William Cadenhead har under snart 200 år varit en av Skottlands mest fascinerande buteljerare. Ingen har en lika anrik historia, ingen har en lika häftig cv, och ingen kan krydda sin berättelse med lika mycket dramatik, galenskap och god whisky.

I dag är det Campbeltown-tjejen Jenna McIntosh som är exportansvarig för Cadenhead. Cadenhead ägs av Springbank där Jenna började som trainee 2009. Ganska snart fick hon allt större uppdrag inom Springbankfamiljen. Hon fick ansvaret för Cadenheads butiker i Europa och utsågs 2017 till exportchef.

– Det är en fantastisk förmån att få jobba med Cadenhead. Jag tycker det är underbart att få ta fram drycker som har så entusiastiska kunder. När vi lanserar någon speciell buteljering här i vår Campbeltown kan det vara kö flera timmar före öppning, säger hon.

Cadenhead har som sagt en mycket anrik historia. De flesta oberoende buteljerare har börjat handla med whisky de senaste decennierna. De är småpojkar i jämförelse med Cadenhead i vars arkiv finns dokument som visar att man köpte singelmalt långt innan andra butiker gjorde det. William Cadenhead öppnade sin första butik i Aberdeen innan blendwhiskyn uppfanns nere i lågländerna, innan Coffeypannorna revolutionerande whiskyindustrin och långt innan smarta affärsmän börjat se whisky som en lönsam handelsvara.

Det var på Netherkirkgate 47 som George Duncan satte upp sin vin- och dryckesagentur 1842. Det skulle dock dröja innan whisky kom upp på hyllorna i butiken. Vid den här tiden såldes knappast whisky över disk, i synnerhet inte i norra Skottland. Whisky kom direkt till utskänkningsställena. Inte sällan illegalt tillverkad av uppretade highlanders som vägrade acceptera överstatliga dumheter som att betala skatt till stat och krona.

Aberdeen var vid den här tiden en bullrande sjömansstad. Det var en farlig stad. Här sökte unga män hyra på pråmar och skepp. Hit sökte sig unga kvinnor i jakt på arbete, oftast var prostitution enda möjligheten till överlevnad. Hit kom män från jordens alla hörn, törstiga sjömän som hade vistats månader till havs utan vare sig brännvin eller kvinnor. I staden fanns hundratals och åter hundratals illegala brännvinsbrännare och från whiskydestillerierna i Speyside var det bara en natts ritt. Det var jungfrulig mark för sprithandel, bordeller och illegala affärer.

Den här miljön lockade naturligtvis destillatörerna i norr och smuggelstigarna ner mot Aberdeen var vältrampade av tungt lastade hästar. George Duncan hade inga ambitioner att springa runt till barerna och sälja whisky. Det var det så många andra som gjorde, men mycket annat av livets goda, som vin, te, kaffe och sprit kunde man få över disk hos den gode Duncan.

Affärerna gick bra. I den fattiga och rusiga sjömansstaden låg pengarna till vin och brännvin överst i plånboken och George Duncan kunde snart ta hjälp av sin svåger William Cadenhead som var ett aktat namn i staden och känd som framstående poet.

Han fick tjänst som handelsresande och började så småningom besöka destillerier och köpa in fat. William Cadenhead var en betydande person i Aberdeen. Han involverade sig i stadens societets- och kulturliv. Han var en berömd poet och räknades till Skottlands främsta under den viktorianska tiden. Berömd blev han bland annat för sin hyllning till ölbryggerskan Kate i Aberdeen-stadsdelen Kittybrewster.

Her dram was good, but O, her ale!
"Twas it that did her credit,
Aboon a’ brewsts it bore the bell,
And it was herself that made it;

1858 gick George Duncan ur tiden och William Cadenhead tog över verksamheten. Affärerna blomstrade, blendwhiskyn gjorde succé och Cadenheads sålde raskt egna blendwhiskysorter på den nya stora marknaden.

William Cadenhead drev verksamheten i nästan 50 år innan hans brorson Robert W. Duthie tog över. Nu utvecklades affärerna med singelmaltwhisky än mer och man började också handla med demerara-rom från brittiska Guyana. Cadenhead var en av de allra första i Skottland som köpte in rom och buteljerade under eget namn. Många skepp som korsat Atlanten gick i hamn i Aberdeen och Duthie blev snart den som köpte stora mängder med rom. Under dessa år var det rom som var den stora produkten, whisky hade en förhållandevis undanskymd roll.

Man byggde med tiden upp stora romlager och skulle långt senare bli en viktig spelare när 2000-talets whiskyintresse började kantra över till rom. Då var det många, inte minst franska och italienska romimportörer, som använde Cadenheads lager som inköpskälla.

Duthie var en smart affärsman som fattade betydelsen av marknadsföring. Han lät sitt varumärke synas i många sammanhang i Skottlands stora städer. Han satsade på bussreklam, på idrottsreklam och namnet Cadenhead syntes på alltifrån pubmenyer till teaterprogrammens baksidor.

