Något förvånande kan man tycka att Bruichladdich, som trots att man gör whisky i olika stilar, ändå har en husstil som går att känna igen. Doftar man på en Bruichladdich, oavsett vilken,
så är det ofta något som skvallrar om just Bruichladdich. Så här känner man igen den.

Text: Hasse Nilsson Foto: Bruichladdich

Bruichladdich är svårt att uttala även på gaeliska. Det lär betyda strandsluttning och syfta på den steniga plats där destilleriet klamrar sig fast vid stranden till Loch Indaal-viken som nästan delar Isle of Islay på mitten. Men även om man lyckas få till en tjusig accent på sitt [brooisch-laddich] så räcker det gott med att säga Laddie, det gör i alla fall de många fansen som slaviskt följer vad destilleriet har för sig där borta på Islay.

Bruichladdich byggdes i en stökig tid. Vinlusen hade gjort rent hus i de franska vingårdarna. Europa var torrlagt. Men goda råd visade sig inte dyra. Skottarna hade just uppfunnit blendwhiskyn, marknaden skrek efter billig whisky. Det uppstod en osannolik efterfrågan på blendwhisky.

Destillerier byggdes lite varstans i Skottland och den mäktiga familjen Harvey från Glasgow bestämde sig för att börja destillera på Islay.

Länge funderade de på att bygga destilleriet där Kilchoman ligger i dag, men Atlantens höststormar skrämde in planerna i den mer skyddade viken.

1881 stod Laddie klart, men konkurrensen från mängder med nya destillerier och järnvägen som nådde längre och längre in i Speyside och andra avlägsna delar av Skottland gjorde de förr så bekväma båttransporterna alltmer ineffektiva.

Bruichladdich hade svårt att få lönsamhet och när den beryktade Pattisonkraschen slog till vid sekelskiftet kollapsade även Bruichladdich. Det blev rekonstruktion och flera ägarskiften ända till 1929 när malpåsen slutligen blev oundviklig.

Mot slutet av 1930-talet tändes eldarna igen, och när amerikanska intressen tog över för att tillverka »The Real McCoy« till den nyväckta, kruttorra USA-marknaden såg utsikterna plötsligt goda ut. Men kriget kom emellan, succén uteblev och Bruichladdich tystnade igen.

Efterkrigsåren blev turbulenta, ägare kom och gick. Destilleriet köptes och såldes, för att säljas igen. Vid den här tiden tillverkade Bruichladdich en rejält rökig whisky. Efterfrågan på sådan var inte så stor och andra Islaydestillerier hade högre effektivitet. 1961 stängde man den egna golvmältningen och snart övergick man till att göra lättrökt whisky istället.

När stora Invergordon Distillers köpte Bruichladdich 1968 gjordes en del nödvändiga investeringar och några år senare smällde man in två nya pannor vid sidan av de två gamla. Men det dröjde inte länge förrän konjunkturen svängde igen, Bruichladdich var bara i drift en dag i veckan och stängdes för gott 1998 – trodde man.

Vid den här tiden hade många oberoende buteljerare fått svårt att köpa whisky att sälja under sina egna varumärken. För att försäkra sig om tillgång på whisky insåg allt fler att man måste skaffa sig egen tillverkning. Alla de stora oberoende buteljerarna började därför drömma om och undersöka möjligheterna att förvärva ett destilleri.

Den Londonbaserade vinhandlaren Mark Rainer med sitt buteljeringsföretag Murray McDavid var inget undantag. Tillsammans med några affärspartners dängde han sex miljoner pund i bordet och köpte Bruichladdich inklusive 10 000 mognande fat i lagerhusen.

Mark Rainer kom att bli viktig för Bruichladdich, som vinimportör hade han tillgång till mängder med vinfat och när han så lyckades knyta den legendariske Jim McEwan, med mängder av tillbakatryckta idéer från Bowmore, till projektet så formligen exploderade Bruichladdich på hyllorna.

Jim skulle få en enorm betydelse för Bruichladdich och för hela den moderna whiskyindustrin. Som karismatisk destillerichef gick han helhjärtat in för uppgiften och på ett tillsynes outtröttligt och oförlikneligt sätt tog han sig an allt från skolklasser på besök till nördiga whiskyturister från när och fjärran.

