Lochranza – där Skottland är som vackrast

Det är svårt att tänka sig en vackrare plats i Skottland än Isle of Arran. Denna sagopärla utanför Skottlands västkust är inte bara en turistmagnet, som årligen lockar tusentals och åter tusentals turister att ta färjan från Ardrossan, några mil från Glasgow. Det är också en av Skottlands mest intressanta whiskyöar – och fort har det gått.

Foto: Emma Andersson

Man får ofta höra att Arran är som ett Skottland i miniatyr. På Arran finns allt som är Skottland: berg, skogar, stränder, dalar, »bens« och »glens« pittoreska byar, svindlande vyer, storslagna gods, orörda stränder och klipphällar där ingen någonsin satt sin fot – och inte minst whisky.

Där finns fantastiska golfbanor, underbara promenadstråk, och från öns högsta berg Goat Fell är utsikten vidunderlig. Arran är en liten ö. Med cykel tar man sig runt på en dag – det beror förstås på hur långa strandhugg man gör på Arrans båda destillerier. Eller hur länge man står stilla och låter sig förföras av sälkolonier, uttrar, örnar, hajar och tumlare som har sina uppvisningar längs stränderna. Eller hur länge man blir stående med någon av de många fågelskådare som lockas till Arran för att få en skymt av rara fjäderfän som ofta siktas uppåt boplatserna längs bergssluttningarna.

– Ja, det är verkligen en vacker ö, jag kommer från Glasgow och varje gång jag kommer hit så slås jag av hur sagolikt Arran är, säger Andy Bell som är internationell försäljningschef på Arran.

Isle of Arran ligger mitt i Firth of Clyde med Campbeltown i väster och Ayr i öster. Från kustlinjerna ser Arran nästan spöklikt ut med sina dimbeslöjade skogsgröna klippor. Skönheten är slående. Människorna som levde på Arran var länge fiskare och drev sina små jordbruk och en gång i tiden var whiskydestillering lika vanlig som fåren på kullarna.

Få destillerier har haft lika stor betydelse för den moderna skotska whiskyn som Arran. När Harold Currie lämnade Chivas Brothers för att ta whiskytillverkningen tillbaka till Isle of Arran för första gången sedan 1830-talet var det inte många som trodde på honom.

Att det blev just Arran var mer eller mindre en slump. Currie letade efter en lämplig plats och hade långt framskjutna planer, när någon föreslog att han skulle undersöka Arran och få en »egen« whisky-ö.

Det var i början av 1990-talet. Ännu hade inte maltwhiskyintresset börjat växa, lagerhusen var överfyllda och nedläggningsvågen bland skotska destillerier hade inte ebbat ut. I dag är det inte någon som skrattar. Det Harold Currie gjorde blev ett skolexempel på hur man startar destillerier och med smart marknadsföring, innovativt fatarbete och totalt fokus på kvalitet lyckades han på mycket kort tid bygga upp ett destilleri som blivit Skottlands mest besökta – och ett av de mest hyllade.

Arran Distillery blev en sannsaga så framgångsrik att man 2019 lät återuppföra Lagg Distillery på södra delen av ön där man nu producerar de rökiga recepten. För att kunna särskilja de båda destillerierna döptes gamla Arran Distillery om till Lochranza Distillery i samband med starten av Lagg.

Arran kom att inleda en våg av nya destillerier i Skottland och har stått som förebild för destillerier över hela världen. Dessutom blev Arran tidigt en föregångare inom kreativ slutlagring på innovativa fattyper.

Andy Bell berättar att Arran var ett högriskprojekt när de första initiativen togs, man sålde whisky »på rot« för att få in kapital.

– Det var en lång och omständlig process att få tillstånd att börja destillera. Det var en massa hänsyn som skulle tas, och myndigheterna var, om inte fientligt inställda, så i alla fall skeptiska och svåra att ha att göra med, berättar han.

När så byggnationen väl kom igång så tvingades arbetet att upphöra flera månader på grund av två fridlysta örnar som valt att häcka på byggarbetsplatsen under stort massmediaståhej. Dessa örnar har nu blivit en del av Arrans logotyp. Arran gick igång den 17 augusti 1995. Då var Harold Currie 71 år och fick äntligen se sin livsdröm om ett eget destilleri förverkligas. Harold Currie gick ur tiden, 91 år gammal, år 2016, bara några veckor efter att han gjort affärer med uppköpare i Malaysia.

