En gång i tiden var Kintyrehalvön på Skottlands västkust ett centrum för whiskyproduktion. I den kompakt byggda staden Campbeltown låg destillerierna så trångt vägg i vägg att det är ett under att man också kunde ha en stark fiskerinäring. Båtar fraktade in tusentals ton korn från hela världen, månad efter månad. På 1890-talet hade staden runt 12000 invånare och över 20 aktiva destillerier. Denna rejält smutsiga industristad som producerade många miljontals liter sprit kallades saker som Spiritsville och Whiskyopolis.

Text: David Tjeder foto: Michael Sjaunja Wenzel, Jeanette Brodie & David Tjeder

Om Speyside idag är whiskyindustrins centrum och Islay dess Mecka var Campbeltown bådadera för 130 år sedan, men majoriteten av de gamla destillerierna är helt raserade. Av en gång kända destillerier som Albyn, Kintyre och Meadowburn finns inget kvar.

Spåren efter storhetstiden runt det förra sekelskiftet lever dock kvar överallt i staden. För den som vet var en ska titta vittnar rester av gamla lagerhus och murar från till exempel Ardlussa, Lochruan och Springside om den historiska whiskyproduktionen. Gamla Benmore som numera huserar bussbolaget West Coast Motors avslöjar sig lätt som ett gammalt destilleri både genom sin port och sin kvarvarande märkligt stympade kölna.

På det en gång destilleritäta Glebe Street nära Springbank står ett par traditionella lagerhus av sten bland en massa bråte. Det är vad som finns kvar av det storsatsande Glen Nevis. Huset där stadens största destilleri Hazelburn en gång låg bär ännu samma namn trots att spritproduktion inte förekommit på nästan 100 år. Bokstäverna HAZELBURN finns kvar som bleka antydningar i stenen vid porten till resterna av ett gigantiskt lagerhus som utgör en ruin mitt i staden. Sådana tecken är uppenbara, andra svåra att läsa. När Allt om whisky var på plats fotade vi med stor glädje det gamla Burnside – trodde vi. Springbanks gamle chef Frank McHardy har upprepade gånger förgäves försökt få staden att sätta upp skyltar där de gamla destillerierna låg. Det vore en välgärning.

I Aeneas MacDonalds lojt betitlade Whisky från 1930 besjöng han Campbeltowns kraftfulla whisky i en dikt. I den kör som utgjordes av Skottlands många destillerier utgjorde Campbeltown den djupaste basstämman, menade MacDonald. Redan när hans bok publicerades fanns det dock inte mycket kvar av Campbeltowns whiskyindustri. Fallet hade gått oerhört fort.

Mellan 1919 och 1928 stängde nitton av stadens då tjugo destillerier. Bara Rieclachan stånkade på i ytterligare några få år, till 1934. Då hade Glen Scotia sparkat igång produktionen igen. Ett år senare var Springbank tillbaka på banan. De andra sjutton skulle liksom Rieclachan aldrig mera producera en droppe sprit. Av det som nyss hade varit hela världens whiskycentrum återstod knappt ens en skärva.

För att slippa fortsätta betala skatt lät ägarkoncerner lyfta av taken av sina destillerier – de räknades då inte som fabriker längre. I sin bok Whisky and Scotland (1935) beskrev Neil M. Gunn staden som »practically derelict«.

Campbeltowns whiskies gick i den stil som stadens mest kända överlevare Springbank envetet kör vidare i. De var alla ganska smutsiga och utan undantag rökiga. Det bådade illa när tidens smak gick i riktning mot lättare blended whiskies. För »the Wee Toon« som staden numera kärleksfullt kallas innebar vidare den amerikanska Förbudstiden en katastrof.

Att den närliggande kolgruvan började sina spelade också in. Man talar ofta om hur viktigt det är för destillerier med tillgång till vatten, men glömmer att pannor fram till 1960-talet nästan utan undantag eldades med kol. Järnvägens utbredning gjorde också att Kintyrehalvön plötsligt blev relativt otillgaänglig. Varför skulle man ta den långa omvägen med båt när fat, korn och whisky kunde fraktas snabbare till Speyside på järnvägarna?