Samtidigt släppte han loss mängder med idéer han aldrig fått utlopp för på Bowmore. Nya idéer kom slag i slag från Jim McEwans experimentverkstad. Som gammal öbo tyckte Jim McEwan att det var principiellt fel att ett Islaydestilleri inte tillverkade Islaywhisky, så han satte omgående igång att utveckla ett rökigt recept.

Han kallade destillatet för Port Charlotte, efter ett närbeläget destilleri som stängdes 1929. Med ett ägarbolag som Murray McDavid i ryggen fanns god tillgång till mängder med vinfat. Jim McEwan blev snart en av de allra första att laborera med slutlagringar på dessa. I en aldrig sinande ström drog han om fat efter fat och skapade nya smaker på sin whisky.

Ungefär samtidigt började han experimentera med tokrökt whisky. Octomore, namngiven efter ett annat nedlagt Islaydestilleri, var rökt till hela 80 ppm, nästan dubbelt så mycket som de berömda rökbomberna från sydkusten. Octomore blev en succé och skapade en bolmande rökvåg över hela whiskyvärlden. I dag har Octomore släppts i ännu mer fenolstinna versioner, upp till över 200 ppm.

Jim McEwan experimenterade också med kvadrupeldestillering, organisk tillverkning, närproduktion och mycket annat. En mer innovativ destillerichef har förmodligen aldrig satt sin fot på Islay. När franska Remy Cointreau köpte destilleriet 2012 (58 miljoner pund) var det en mycket lönsam affär för ägarna och ett mycket välskött destilleri som Jim McEwan lämnade över till den franska dryckesjätten.

I dag har Jim McEwan lämnat bolaget och hans experimentlusta har kokat ner till de tre linjerna Bruichladdich, Port Charlotte och Octomore. De franska ägarna har också storsatsat på gintillverkning »The Botanist« och på närodlat, arbetsmiljö och hållbarhet där storsatsningar pågår inom flera områden

Trots att Bruichladdich har tre linjer med tre olika stilar, från orökta Bruichladdich till superrökaren Octomore, går det att känna igen en typisk »laddisk« fruktighet.

Laddie destillerar mycket långsamt och försiktigt. Det gör att kopparkontakten ökar. Det tar helt enkelt mer tid i koppargrytan innan ångorna ger sig av mot kylaren. Och resan ångorna ska göra är ovanligt lång. Bruichladdichs pannor har höga halsar och långa Lynearms där ånga och koppar tillbringar mer tid än hos andra destillerier.

I mötet mellan etanolångor och koppar sker ett utbyte som renar destillatet och låter fruktiga smaker komma fram. En genomgående smaknot hos Bruichladdich är en lite syntetisk ton av päron. Päronsplitt, Ahlgrens bilar och Gott och Blandat är någonting som kan skvallra om Bruichladdich. Även i de mest rökiga versionerna av Octomore, och för all del även Port Charlotte, så lurar de fruktiga pärontonerna i bakgrunden.

Där finns också »floral notes«, de har bland annat sitt ursprung i det torviga processvatten som Bruichladdich använder. Det kommer från regnvatten som runnit genom torvmossar på halvön Rhinns. Torven består i sin tur av lövträd och ljung vars blommighet präglar vattnet.

Bruichladdich är för övrigt en av få whiskysorter som enbart innehåller vatten från Islay, eftersom även spädningsvattnet tas från en klar källa på Octomore Farm en bit från destilleriet. När Jim McEwan fick fria händer ville han göra Islaywhisky, och inte vara den blendfabrik som förra ägarna gjort destilleriet till.

Ändå blev inte Bruichladdich ett destilleri som andra på Islay. Röken hos Bruichladdich är mer förlåtande och släpper fram fler fruktiga toner i en behaglig blommighet. Faten är också oftast amerikanska bourbonfat, som i sin tur förstärker fruktiga och blommiga aromer och adderar vanilj, kola och kokos. Har man denna smakprofil i minnet, så är det ganska enkelt att känna igen en Bruichladdich, även om det är tunga vrålande rökbomber. Laddie är alltid mer sofistikerad än så.