100 % Islay, 13:th Edition (50 %)

(nr 4149601) 999 kr

I likhet med grannen Bruichladdich har också gårdsdestilleriet Kilchoman specialiserat sig på att arbeta så lokalt som möjligt med råvaror, personal och tillverkning. Malten som är till 100 % Islay har tagits från fälten som omger destilleriet, och sägs ha sin egen smakkaraktär som influerar slutprodukten. Buteljerad vid 50 % alkoholstyrka är det en whisky som packar mycket smak och doft i glaset.

Doft: Det råder ingen tvekan om att det här är Islay-whisky, och Kilchoman börjar få en allt tydligare identitet och avsändare för sin whiskyvärld. Här finns de tydliga torvnoterna, en uttalad rökighet som också släpper igenom citrusfrukter, ordentligt med fatkaraktär (blött trä i det här fallet) och en frisk örtighet i doften. I bakgrunden anas typiska bourbonfatsdrag som vanilj, toffee, mjölkchoklad och karamell. Till skillnad från många rökiga whiskys blir det aldrig tungt och mastigt, utan den känns pigg, vital och frisk i doftbilden.

Smak: Här spelar röken absolut en ledande roll, men den ackompanjeras oerhört snyggt och välbalanserat av fattonerna – karamellen, vaniljen och toffeen tar betydligt större plats i smak än doft, men det är bara välkommet. När eftersmaken sparkar in kommer så frukt och citrus in i bilden och adderar en komplexitet till whiskyn som ger djup och pondus på ett bra sätt.

Sammanfattning: Trots en supertydlig rökighet – ja, vi talar nog om en röknivå i nivå med en genomsnittlig hårdrockskonsert – tillåts både frukt, fat och subtilare citrusdrag vara med i matchen. Att lyckas hitta balansen på en så pass rökig whisky vittnar om kvalitet, och det känns logiskt att Kilchoman snabbt blivit ett av Islays mest hyllade destillerier.
Betyg: 8,8/10

Sweden Triskele STR (48,2 %)

(nr 4150001) 849 kr

En Sverige-exklusiv buteljering som grundar sig i Kilchomans Machir Bay, men med extralagring på franska Triskele-fat. Eftersom denna skribent aldrig druckit något vin gjort på Triskeledruvor (nu gissar skribenten hejvilt istället för att ta fram Google och söka, men ibland är det bara roligare att vara old school-okunnig) så kan skribenten heller inte uttala sig om vilka smaker och påverkan som nämnda druva skulle kunna ha på whiskylagring. Lika bra att låta whiskyn tala istället.

Doft: Om vi utgår från 100 % Islay finns de grundläggande karaktärsegenskaperna kvar, men med ett adderat lager av frukt som ger ytterligare djup. Röken är där, fatkaraktären är där, frukten är där men kanske i något större utsträckning. Med några minuter i glaset blir frukten än mer bärig, och det känns tydligare som en vinös avslutning på whiskyn.

Smak: Här börjar whiskyn få en tydligare identitet och en egen karaktär. Visst finns rökigheten tydligt definierad, men frukten och citrusen känns väldigt annorlunda mot 100 % Islay. Syrliga äpplen, mörka bär (rent av snudd på omogna, men definitivt inte oätbart omogna) och engelsk apelsinmarmelad snurrar på tungan innan eftersmaken tar vid och drar mot lite nymald svartpeppar och vanilj.

Sammanfattning:
En intressant tolkning av Kilchoman, som, hade jag provat blint, skulle kunna vara en mer potent variant på en Lagavulin Destillers Edition. Hade jag nu haft en sådan i ett glas som referens skulle jag troligen inse exakt hur mycket jag är ute och cyklar, men det har jag inte, så jag inser inte det heller. Oavsett är det ytterligare en välgjord whisky som visar på nyanserna och komplexiteten som går att få fram ur rökig Islaywhisky.

Betyg: 8,9/10

PX Sherry Cask Matured (50 %)

(nr 4149701) 1099 kr kr

Det enda som möjligen skulle kunna konkurrera med rökig whisky på våra skandinaviska breddgrader (finns det något annat ställe på jorden så otroligt besatt av PPM-tal? Tror inte det.) skulle vara sherrylagrad whisky. Vi har oproportionerligt många människor som kan väckas mitt i natten och beskriva skillnaden på PX- och Olorosofat. Med det sagt har även Kilchoman valt att avsluta några bourbonfat på PX-sherryfat och buteljera.

Doft: Det första man slås av är sötman. Honung och rörsocker i en ohelig allians. Sedan rök. Torv. Mörker och elände. Men också mörk citrus och lätt nötiga toner. Sherrykaraktären är definitivt närvarande, och adderar till Kilchomans egna uttryck. Om vinfaten i föregående prov adderade djup får PX-faten whiskyn att bli SunnO)))-basdjup. (För alla er som INTE är basister: SunnO))) tillverkade basförstärkare som blev kända för att kunna producera basljud som hördes många kvarter bort).

Smak: Honungslen och viskös i känslan, men med bra bett i alkoholen. Här tar röken närmast en biroll i förhållande till kaffe, nöt och romrussin från sherryfaten. Likväl lyckas den behålla sin komplexitet och djup vilket ger nya smakupplevelser för varje gång du tar en sipp. De styva 50 % alkohol som erbjuds värmer på lite extra på tungan, men utan att dämpa de subtilare frukt-, marmelad- och citronskalstoner som framträder med lite tid. Sherryn adderar snyggt, men drar den här tappningen av Kilchoman lite ur balans jämfört med tidigare prover. Likväl en snygg whisky som adderar ytterligare färg till Kilchomans palett.
Betyg: 8,7/10