Arran startades med näst intill perfekt timing. Kring mitten av 1900-talet hade nyhetsrapporteringen från den skotska whiskyindustrin länge dominerats av nedläggningar, överproduktion och dystra framtidsutsikter. Det rådde en kollektiv depression i branschen och man pekade finger åt Harold Currie – i alla fall när han inte såg – och åt de minst sagt våghalsiga planerna.

Men den skotska whiskyn hade just börjat få oväntad draghjälp. Sedan några år hade det uppstått ett whiskyintresse, som egentligen aldrig funnits. Efter äldre generationer som druckit whisky on the rocks i tumblerglas kom en ny generation som intresserade sig för singelmaltwhisky. Whiskyentusiaster började gå samman i klubbar, de fyrkantiga gamla glasen med is byttes mot tulpanformade provningsglas och snart började de dystra kurvorna från bolagens ekonomiavdelningar bytas mot framtidstro.

I dag vet vi att Arran blev en föregångare, ett skolexempel på hur man finansierar och förverkligar en destilleridröm. Arrans efterföljare räknas numer i ett 50-tal skotska destillerier. Att Arran blev så rätt berodde inte bara på att intresset för singelmalt ökade. Whiskyturismen hade tagit fart. Det var perfekt att ha ett destilleri på en så välbesökt turistmagnet som Islay.

Bland de första besluten som fattades på Arran var att bygga ett stort besökscenter. Dessutom hade det hänt saker uppe i Highland. Vid Glenmorangie hade Bill Lumsden tagit tag i en idé som David Stewart experimenterat med hos Glenfiddich och Balvenie. Deras tankar om slutlagring hade så smått etablerats och Arran tog dessa till sig med hull och hår. Arran satte med liv och lust igång att tappa sin whisky på de mest fantasifulla vinfat och spritfat.

Det kom finishar på Amarone, calvados, cognac, tokajfat, madeira och dessertvinsfat i en ständigt växande ström. Det hade dubbla effekter, entusiaster ville prova och köpte flaskor, dessutom var det ett strålande sätt att maskera en alltför ung whiskys kantighet. Ryktet växte och Arran gick raka vägen mot en strålande framtid.

Från att ha varit ett högriskprojekt blev Arran snabbt en ekonomisk framgång och i takt med att whiskyn mognade i lagerhusen kunde de allt för vilda slutlagringarna ersättas av en äldre och mer stillsam whisky.

– Vi är ett fatdrivet destilleribolag och lägger mycket omsorg på de fat vi använder. Vår core range har renodlats mot en mer stringent stil. På Lochranza gör vi orökt, i regel åldersbestämd whisky, medan vi låter Lagg göra den rökiga. Ska man beskriva Lochranzas whisky så är den maltig med fruktiga inslag, man hittar nästan alltid en liten citruston och en nötig avslutning. Vi använder även en stor mängd sherryfat i våra buteljeringar, vi har upptäckt att sherrylagrad whisky blir väldigt bra med vårt destillat, säger Andy Bell.

Andy Bell berättar vidare att en av hörnstenarna som gör Arran till en så speciell whisky är det unika vattnet. Det lätt torviga vattnet kommer från Loch Nadavie en bit upp i bergen bakom Lochranza.

– Loch Nadavie har extremt mjukt vatten. För att klassas som mjukt vatten måste det ha mindre än 40 ml kalcium per liter. Kalkhalten i Loch Nadavie är mindre än 0,1 ml per liter. Det gör att jäsningsprocessen går stillsamt och ger en whisky med en elegant och sammetsmjuk kvalitet. Vårt vatten är en del av Arrans DNA, säger han.

I dag består Lochranzas core range av 10-, 18-, 21- och 25-årig whisky samt Quarter Cask The Bothy och Bodega. De flesta har ett betydande sherryinslag. Bland Skottlands många destillerier är Lochranza en ung superstar. Högst troligt räknar de flesta whiskyentusiaster just Lochranza och Isle of Arran till en av sina favoritplatser i Skottland – det finns många goda skäl till det, inte bara whiskyn.