Det finns några beslut och händelser som mer än något annat har påverkat whiskyhistorien. 1823 års Excise Act är kanske den allra viktigaste, lagen som då antogs stakade ut hörnpelarna för hela den moderna whiskyindustrin.

Foto: Pernod Ricard

Det är svårt att rangordna vilka händelser som betytt mest för den skotska whiskyn. 1831 års patent på Coffey-pannan som gjorde det möjligt att producera stora volymer är definitivt en av dem. The Spirit Act från 1860 som godkände blandning av whisky från olika destillerier är en annan. Bildandet av Distillers Company Limited DCL är en tredje. Det sentida beslutet att inte förbjuda slutlagring på fat som innehållit annat än bourbon eller sherry är en fjärde osv. Men över alltihop svävar ändå The Excise Act från 1823.

För att förstå Excise Act betydelse måste vi gå tillbaka till 1800-talets början och hur situationen för skotska whiskydestillatörer såg ut då. Kring sekelskiftet 1800 var farmare och lönnbrännare i princip samma sak i Highlands. På snart sagt varenda gård puttrade en panna och myndigheterna bedrev en tämligen ojämn kamp mot de stolta män och rejäla husmödrar som skötte sina lotter, brukade sin jord, vallade sina får, och kokade sin oskattade whisky i skjul och skogskojor. Att stat och krona ville ha betalt för den sprit man brände ansågs vara ett brott mot all kristen heder och ära. Ve den skatteinspektör som visade sig i trakten. Det gjorde han i så fall på egen risk och med fara för liv och lem. Tullsnokar kunde kort sagt dra åt helvete.

Det var förenat med livsfara att vara skatteinspektör och myndigheterna hade problem med disciplinen bland de stackare som var satta att sköta inspektionerna. Några lät sig villigt mutas, andra brydde sig inte särskilt om att sköta sina uppdrag och avhoppen från kåren var många. Dessutom var reglerna krångliga och skattelagstiftningen hade blivit ett lapptäcke som gjorde att det knappast fanns två destillerier med lika förutsättningar. Situationen var ohållbar.

Den som kom med ett förslag på en lösning var Hertigen av Aberdeenshire, The 4th Duke of Gordon. Han var storgodsägare och en framträdande adelsman i trakten, med flera befattningar och titlar, Laird of Aberlour, bland annat. Han var överste för det berömda regementet Gordon Highlanders och sedan 1819 general i armén. Han var en av de som organiserade tulltjänstemännens inspektionsritter inåt landet och han var dessutom god vän, eller åtminstone bekant, med flera destillatörer. Själv hade han knappast något emot den oskattade whiskytillverkningen, eller destillatörerna – han arrenderade ut gårdar till flera av dem. Greven ansåg säkerligen att whiskyn de gjorde tillhörde livets nödtorft och några gallon av deras mödor vid pannorna i arrendehyra då och då hade han troligen inget emot. Men att se mellan fingrarna blev med tiden mer och mer besvärligt för honom, inte minst eftersom han försökte manövrera sig fram längs den politiska karriärvägen. Han föreslog då överhuset en enklare och framförallt billigare skattelagstiftning, som gjorde både destillering och försäljning tillåten mot en avgift och en blygsam skatteplikt. Lagen antogs 1823 utan större diskussioner och grunden för den moderna whiskyindustrin var lagd.

I den här katt- och råttaleken mellan stat och lönnbrännare spelade George Smith på Glenlivet en viktig roll. Han ansågs ha gjort traktens bästa whisky och hans flaskor var vida berömda. Redan i slutet av 1700-talet talade man om Smiths whisky med respekt och ryktet om den spreds långt utanför Livetdalen.

År 1822 besökte King Georg IV Edinburgh. Det var det första kungliga besöket i Skottland på nästan tvåhundra år. Händelsen var mycket uppmärksammad, det skrevs mängder med reportage och besöket omtalades som ett historiskt statsbesök. Kungen lär då ha bett om att få prova Glenlivet som han hört talas om. De skotska representanterna ska ihärdigt ha förnekat att någon sådan illegal whisky existerade i Edinburgh, men kungen stod på sig och till slut ska en lokal domare ha fallit till föga och låtit hämta sin privata ranson av den eftertraktade whiskyn. Kungen ska ha blivit mycket imponerad.

