2017 är här, och med det nya året följer självklart ett antal nya whiskylanseringar. Vi har provat en handfull!

Glenmorangie Bacalta, 46% (art.nr och pris oklart vid denna tidpunkt)
Bacalta, som betyder ‘bakad’ kan ni läsa mer om i intervjun med Dr. Bill Lumsden i nummer 1, 2017, men så mycket vet vi att den är baserad på Glenmorangie original, och slutlagrad på Malmsey-vinfat från Madeira. Om Glenmorangie i vanliga fall är en ljus whisky med drag av gräs, ljus citrus, lätt vanilj och halm drar Bacalta åt ett mörkare håll. Färgen vittnar om vinfatslagring med en mörkare ton, och den initiala doften andas betydligt jordigare och vinös världsbild än vanligt.

På näsan hittar vi mandelmassa, kakao, hårda fruktkarameller (mer åt de bäriga tonerna) och blött trä. Madeirafaten vill inte riktigt släppa fram de annars mer typiska vanilj och toffee-tonerna, utan lutar sig mer åt mer vin och portvinsdrag. Med några minuter i glaset tittar en lätt kryddighet fram, och associationerna drar åt brödbak i ett marockanskt kök.

Smaken är också den tyngre och djupare än man väntar sig från Glenmorangie, och ovanligt välbalanserad för att vara en vinfats-avslutad whisky. Att Dr. Bill varit en av pionjärerna inom fatlagring skiner igenom här – flera av de port/madeira-avslutade whiskies denna skribent provat har ofta blivit obalanserade och felriktade, medan Bacaltas kompass är välkalibrerad som en handbyggd schweizisk klocka. Eftersmaken drar lite åt det anonyma hållet, och hade gärna fått hänga kvar och småsnacka några sekunder till innan den stack iväg.
Betyg: 8,4/10

Macallan Edition no. 2, 48,2% (10709-01, 899 kr, lanseras 20 januari)
Att destilleriet som satte sherryfatslagrad whisky på kartan skulle slå sina påsar ihop med några av världens främsta kockar från restaurang El Cellar de Can Roca i Girona är förmodligen en fullständigt logisk fortsättning på experimenterande med fat och whiskyutveckling. Edition 2 är lagrad på sju olika fat, där fyra kommer från olika sherrybodegor, och de övriga tre är nyfälld ek, amerikansk och europeisk ek. Resultatet då?

Doften är komplex, där man initialt flyttas till en trädgård i senhöstfärger. Fallfrukten från äppelträden i hörnet ger en karaktäristisk doft, samtidigt som en pigg ton av nykluven ved lägger sig runt om. Efter en stund i glaset utvecklas närmast salmiaksliknande toner bakom frukten, och en kryddighet som drar åt färsk ingefära.

I smaken träder ingefäran och en vassare chilikant fram innan whiskyn lägger sig till ro, och vänner av Macallan kan andas ut i igenkänningens lugna vatten. Men… inte för länge, för strax svänger den återigen av och drar åt ett fatigare håll där ny-eken tar mer plats och ger både vanilliner och angenäma toner av skogsavverkning(!). Även om det är fyra olika sherryfat i mixen gör de inte något större anspråk på smak och karaktär, och man kan nästan tänka sig att det är kockar som varit i farten här – Edition no. 2 känns som en matvänlig whisky som skulle kunna gifta sig fint med såväl en välgrillad entrecote som en gravad lax.
Överlag är det här en av de mest komplexa Macallantolkningar destilleriet släppt ifrån sig hittills.
Betyg: 8/10

Ardnamurchan Spirit, 53% (art.nr och pris oklart vid denna tidpunkt)
Adelphi har byggt ett starkt varumärke med några fantastiska buteljeringar över de senaste åren. Byggandet verkar ha gett mersmak, för de har snickrat ihop ett eget destilleri, Ardnamurchan, på skotska västkusten dessutom. När de väl börjar släppa egen sprit är nyfikenheten bland världens whiskyafficionados därför på topp, och vi utgör inget undantag (möjligen att vi aldrig skulle kalla oss själva afficionados, om det inte vore för att det låter så sjukt Gudfadern-coolt). Tillbaka till Ardnamurchan – hur smakar deras sprit? Till att börja med handlar allt om ordvalet ‘sprit’ här – efterfrågan på det här är tydligen så sinnessjukt hög att man inte ens kan vänta in spriten tills den blir whisky (eller, är det banken som vill börja få betalt för sina lån?)

Näsan drar åt en fruktighet initialt, och de sherryfat man lagrar på får arbeta för högtryck. Vilket de gör med besked; här finns väldigt få noter av ung whisky som annars kan upplevas som spritig och kärv på doften. Snarare påminner det här om en vällagrad, mjuk calvados med en fjäderlätt rökton som backar upp.

