I år är det fest i Japan. Den japanska whiskyn fyller hundra år och det mäktiga whiskybolaget Nikka fyller 90 år. Dubbla anledningar att fira. Vi häller upp en Yoichi och tittar tillbaka på vad som hänt under seklet som gått.

Text: Hasse Nilsson Foto: The Nikka Whisky Distilling Co

Idag sjuder det av framtidstro i den japanska whiskyindustrin. Det senaste decenniet har destillerier vuxit upp som shiitake-svampar ur jorden. Numera sjuder det i jäskar och pannor vid ett 50-tal japanska destillerier. Så har det inte alltid varit. Den japanska whiskyn har haft både upp- och nedgångar.

När Masataka Taketsuru skickades till Skottland 1919 för att lära sig allt om hur man tillverkar whisky var det i en tid när intresset för västerländska drycker hade fått ett rejält fäste i landet. Importen av vin, brandy och konjak hade ökat och de europeiska och amerikanska passagerarskeppen som angjorde hamnarna i Osaka och andra städer fyllde barer och caféer med sjömän och turister som ville ha whisky och vin.

Många barägare och saketillverkare såg att det fanns en marknad och började helt enkelt blanda samman egen kryddad sprit som liknade den europeiska. Ett återkommande problem med dessa spritflaskor var att de inte sällan började vildjäsa och det hände att de exploderade i barhyllorna. Masataka Taketsurus första kontakt med whiskytillverkning var just att blanda sådan ’whisky’. Men redan vid den tiden förekom mer seriösa försök att destillera whisky i landet. Hombo Shuzo, det destilleribolag som ligger bakom dagens varumärke Mars Whisky, var rätteligen först, även om historieskrivningen sedermera har förärat Masataka Taketsuru hederstiteln ’den japanska whiskyns fader’.

Historien om Masataka Taketsuru och hans skotska fru Rita har berättats många gånger, och för den som till äventyrs inte känner till den finns denna både vackra och dramatiska kärlekshistoria återgiven på många platser. När det nygifta paret Taketsuru återvände från Skottland fanns inte längre viljan, eller den ekonomiska förmågan, att starta ett destilleri hos Settsu Shuzo, det bolag som bekostat Taketsurus studieresa till Europa. Under Masatakas vistelse i Skottland hade hans ambitioner och insikter växt vida över Settsu Shuzos möjligheter. Dessutom hade den ekonomiska situationen i Japan förvärrats och efterfrågan på västerländska drycker var inte längre lika stor. Masataka fick helt enkelt återgå till att blanda spritsorter som försökte likna skotsk whisky. Något han inte lär ha varit särskilt förtjust i.

Det är nu Shinjiro Torii kommer in i bilden. Shinjiro Torii hade grundat företaget Suntory och kände mycket väl till Masataka Taketsurus skotska resa. Han hade till och med varit på plats i hamnen i Osaka och vinkat av honom när han gick ombord på oceanångaren SS Tenyo Maru för att avsegla först till Amerika och sedan vidare mot Skottland. När Torii insåg att Masataka inte skulle bygga ett destilleri vid sin återkomst erbjöd han honom att göra det åt Suntory istället. Budet var inte alldeles enkelt att acceptera. Den japanska hederskodexen är stark och man byter inte arbetsgivare alldeles enkelt, man börjar i synnerhet inte arbeta för en konkurrent. Dock trissades budet upp, några skotska destilleribyggare gick inte att få tag på och sommaren 1922 antog Masataka erbjudandet, skrev på ett tioårigt kontrakt och Japans första egentliga whiskydestilleri Yamazaki började byggas.

I november 1924 rann de första dropparna whisky genom spritskåpet på Yamazaki Distillery och Masataka Taketsuru hade nått sina drömmars mål. Det blev emellertid tio konfliktfyllda år. Torii och Taketsuru hade olika uppfattningar om det mesta, inte minst om hur whiskyn skulle tillverkas och hur den skulle säljas. Det slutade med att Masataka blev förflyttad och fick börja brygga öl i en helt annan anläggning.

Återigen satte den japanska affärsmoralen käppar i hjulen. Man hedrar ett kontrakt och ett tioårigt avtal gäller i tio år. Vi vet inte mycket om hur paret Taketsuru resonerade under dessa år, men av allt att döma gjorde de allt för att spara pengar, Rita gav språk- och pianolektioner och Masatakas, för tiden, höga lön som kontraktet gav honom rätt till, gick rakt in på bankboken. Han skulle starta ett eget destilleri, så var det bara.

I juli 1934 löpte kontraktstiden ut. Paret Taketsuru, lämnade staden Tezukayama utanför Osaka och flyttade till Hokkaido där de grundade sitt eget företag Dai Nippon Kaju Kabushiki Kaisha (det stora japanska juicebolaget). De började helt enkelt med att göra äppelprodukter, cider, äppelvin och äppelbrandy. Det var något av en täckmantel. Masataka ville inte omedelbart utmana Shinjiro Torii genom att starta en konkurrerande whiskytillverkning, men bakom kulisserna pågick arbetet. I mars 1936 destillerade han sin första whisky och fyra år senare sålde Nikka, som bolaget förkortat sitt otympliga namn till, den första whiskyn från Yoichi Distillery. Då hade Rita och Masataka firat sin 20-åriga bröllopsdag, och om fem år skulle atombomberna falla över Japan.

