Att prata om olika whiskydestilleriers husstil eller fingeravtryck kan vara mycket vanskligt. Eftersom fatpåverkan ofta är så stor att det är svårt att uppfatta destillatets egenskaper. Är man intresserad av vad olika destillerier egentligen gör för whisky ska man därför hålla sig till lagringar på återanvända bourbonfat. Refill bourbons har ofta mycket att berätta om ett destilleri. Så är till exempel fallet med underbara Glenmorangie.

Glenmorangie är på många sätt ett whiskyhistoriskt destilleri. Dess rötter är urgamla. Glenmorangie ligger strax utanför Tain långt uppe i Highlands. Det är gammal ädel lönnbrännarbygd och i flydda tider puttrade det illegala spritpannor lite varstans.

Man vet att det pågått destillering vid Morangie Farm sedan åtminstone 1703. När Alfred Barnard besökte destilleriet 1887 skrev han i sin berömda bok Whisky Distilleries of the United Kingdom:

Garanterat det mest förfallna, äldsta och primitiva destilleriet vi har sett, nästan bara en ruin

Barnard gjorde sin resa just när beslut hade tagits om att renovera Glenmorangie. Ett nybildat bolag hade tagit över och Glenmorangie genomgick en totalrenovering. I samband med renoveringen genomförde man de första experimenten med ånguppvärmda pannor. Tanken var att de gamla direkta koleldarna gav oönskade smaker på spriten och elden gjorde det svårt att hålla en jämn temperatur. Dessutom orsakade öppna eldar med jämna mellanrum förödande explosioner.

När ägargruppen bakom Glenmorangie beslöt sig för att satsa stort på den nya tidens blendwhisky såg man sig om efter resurser och kapital för att renovera de förfallna byggnaderna. Två arkitekter, bröderna Maitland, från Tain och några bankmän lyckades skrapa ihop pengar och påbörjade renoveringen.

Några större summor var det dock inte tal om och så långt det var möjligt sökte man efter utrustning på andrahandsmarknaden. London var vid den tiden världens stora centrum för gindestillering. Det fanns hundratals gindestillerier i och kring huvudstaden.

I London fann man två avlagda gamla ginpannor. Dessa köptes billigt och fraktades hela vägen upp till Tain. Pannorna var extremt olika de potstills som fanns vid andra destillerier. De var klotrunda och försedda med mycket långa och raka halsar. De ståtliga halsarna sträckte sig hela fem meter upp mot destilleritaket där raka lynearms tog vid.

Pannornas halsar var så smala att de snarare var rör än traditionella pannhalsar. Att installera den typen av pannor var naturligtvis ett vågspel, ingen visste hur maltspriten skulle bli, än mindre hur den skulle reagera på ånguppvärmningen.

Det visade sig dock att spriten blev mycket bra, den blev ytterst ren, blommig och mycket fruktig. Den extremt långa resan som spritångorna hade att klättra innan de mötte kylarna gjorde att bara de lättaste och renaste dropparna klarade vandringen. Resultatet blev så unikt och bra att det kom att prägla Glenmorangies whisky för all framtid.

Även om pannorna har bytts ut åtskilliga gånger sedan dess är det ingen som ens vågat föreslå att man skulle installera mer traditionella whiskypannor på Glenmorangie. Man bygger fortfarande klotrunda och extremt höghalsade pannor när någon måste bytas ut. Det är inte underligt att pannorna kallas ’giraffer’. Med sina 5,14 meter långa halsar är de överlägset längst och smalast i Skottland.

Så höghalsade och smala kopparpannor bidrar på olika sätt till Glenmorangies husstil. Whiskyn blir väldigt lätt och finstämd på grund av det extremt rena destillatet. Vid destilleringen får spritångorna ovanligt stor kopparkontakt vilket påverkar spritens smakegenskaper genom att reducera oönskade kolväten.

Pannorna är också försedda med en så kallad kokboll vid halsens början som ökar refluxen, alltså den fas där spritångorna kondenseras till vätska igen och droppar tillbaka till den kokande mäsken, där de tvingas till ytterligare raffinering.

De höga halsarna med den stora kopparkontakten neutraliserar de mer aggressiva smakämnena och ger en whisky med en mycket lätt karaktär. Husstilen är blommig, frisk och mild. Spriten har många fruktiga toner. Där finns gräddkola, mjölkchoklad, vanilj och en typisk nötighet.

Glenmorangies husstil kommer som allra bäst fram i den klassiska 10-åringen. Det är en välbalanserad blommig whisky, med alla de typiska drag som vi förknippar med Glenmorangie, vilket i sin tur faller tillbaka på de höga halsarna, den exceptionella kopparkontakten och den höga refluxen som kokbollarna är upphov till.

Att känna igen Glenmorangies fingeravtryck när man får en tioåring serverad är inte svårt. Det doftar sött och snällt och smaken är mycket blommig. Lite vanvördigt hör man ibland blomvatten om whiskyn. Just den här lätta och fruktiga stilen låter sig dock maskeras genom de mängder med fatlagringar som Glenmorangie ägnar sig åt.

Glenmorangie och Balvenie brukar träta om vilket destilleri som egentligen var först med slutlagringar. Glenmorangies Bill Lumsden brukar beskrivas som pionjären som utvecklade omdragningar och lagring på olika vinfat. Detta har de senaste decennierna blivit ett signum för Glenmorangie. Den enkla lätta och blommiga husstilen låter sig snällt iklädas andra smaker och i den konsten är Glenmorangie mästerliga. Men om vi håller oss till den klassiska tioåringen så har vi en whisky som nästan bara kan vara en Glenmorangie; en fruktig, mild, lätt och mycket trevlig sprit som giraffhalsarna levererar.