I munnen blir det tydligare att det här är en yngre sprit vi har att göra med. En initial hästspark av sprit lugnas snabbt ned av sherryfaten, men värmer upp gom och läppar ordentligt. Det råder ingen tvekan om att det här har några år till på fat innan det har släppt tonårshormonerna och lugnat sig något, men samtidigt är det oerhört charmerande redan nu. Tittar man på calvados-referensen igen hade det här provet nått de absoluta topparna om vi talat om en calvadosprovning. Även om det här knappast är en sprit man tar fram och njuter av en fredagskväll är den snyggt fruktig med söta russindrag och en lätt vaniljton som lovar mycket, mycket gott inför framtida släpp.
Häng på låset på Systembolaget när den väl släpps; de första 2500 flaskorna som släpps är redan sålda internationellt, och efterfrågan är redan fyra gånger så hög.
Betyg: 7,1/10

The Kincardine, 52,9% (nr 86536, 1 568 kr, lanseras 9 januari)
Ta lite Macallan, lite Glen Elgin och lite Amrut, och du har whiskyns svar på crossover-cooking rakt av. Adelphis master blender Alex Bruce står bakom det skotsk-indiska mötet som är en hyllning till de historiska band mellan de två länderna och Alex farfar Victor Bruce som var en politiker verksam i både Skottland och Indien.

Doften är något instängd initialt, och kräver lite tid och kärlek för att öppna upp sig. När glaset fått stå en stund är intrycket på näsan liknande den när man doftar på en nyöppnad påse Bassetts vingummin. Mjuk fruktgodis, lakrits och hallon samsas i glaset, och vaniljdragen kommer först mot slutet. Spontant upplevs den här som väldigt komplex, och de tre olika destilleriernas whisky kompletterar varandra fint till en mångfacetterad blend med flera bottnar.

Smaken är lika komplex som doften, men upplevs balanserad och snyggt välkomponerad. Det är citrustoner och mörkare frukter som tar förarplatsen, medan fatdragen spelar andrefiol. Eftersmaken är relativt lång, och trots att det inte finns någon åldersmarkering på whiskyn tyder såväl eftersmak, komplexitet och djup på att det här inte är purung whisky som blandats direkt. Även här bör du hänga på låset, då det inte finns fler än 800 flaskor i världen.
Betyg: 8,8/10

Ben Nevis McDonald’s Traditional, 46% (art.nr och pris oklart vid denna tidpunkt)
OK, kan vi få alla snabbmatsrestaurangskämt överstökade direkt? För de som mer associerar till Ben Nevis som destilleri är McDonald’s Traditional ett recept där man valt att försöka göra whiskyn på samma sätt som för 185 år sedan, då Ben Nevis öppnade. I princip alla destillerier använde då torv för att röka sin malt, och även de whiskies som idag är helt orökta var med stor säkerhet tämligen rökiga för ett hundratal år sedan. Ben Nevis har, i sitt återskapande av hur en sherrylagrad tappning smakat då, baserat McDonald’s på en rökig malt, och sherrylagrat, vilket ger en ny bild av Fort Williamdestilleriet.

Doften är jordig, rökig med drag av läder och tobak. Sherryfaten bidrar med lättrostad kaffeböna och en viss sötma. Det finns mörkare toner som vittnar om en sen cut på destillationen här, men det kan man ofta hitta även i de vanliga Ben Nevis-buteljeringarna.

Smaken är lättare med äpple och gråpäron i karaktären, och betydligt mer vanilj och toffee från faten i karaktär. Rökigheten kommer igen först i eftersmaken, som är både lång och angenäm.
En något udda Ben Nevis, men väl värd att lägga vantarna på om du gillar din sherrylagrade höglandswhisky. (Och uppskattar lite rök då och då.)
Betyg: 7,8/10

Elements of Islay Lg6, 53,7% (nr 20219, 699 kr, lanseras 20 januari)
Sukhinder Singh och hans The Whisky Exchange står bakom den hyllade serien Elements of Islay, där de blandat fat från olika åldrar och buteljerat. Dock håller de destillerierna åtskilda, så man kan gissa vilka som gömmer sig bakom periodiska tabellen-omskrivningar som Lp, Bw, Ci och Br. Lg kan man anta syftar på Lagavulin, och det här är den sjätte utgåvan härifrån i serien.

En snyggt, återhållen rökighet möter näsan vid en första doft, och det handlar om bourbonfat, eventuellt med något inslag av refill-sherry. Torvröken har första rummet, men bakom tittar rätt snabbt vanilj, ljus citrus och apelsinzest fram. Som alltid med rökig whisky döljs de flesta nyanser av en tyngre torvrök, och så även i detta fall.

Smaken är ljus i karaktär och ton, där röken sjunger lead-stämman tydligt och klart. Nysläckt brasved och aska ligger först innan frukt och vanilj kommer mot eftersmaken som är snyggt välavvägd i längd. För vänner av rökig whisky är Elements of Islay-serien närmast att betrakta som religiös vägledning av själen, och för dem utgör Lg6 inget undantag från “måste-ha-faktorn”. För vanliga whiskyfanatiker (och Don Corleone-inspirerade Afficionados) kan rökigheten tendera att bli något endimensionell.
Betyg; 8,2/10