Efter att luften gick ur destillerinäringen hade staden svårt att leva upp. De två överlevarna Springbank och Glen Scotia förblev små och obetydliga. Under stora delar av resten av 1900-talet stod Glen Scotia tyst. De många ägarbytena försvårade också för det nedgångna destilleriet.

Under delar av 1980-talet förekom heller ingen produktion på Springbank. 1995 stängdes så den närliggande livaktiga militära flygbasen RAF Machrihanish, som användes flitigt av både brittiskt och amerikanskt flyg. Bara två år senare stängde varvet. Båda hade spelat viktiga ekonomiska roller för staden och regionen sedan 1960-talet. Vid 1990-talets mitt var det därför som att luften gick ur Campbeltown. Den blev än mera ett bakvatten som folk ville bort ifrån. Staden hade samma storlek som på 1890-talet men inte ens hälften så många människor levde i den.

Under 2000-talet har det rått whiskyboom i Skottland. Medan nya destillerier har växt fram som svampar ur jorden i alla andra regioner har Campbeltown knappt rört sig alls. Visst, 2004 öppnade Springbanks ägare det lilla Glengyle som gör whiskyn Kilkerran. Med en produktion som bara är igång tolv veckor om året är Glengyle dock nästan försumbart litet. (Storyn om hur och varför de valde att starta ett tredje destilleri i staden är förresten osannolik, jätterolig och ofta missförstådd, men vi tar det en annan gång.)

De senaste 5–10 åren har staden så äntligen vaknat upp ur sin Törnrosasömn. Caféer, restauranger och butiker växer fram. Fastigheter som bara för fem år sedan kunde ligga ute på marknaden i åratal snappas numera upp fort. Stadens relativa fattigdom under 1900-talet spelar nu också Campbeltown i händerna, nu när ekonomin har vänt.

Den vackra stadskärnan har kvar alla sina 1800-talsbyggnader, helt enkelt för att det inte fanns pengar och företag som ville riva och bygga nytt under efterkrigstiden.

Även i whiskytermer rör det på sig. Det egensinniga Springbank går sedan 2018 på högvarv med ökad produktion. Glen Scotia har sedan 2014 under nytt ägarskap fått helt andra finansiella muskler och expanderat både produktion och försäljning av singelmalt. Kate och Mark Watt gav också staden en ny oberoende buteljerarfirma när de 2020 grundade sitt framgångsrika Watt Whisky.

Med mer att se och besöka har också whiskyturisterna blivit fler. Tidigare vallfärdade en del folk ned till Springbank, som inte heller alltid var öppet för besökare. De tenderade att vara få och bara vara nere över dagen. Numera är både Springbank och Glen Scotia välbesökta. En ökande mängd turister kommer också för Glengyle. Allt detta har gjort att de som besöker Campbeltown stannar längre.

Och numera är äntligen nya destillerier på gång även i denna region. Den oberoende buteljerarfirman North Star Spirits kommer med Iain Croucher i spetsen att bygga Dál Riata, ett stort destilleri centralt i staden nära hamnen. Det är inte precis ett litet hobbyprojekt vi pratar om, utan en imposant glasbyggnad. En bit ut mot flygplatsen några timmar utanför staden är ett till destilleri på gång.

Firman R&B Distillers som drog igång destilleriet Raasay för fem år sedan har börjat förbereda för ett nytt gårdsdestilleri, Machrihanish. De har börjat odla sitt eget korn på gården och tänker sig liksom Dál Riata att vara i produktion om ett par år. Lite mer i det tysta planerar Springbank att dra igång ett tredje litet destilleri. Det viskas även om ytterligare ett par andra möjliga nya destillerier, men de planerna verkar vara i sin linda.

Med tre nya destillerier till inom bara ett par år ser de livaktiga caféerna, butikerna och whiskybarerna i Campbeltown ut att kunna räkna med goda tider framöver. Efter nästan ett sekel på ostadiga ben har staden rest sig igen.