Det brukar spekuleras om vilket destilleri som har det vackraste läget. Lilla Edradour kommer alltid upp i diskussionen liksom Kildaltondestillerierna på Islay, och svenska High Coast brukar få ett ord med i laget, men frågan är om inte lilla bortglömda Glenglassaugh ligger mest bedövande vackert av dem alla där det klamrar sig fast på klippväggen vid Nordsjökusten, som en fyrbåk för sjöfarare, precis vid gränsen till Speyside utanför det lilla fiskeläget Portsoy.

Foto: Glenglassaugh & Emma Andersson

Glenglassaugh är ett destilleri som gör en alldeles lysande whisky, i sina bästa stunder fullkomligt briljant, men ändå är det inte många som känner till det.

2013 köptes Glenglassaugh av ägargruppen bakom Benriach och hamnade då i skuggan av ägarnas två övriga tungviktare, Benriach och Glendronach.

Men vi tar historien från början. Glenglassaugh är som historien om humlan som inte vet om att den inte kan flyga så den flyger ändå. I år fyller Glenglassaugh 150 år, men på grund av olyckliga omständigheter har destilleriet varit stängt och tyst i nästan hälften av dessa långa år. När destilleriet stängdes 1986 var det ingen som trodde att det någonsin skulle öppnas igen och det var många som påstod att Glenglassaugh bara hade att vänta på rivningsskoporna. Ödet hade dock trumf på hand och ett holländskt energibolag tog hjälp av svenska pengar och drog igång destilleriet igen, det hade då varit nedlagt i drygt 20 år. Holdingbolagets inhopp i whiskybranschen blev emellertid kortvarigt, efter mindre än fem år »cashade« man hem och sålde till Billy Walker och hans ägarkollegor på Benriach. Det var en mycket lyckosam affär för holländarna och budgivningen bland intressenterna gick långt över vad som spekulerats i.

Det var vin- och sprithandlaren James Moir och hans brorsöner Alexander och William Morrison 1873 som grundade Glenglassaugh. James Moir drev handel inne i Portsoy och närbelägna Cullen. Han ville försäkra sig om en stabil och stadig tillgång på malt. Blendwhiskymarknaden hade precis skjutit fart och alla talade om brist på singelmalt. I synnerhet riskerade de mindre uppköparna att bli utan maltwhisky. Moir och hans kompanjoner insåg att de måste bygga eget. De började leta efter den optimala platsen för ett destilleri. Den fann de på mark som tillhörde gården Craigmills en liten bit utanför Portsoy. Här tog River Glassaugh sats på sin färd från Knock Hills och kastade sig ut mot haven. Rent vatten i strida strömmar var just vad Moir och hans kompanjoner sökte. Ny teknik var framtiden och i flodfåran installerade de ett stort vattenhjul som gav kraft åt malthissar, kvarnar och annan utrustning.

En av James Moirs mer eller mindre unika idéer var att sälja buteljerad singelmaltwhisky under varumärket James Moir & Alexander Morrison. Det var man i stort sett ensamma om i norra Skottland, men snart var även betydande blendwhiskyföretag stora kunder.

Glenglassaugh fick tidigt rykte om sig att producera en högklassig whisky. Det sägs ha berott på att James Moir var en av de första som insåg betydelsen av kvaliteten på ekfaten. En hel del andra destillerier i trakten såg ekfaten som förvaringskärl, medan Moir menade att faten hade en avgörande betydelse för resultatet.

James Moir var en traktens entreprenör av stora mått. Han såg bland annat till att järnvägen kom till byn, han byggde en telegraflinje och han gjorde en industri av fisket i trakten. Han gick ur tiden 1887 och brorsönerna Alexander och William Morrison tog över verksamheten. De investerade stort i ny utrustning och produktionen ökade.