Krigsåren blev naturligtvis svåra för Nikka, såsom för hela det japanska samhället. I synnerhet drabbades Rita, som brittisk medborgare, av förföljelser och trakasserier. Hon misstänktes för spioneri och påstods ha kontakter med fientliga ubåtsbesättningar. Beskyllningarna var helt ogrundade. I själva verket hade hon nästan ingen eller mycket liten kontakt med sitt hemland och med sin familj i Skottland. Rita gjorde allt för att anamma de japanska sederna och vara en god hustru enligt japansk sed och tradition.

Masataka var besjälad av att tillverka sin whisky och fortsatte att resa till Europa för att skaffa sig än djupare kunskaper. Tidvis var Rita ensam med de adopterade barnen. Masataka kom exempelvis till Malmö för att studera jästtillverkning och han besökte flera skotska destillerier. När han konstruerade sitt Yoichi skapade han mer eller mindre en kopia av Longmorn där han fått praktisera fem dagar 1919.

Efter krigsåren genomgick Japan en remarkabel förändring. Det en gång så slutna samhället öppnade sig mot väst, välståndet växte och industrin utvecklades på ett närmast ofattbart sätt med tanke på bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Västerländska dryckesvanor blev mer och mer en del av det nya Japan och efterfrågan på Nikkas whisky ökade. Det utvecklades ett barliv där whiskyn blev en liten men växande produkt.

Masataka började söka efter fler möjligheter att producera whisky, Yoichi kunde inte ensamt klara efterfrågan. Han letade efter en plats att bygga ett andra destilleri. Efter mycket noggranna förberedelser fann han vad han sökte vid bergsfloderna utanför Sendai och 1969 kunde Nikka inviga sitt andra destilleri Miyagikyo. 20 år senare skulle Nikka också bli det första japanska bolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin i och med förvärvet av Ben Nevis. Men då hade Masataka Taketsuru lämnat jordelivet. Det gjorde han 1979, arton år efter sin hustru Ritas död. De ligger båda begravda vid Yoichi Distillery.

Den japanska whiskyn var länge en inhemsk angelägenhet, såväl Nikka som Suntory producerade ganska stora volymer, men utanför Japan nådde den egentligen aldrig. Försäljningen i Japan var inte obetydlig, men whiskyn tillhörde inte de mest populära dryckerna så lageruppbyggnaden var påtaglig. Detta skulle emellertid förändras. Toriis bolag Suntory började några år in på 2000-talet att marknadsföra alkoholsvaga Highball-drinkar, en klassisk soda och whiskygrogg. Kampanjen var ytterst framgångsrik och det unga Japan fick en ny favoritdrink. Något år senare hade den amerikanska storfilmen »Lost in translation« premiär. Filmen skulle senare belönas med en Oscar för bästa originalmanus och nomineras för bästa film och bästa regi. Sofia Coppolas Lost in Translation handlar om den amerikanske filmstjärnan Bob Harris, spelad av Bill Murray, som reser till Tokyo för att göra reklamfilmer åt Suntory. Plötsligt syntes japansk whisky över hela världen och land efter land började importera den.

Draghjälpen man fick från Lost in Translation sammanföll också med en internationell whiskyvåg. Ett nyvaknat maltwhiskyintresse hade vuxit fram och intresset för unik whisky tycktes plötsligt sakna gränser. Den japanska whiskyn uppfyllde två kriterier, den visade sig vara makalöst bra och den var billig. Under några år stormade den japanska whiskyn fram, vann mängder med internationella priser och blev högvilt i whiskyhyllorna.

Ännu en medial succé kom att blåsa än hårdare vindar genom lagerhusen. 2014 gjordes en tv-serie om Rita och Masataka Taketsuru. Serien sändes dagligen i japansk tv under sju månader i sammanlagt 150 avsnitt. Det blev en publiksuccé utan motsvarighet och Japans mest sedda tv-serie. Resultatet blev ett tabberas i Nikkas lagerhus och försäljningen av whisky överträffade alla prognoser. Whiskyn sinade och de en gång välfyllda hyllorna gapade plötsligt tomma och på världens dryckesauktioner slog den japanska whiskyn det ena prisrekordet efter det andra.

Nikkas framgång och det ökande intresset för japansk whisky fick mängder med destillerier att starta. Japan blev närmast ett Klondyke för »vilda västern-whisky«. Något egentligt regelverk fanns inte och lycksökare köpte whisky på den internationella bulkmarknaden och sålde den som egendestillerad gammal fin japansk whisky. Samtidigt tog nästan all åldersbestämd whisky slut. I dag har situationen förbättrats, såväl Nikka med Yoichi och Miyagikyo i spetsen, som Suntory med Yamazaki och varumärket Hibiki har kunnat återuppbygga sina lager och till firandet av både 100-års och 90-årsjubileerna finns åter äldre japansk whisky i lager, till glädje för whiskyvänner över hela världen.

I dag är japansk whisky väl representerad på den svenska marknaden. I synnerhet Nikka som importören Symposion i Malmö gör ett föredömligt jobb med. Även 100-årsjubilerande Suntory har av och till god representation, främst med Hibiki. Mycket kan sägas om varför japansk whisky är så speciell, men den berättelsen är en annan artikel.