Enligt ett rykte ska King Georg IV ha tyckt att de skotska destillatörerna jagades oförskyllt av myndigheterna och han lär ha uppdragit åt sin finansminister att se över vad som kunde göras för att förbättra situationen. Det var kungsord som man tog fasta på, fröet slog rot och manegen var krattad för 1823 års Excise Act.

Det var en brytningstid. Många såg den nya lagen som ett oacceptabelt övergrepp, medan andra visserligen höll med, men tyckte samtidigt att det vore bekvämt att kunna destillera sin whisky utan risk att ställas inför skranket och istället kunna sälja krus och flaskor helt lagligt. George Smith hade en fot i båda lägren. Hans whisky var berömd – ända upp i kungahuset sas det – och möjligheten att sälja den på en laglig marknad var en större frestelse för honom än motviljan att betala skatt. Men när nu hans landlord hade fått igenom sin lag kunde han ju vara säker på att den första dörren det skulle knackas på var hans egen. Som landlord och lagstiftare var ju greven mer eller mindre tvungen att kontrollera sitt eget hus. George Smith våndades säkert inför beslutet, men till slut tog han gårdens starkaste häst och red hela vägen upp till Elgin där han löste ut en tillverkningslicens för begärda tio pund. Han blev därmed en av de allra första lönnbrännarna i högländerna som rättade in sig i ledet, och Glenlivet blev det första lagliga destilleriet i Speyside.

Att ta ut licens för whiskytillverkning var ett farligt beslut. De flesta av George Smiths grannar såg honom som en överlöpare och han skulle få uppleva hot mot både liv och gård. Det sas att han skulle slås ihjäl och allt skulle brännas ned. Det var inte tomma ord. Så hade till exempel skett med Corgraff Distillery där destillatören bränts inne i lågorna och granndestillatören nere vid Tomalienan hade misshandlats så svårt att han med nöd och näppe överlevt. Han stängde omedelbart sitt destilleri och flydde från trakten så fort han kunde stå på benen igen. När George Smith fick hälsningar om att han skulle möta samma öde och brännas levande i sitt destilleri fick han två pistoler av sin hyresvärd. I destilleriets journaler har han antecknat »I was warned that they meant to burn the distillery to the ground, and me in the heart of it. The Laird of Aberlour presented me with a pair of hair trigger pistols worth ten guineas, and they were never out of my belt for ten years«.

Rädslan var så påtaglig hos Smith att han efter nattliga trakasserier bad sin landlord att förlägga dragoner till gården för att skydda såväl honom som destilleriet. Kort därpå posterades soldater vid Glenlivet under befäl av kapten William Grant.

The Excise Act gjorde det tillåtet att destillera whisky under tre förutsättningar. Destillerierna måsta ha kapacitet att destillera mer än 40 gallon (182 liter mäsk) vid varje körning. De måste erlägga 10 pund i licensavgift och för varje whisky som destillerades skulle man betala 11,25 pence i skatt. Att man valde en minsta tillåten storlek var för att försvåra illegal tillverkning med utrustning så liten att den snabbt kunde gömmas undan.

Skattelagstiftningen från 1823 förändrade whiskytillverkningen i grunden. George Smith var inte ensam om att gå över till den lagliga sidan. Fler destillatörer följde hans exempel och vågade sig på att lösa ut licens. En lång rad destillerier i och kring Livetdalen »grundades« under dessa år, och smugglarnästen som destillerat whisky i generationer fick i samma stund som de valde att bli lagliga ett officiellt födelseår. Hatet mot skattelagen tynade sakteliga bort, de kriminella lönnbrännargängen marginaliserades och långsamt började en industri växa fram, en industri som skulle komma med välstånd och framgång till Skottland.