.

Pernod Ricard ägde Edradour fram till 2002, då de även hade köpt upp Chivas Brothers, och det lilla destilleriet i Pitlochry ansågs ’överflödigt’.

Skotten Andrew Symington hade grundat och byggt upp sin oberoende buteljerarfirma Signatory till en av världens ledande. I takt med att allt fler destillerier fick utländska multinationella ägare blev det också allt svårare att få tag i bra fat. Andrew insåg att han måste börja titta på ett eget destilleri för att inte förlora tillgången till bra whisky. Han gav sig ut på marknaden och var med i budgivning på Scapa, Glenturret, Ardbeg och ett par andra destillierier. Pernod Ricard såg hans målmedvetenhet och gedigna arbete med Signatory och bestämde sig för att sälja Edradour till honom.

Det kunde dock börjat lite bättre för Edradour under Andrew Symingtons regi. Knappt två veckor efter att nycklarna lämnats över drabbades Pitlochry-trakten av århundradets värsta regnstorm. Stora delar av destilleriet vattenfylldes när nivåerna på Edradour Burn steg kraftigt och flodbanken rämnade. Efter omfattande reparationer fick man ordning på bygget och kunde strax sätta igång destilleringen där igen.

Om man tidigare använt uppåt 95 % av all whisky som producerades på Edradour till blends har Symington nu vänt siffrorna. Blott fem procent går till blended whisky idag, och istället har man lagt total fokus på den egna single malt-whiskyn. En av de första åtgärder som gjordes var att anställa Iain Henderson som Director of Operations. Allmänt erkänd som en av Skottlands vassaste destillerare – med en gedigen historia på bland annat Ardbeg och Laphroaig – orsakade han många höjda ögonbryn när han valde att gå till lilla Edradour. Idag är det ingen som är förvånad längre. Med den nya omfokuseringen har vi fått ett antal nya wood-finishes från en mängd olika typer av fat. Dessutom introducerade Henderson Ballechin, en whisky baserad på Edradour, men rökt upp till 50 ppm. Som erfaren skapare av Islay-whisky ansåg han att grundstommen för att få till en intressant rökig whisky fanns i alla beståndsdelar i Edradour. Ballechin har redan introducerats på marknaden som väldigt ung whisky så samlarna kan följa utvecklingen mot färdig produkt. Till skillnad från till exempel Mackmyra och deras Preludium-serie har Ballechintappningarna alla varit slutlagrade på olika fat, och det är först när den riktiga åldern uppnåtts som vi får prova den tänkta blandningen av bourbon- och sherryfat.

I och med omställningen mot single malt har man också lagt om fokus på att få fram riktigt bra fat. Den förhållandevis lilla mängden whisky man producerar gör att man har möjlighet att gå efter de absolut bästa faten, och »wood-management« står högt upp på dagordningen idag. Man använder uteslutande first fill-fat och buteljerar många tappningar i cask-strength.

De nya tappningarna och inriktningen har fått världens whiskyvänner att återupptäcka Edradour, och de bevisar nu att de levererar en maltwhisky i toppklass. En bra grund för att ta Edradour vidare in i framtiden.

Och vad hade TV-serien med det här att göra? Inte mer än att Edradour spelade huvudrollen i  BBC-producerade serien King’s Royal som sändes 1982, som en tidig »Karl för sin kilt« men i whiskyvärlden. Den största effekt serien hade på destilleriet var nog att besökscentrumet byggdes ut…

Fakta om Edradour

Årlig produktion: 90?000 liter

Antal anställda i produktionen: 3

Korn: Optic. Köps in färdigmältat från olika mälterier.

Antal pannor: 2 (wash still: 4?218 liter, spirit still: 2?182 liter)

Jäsning: 56 timmar vardagar, 90 timmar helger

Kuriosa: Edradour är det enda skotska destilleri som har en Mortonkyl för att snabbt kyla ner worts innan jäsningen.