Fem år senare avled William, och Alexander Morrison valde att sälja till den största kunden, vin- och sprithandlarboaget Robertson & Baxter i Glasgow. Efter en ägarkarusell hamnade slutligen Glenglassaugh under Highland Distilleries ägarskap. Drivande i denna bolagsbildning var just Robertson & Baxter som då hade skaffat sig kontroll över en rad destillerier i Högländerna. Ur Highland Distillers skulle ett av de mäktigaste bolagen i branschen växa fram, Edrington, med sina jättar Highland Park och Macallan.

För Glenglassaughs del betydde inte den nya ägagruppen någon omedelbar framgång. Det gick några år, men svallvågorna efter Pattisonkraschen blev för svåra och 1908 stängdes destilleriet, som då hade varit i drift i 35 år. 1931 sattes åter Glenglassaugh igång, men förbudstiden i USA var långt ifrån över och den stora depressionen som spridit sig från USA kastade allt tyngre skuggor över Europa, så destilleriet stängdes efter bara några år och lades tyst igen.

Det skulle dröja ända till 1960 innan Glenglassaugh, åter väcktes ur sin Törnrosasömn. Då hade Highland Distillers kostat på sig en omfattande modernisering och totalrenoverade destilleriet. Nu blev det fullt ös i pannorna. Glenglassaugh vräkte ut whisky till stora blendmärken som Famous Grouse, Lang’s och Cutty Sark. Någon singelmalt buteljerades aldrig under denna tid, och ingen hade heller någon tanke på att göra det. Blendwhiskyn slog rekord år efter år och pannorna gick för högtryck.

Det gick fram till branschkrisen vid 1980-talets början, då ändrade dryckesvanor och överproduktion tvingade ett stort antal destillerier att lägga ner. Glenglassaugh, som var helt beroende av blendwhiskyn tappade stort, ägarna stod emot länge, men 1986 gick det inte längre, destilleriet stängdes och ingen trodde att det skulle öppna igen.

I sitt monumentalverk »Skotsk Whisky« skriver Per Ellsberger: »Det är enligt inhämtade uppgifter från ägarbolaget The Edrington Group tämligen säkert att destilleriet aldrig kommer att startas igen.«

Tji fick han och alla andra, Scaent Group som köpte destilleriet 2008, började buteljera singelmalt, byggde ett besökscenter och såg till att namnet Glenglassaugh åter blev att räkna med på marknaden. I köpet ingick whiskyn i lagerhusen och där låg minsann inga dåliga grejer. Fyrahundra fat gammal välmogen whisky närmare bestämt.

Snart buteljerades 20, 30 och 40-årig whisky, och whiskyentusiasterna fick ett nytt destillerinamn högt upp på sin radar. 40-åringen fick de mest strålande recensioner och kallades »en av världens bästa malter någonsin alla kategorier«.

I dag äger amerikanska Brown Forman (Jack Daniel’s) Glenglassaugh sedan de förvärvat Benriach Distillery Co och blivit en mäktig aktör i den skotska industrin. Glenglassaugh har dock fått stå i skymundan för bolagets övriga storsäljande destillerier. Främsta skälet till det är att det knappast funnits annat än ung whisky som producerats efter 2008. Nu har åren hunnit ifatt lagren och i juni 2023 lanserade Glenglassaugh en ny range »The Coastal Collection« med ett 12-årigt flaggskepp samt två buteljeringar döpta till Sandend och Portsoy efter läget vid Sandend Bay vid Moraykusten.

12-åringen har lagrats på bourbon-, sherry- och rödvinsfat, Sandend på bourbon- och Manzanillafat och Portsoy, som är en kraftigt rökig whisky, har lagrats på bourbon-, sherry- och portvinsfat. Två av dessa, 12-åringen och Portsoy kom till Systembolaget i september.

Med de amerikanska ägarna har Glenglassaugh kunnat gå en stabil framtid till mötes för första gången på mycket länge. Man har höjt sin kapacitet och producerar nu stora volymer som raskt har fyllt på lagerhusen. Vi kan vara säkra på att James Moirs gamla destilleri kommer att låta tala om sig många gånger framöver, planer finns på en åldersbestämd range där nya tolvåringen med all säkerhet kommer att vara ett av de yngre syskonen.