Få destillerier har en lika stor skara fans som Ardbeg. Det är tveklöst det destilleri på Islay och kanske i hela Skottland som lyckats charma whiskynördar över hela världen allra bäst. Man kan säga att Ardbeg är kännarnas och konnässörernas destilleri.
Vad är det som gör just Ardbeg så speciellt?

Egentligen är Ardbeg som vi känner destilleriet idag något helt annat än det Ardbeg som byggde upp världsryktet. Tack vare stora lager av helt sensationellt bra whisky i 20- och 30-årsåldern lade man beslag på toppositionen i whiskälskarnas hjärtan när maltwhiskyvågen började skölja över världen vid 2000-talets början.

När ägarna bakom Glenmorangie köpte Ardbeg 1997 kom man minst sagt till ett dukat bord. Buteljeringar som Lord of the Isles, Kildalton, Vintage 1977 och inte minst den sensationella Ping-1 som gjordes för danska Juuls vinhandel 2004 är bara några exempel. Många av de som haft lyckan att prova en av de 245 flaskorna Ping 1 menar att just denna 31-åriga Ardbeg är det bästa som någonsin buteljerats. Man kan förstås undra hur de kan veta det, men författaren till dessa rader kan intyga att det kan vara sant. Den var magisk.

Att jämföra det Ardbeg gör i dag med den whisky som gjordes under 1970- och 1980-talen är på många sätt omöjligt. Ardbeg har gått ifrån att ha varit något mycket litet och ålderdomligt till en modern marknadsföringsmaskin som drivs av friska franska pengar från miljardimperiet Moët.

Att Ardbeg överhuvudtaget existerar är mer tillfälligheternas spel än strategiska satsningar från de ägarbolag som suttit i styrelserummen genom åren. Flera gånger har Ardbeg varit på fallrepet och räddats i sista stund.

Det berättas till exempel att de tre hotellen på Islay stödköpte varsin låda Ardbeg 1972 – de enda flaskorna som buteljerades det året. Under nästan hela 80-talet låg all destillering nere. Pannorna fick stånka till lite grand under 90-talets första år, men produktionen var aldrig särskilt omfattande och skulle inte få någon vidare fart förrän 1997 då Glenmorangie gick ’all in’ med 7 miljoner pund och köpte det eftersatta och närmast förfallna Ardbeg.

De nya ägarna satte igång med omfattande renoveringar, gammal utrustning åkte ut och ny kom på plats. Renoveringen då, tillsammans med den kapacitetsökning som gjordes 2019, gör det svårt att säga att det är samma destilleri nu som när ryktet om storslagna Ardbeg sköt fart i whiskyvärlden. Fram till 1977 golvmältade Ardbeg sin egen malt. Den fuktiga och lätt förmultnade torven hämtades djupt ner på en egen torvmosse och röktes länge på ålderdomligt vis över öppna eldar i kölnor utan ventilation. Idag tar man som övriga destillerier på Islay sin malt från Port Ellen maltings, vilket till stor del bidragit till att strömlinjeforma Islays olika whiskysorter.

När Glenmorangie gjorde rent hus bland Ardbegs äldre sprit i lagerhusen och de gamla faten blev ett minne blott började de istället pressa fram nya unga buteljeringar i rask takt, ofta fantasifullt marknadsförda i en snygg förpackning, och ofta med humor som krydda i kommunikationen. 2004 såldes Glenmorangie till franska Moët som har fortsatt att destillera och buteljera fantasifull whisky. Den franska regimen gör en bra whisky, det kan ingen ta ifrån dem, det är onekligen en stabil Islaywhisky, men den inte i närheten av den whisky som en gång producerades hos det nu över 200 år gamla destilleriet.

Det inte särskilt enkelt att skilja en modern Ardbeg från de två granndestillerierna lite längre västerut längs kusten, Laphroaig och Lagavulin. Malten tas från samma källa och man destillerar en snarlik sprit. Möjligen kan man säga att Laphroaig och Lagavulin gör en lite ’skitigare’ råsprit med tyngre fenoler och en inte fullt lika elegant rökighet, medan Ardbeg kännetecknas av en gräsig och lite blommigare rök.

Det kan i sin tur bero på det som har beskrivits som Ardbegs hemlighet. En purifier, en ångfälla, som sitter på spritpannans hals. Ingen vet när den kom dit, den kan ha funnits där i hundra år, kanske mer. Ardbegs purifier är slarvigt utryckt inte mer än en liten hink på pannhalsen där de tyngre och mer orena alkholerna fångas upp och skickas tillbaka till pannan för att destilleras igen.

Ytterligare ett kännetecken på en att en Islaywhisky kan vara från Ardbeg är att den ofta är ljusare i färgen.

Det innebär i sin tur att whiskyn blir lite sötare och renare och att det kommer fram en citruston. Ytterligare ett kännetecken på en att en Islaywhisky kan vara från Ardbeg är att den ofta är ljusare i färgen. Särskilt det tioåriga flaggskeppet som lagras på ex-bourbon har en mycket ljus färg som skiljer den från övriga destilleriers. Ardbeg använder inte E150 till att färga sin whisky, vilket förekommer hos både Lagavulin och Laphroaig.

Så är du på jakt efter Ardbegs fingeravtryck och du ser en ljus whisky, som doftar rök, torv och tjära, men smakar något mer elegant och kanske har en lite söt citruston, då kan du slå vad om nästa runda i baren – chansen är stor att det blir dina vänner som får bjuda dig.