Men 1931 slog katastrofen till, Duthie skulle gå över gatan till ett möte med sin bankman, han såg inte spårvagnen som kom från höger och han dog på gatan utanför sin bank.

Robert Duthie var ungkarl och barnlös. Hans två systrar tog över verksamheten. De var båda två genuint ointresserade av whisky och vin. De brydde sig inte heller om att göra affärer och sålde helt enkelt det som fanns på hyllor och i lager. I stället överlät de åt Duthies sekreterare, den excentriska Miss Ann Oliver, att sköta bolaget. Denna mycket speciella dam drev företaget helt efter eget sinne och vägrade anpassa sig till moderna tider.

Under det psykedeliska 60-talet hade hon andra intressen än att sköta företag. Hon var en fullblodsexcentriker och alla säljares favorit. Hon köpte gladeligen allt från whiskyfat till lådvis med etiketter och ömsom charmade och ömsom skällde ut de nervösa unga män som besökte hennes kontor.

Administrationen skötte hon med kvitton i skokartonger, om ens det. Miss Ann fattade en lång rad förvirrade beslut. Bland annat köpte hon sprit från en massa brokers men brydde sig inte ett dugg om att den skulle säljas, eller ens betalas. Skulderna växte och hela lagret fick säljas på exekutiv auktion.

Så småningom tvingade fordringsägarna bort miss Ann Oliver från Cadenhead. Då var lagerhusen fulla från källare till tak. Ingen hade en aning om vad lagret var värt, ingen visste ens vad det innehöll. Till slut fanns ingen annan utväg än att sälja allt på auktion.

Den 3–4 oktober 1972 såldes hela lagret av den berömda auktionsfirman Christie’s i London. Auktionen blev legendarisk. Den slog alla tidigare rekord inom vin – och whiskyförsäljning. Auktionskatalogen var på 167 sidor och hade i dag fått vilken whiskyinköpare som helst att slå volter.

Där klubbades fat med gammal 50-tals Macallan för 10 000 kronor. Mängder med Demerara-rom och viner i yttersta världsklass, som Château Latour vintage 1950. Urgamla fat från sedan länge försvunna destillerier bytte ägare till rena vrakpriserna. Men pengar flöt åter in i bolaget, auktionen summerades till sjusiffriga belopp och Cadenhead kunde räddas.

I samband med den fabulösa auktionen i London såldes Cadenhead vidare. Köpare blev J. & A. Mitchell, ägarbolaget bakom Springbank Distillery. Springbank blev därmed något så unikt som ett destilleribolag som köpte upp en oberoende buteljerare. Springbank såg möjligheter i att sälja andra destilleriers produkter via Cadenhead, som komplement till sin egen försäljning, vilken vid den här tiden var ganska blygsam.

Springbank valde som alltid att gå sin egen väg och man beslutade sig för att öppna Cadenheadbutiker. De butiker som Jenna McIntosh är ansvarig för.

– I dag har vi Cadenheadbutiker i Edinburgh, London, Köln, Berlin, Salzburg, Milano, Odense, Baden och självklart här i Campbeltown. Vi vet att Sverige är en stor marknad för whisky, och vi skulle gärna ha butiker även där, men det kompliceras ju av monopolet.

Detta innebär också att det lätt blir de egna butikerna som i första hand får tilldelning när Cadenheadbuteljeringarna ska fördelas. Därför ser vi ganska sällan de gröna, karaktäristiska flaskorna på våra breddgrader. De kommer då och då, när den svenska importören Symposion lyckas rycka något framför näsan på de många marknader och butiker som vill ha.

Att det är många marknader som suktar efter Cadenheadbuteljeringar är det ingen tvekan om. Cadenhead har ett grundmurat rykte och lagerhusen är välfyllda.

– Vi är extremt kritiska när vi buteljerar whisky eller rom, vi tappar bara när faten är på sin absoluta topp. Alltid ofiltrerat och ofärgat. Det innebär att det kan gå mycket lång tid mellan buteljeringarna. Vi buteljerar alltid så naturligt som möjligt, direkt från faten så att kunden själv ska kunna tillsätta så mycket eller lite vatten han behagar.

Även om Cadenhead under många, väldigt många, år haft stora mängder fat i lager så har svårigheterna att köpa in whisky blivit mer uppenbara även för dem. Destilleridörrarna har blivit alltmer slutna. Därför har Cadenhead intresserat sig mer och mer för rom och för världswhisky.

– Vi har till exempel buteljerat svensk whisky både från High Coast och Mackmyra, men också från en rad andra länder, berättar Jenna.

Några avkall på kvaliteten har man dock aldrig gjort. Det är en principfråga, Cadenhead låter hellre bli att buteljera och inväntar tiden när whiskyn är optimal än att tappa upp något som kunde blivit bättre. Det är en härlig inställning för oss konsumenter. Det är ett gott råd att besöka någon av Cadenheadbutikerna, det är inte något halvtaskigt i de flaskorna.