Berättelsen om Bowmore är en fascinerande resa som tar oss hela vägen genom den skotska whiskyns historia, från illegal svartbränning till Islaywhiskyns världsherravälde. Inget annat destilleri har en lika imponerande loggbok och inget annat destilleri har lagerhus som lagrat whisky i snart 250 år. Bowmore är åldermannen i Skottland och, som sig bör, en storsäljande whisky världen över.

Isle of Islay är en liten och oansenlig ö i Hebriderna. Ön är ungefär lika stor som Stockholm och har drygt 3 000 invånare. Trots öns litenhet saknar Islay motsvarighet i whiskyvärlden. På denna isolerade plats finns flera av Skottlands mest betydande destillerier, och i flera fall har de blivit stilbildande förebilder för hur rökig whisky ska vara.

Islay är den sydligaste av öarna i de inre Hebriderna. Från huvudorten Bowmore kan man vid siktigt väder skymta Nordirland och i öster är det nära till Kintyrehalvön på det skotska fastlandet. Bowmore ligger på ungefär samma breddgrad som Malmö. De norra delarna av ön är bergiga och söder därom breder ljunghedarna ut sig. Ungefär en fjärdedel av öns yta utgörs av djupa, svartblå torvmossar.

Islay blev tidigt ett centrum för whiskytillverkning. År 1850 hade Islay 15 000 invånare. På var och varannan gård fanns en brännvinspanna. Några husbehovsbrännare var mer ambitiösa och verksamheten växte till destillerier, kring vilka hela samhällen byggdes. Vid slutet av 1800-talet fanns ett tjugotal destillerier på Islay och kring flera av dem uppfördes byar med bostäder, handelsbodar och skolor – under en tid hade Ardbeg till och med ett fotbollslag.

Att Islay tidigt blev ett kluster för whiskytillverkning har flera förklaringar. Till att börja med har närheten till Irland inneburit att kunskap och destilleriarbetare funnits inom några timmars båtfärd. Whiskytillverkningen på Irland anses vara den ursprungliga och konsten att destillera whisky var etablerad där långt innan den spreds till Skottland; dit kom den västerifrån och första anhalten var Islay. På Islay talade man dessutom gaeliska och kände stor samhörighet med irländarna. Genom tillfälligheternas spel och framgångsrik påverkan från generationer av öns styrande »Lord of the Isles« kom aldrig Islay att omfattas av de första maltwhiskylagarna. Det gjorde att Islay blev ett skatteparadis som lockade investerare från fastlandet. När myndigheterna senare försökte få kontroll över produktionen gjorde det avlägsna läget att skattekontrollanter i det längsta avstod från att inspektera skatteplikten. Det kunde vara livsfarligt att ens försöka.

Stora delar av Islay är täckt av torv. På gårdarna stackades den upp utanför knuten, vattenkällorna var talrika och kornet trivdes utmärkt i det fuktiga klimatet. Islay var kort sagt ett paradis för whiskytillverkning.

Ingen vet hur många destillerier det fanns på Islay när farmaren David Simpson grundade sitt destilleri i Bowmore. Man vet inte heller riktigt var eller när den första Bowmorewhiskyn tappades på fat. Det finns dokument som anger 1779, men redan då kan Simpson ha destillerat whisky i tiotals år. Även om uppgifterna om det exakta läget går isär bör det ha varit intill de nuvarande byggnaderna, och i synnerhet i närheten av det äldsta lagerhuset »Vault 1« som bevisligen uppfördes detta år vid stranden till den stora havsviken Loch Indaal.

Lagerhuset byggdes alldeles vid vattenbrynet, till och med delvis under vattenlinjen. Platsen var idealisk, nära en naturlig hamn där fraktbåtar kunde lägga till i det samhälle som ätten Campbell, lord of the Isles, tagit initiativ till att bygga kring den berömda Kilarow Church som färdigställts några år tidigare. Att kyrkan byggdes rund har sin förklaring i en ofta berättad historia; man ville inte att djävulen skulle finna några hörn att gömma sig i. Med en kyrka och ett destilleri växte snart ett samhälle fram. Bowmore skulle med tiden bli öns ”huvudstad”, som invånarna kallar den lilla orten med några gator och drygt 700 invånare.

Om Bowmores grundare, David Simpson, vet vi inte mycket, han var köpman och förvärvade ett stycke mark 1766. Där lät han uppföra – eller tog över – någon form av skjul där sprit brändes. Han hade lärt sig konsten på ett gårdsdestilleri i Kilarow som var öns huvudort innan Bowmore byggdes.

Tillverkningen tycks sedan ha gått i arv. Under en tid var också familjen Johnston, som grundade Laphroaig verksamma vid destilleriet. Riktig fart under pannorna skulle det dock inte bli förrän 1837 då Glasgowfamiljen Mutter med tvillingarna James och William tog över Bowmore. Deras far var en betydelsefull person som emigrerat från Tyskland och tjänstgjorde som vicekonsul för det ottomanska riket, Portugal och Brasilien. Mutterfamiljen kom att utvidga destilleriet. De installerade nya kölnor och lagerhus, investerade i flera tekniska landvinningar och drog en rörledning till Laggan River varifrån man alltjämt hämtar sitt vatten.

De sjösatte också ett ångfartyg som gick i skytteltrafik med korn och kol från Irland och fastlandet, men som också transporterade whiskyn in till Glasgow där den såldes vidare till flera städer och även skeppades utomlands. Under Mutters tid vid Bowmore, som varade till 1892, växte varumärket och whiskyn nådde långt ut i världen. En enda flaska finns bevarad från Mutter-eran, en konformad butelj med »W.J Mutter’s Bowmore« etsad i glaset.

Efter Mutter-familjen vidtog flera ägarskiften. Produktionen var nedlagd under depressionsåren och andra världskriget, men ägarkarusellen fortsatte. Riktig ordning på torpet blev det inte förrän 1963 då whiskyagenten Stanley Morrison förvärvade Bowmore. Hans bolag driver fortfarande destilleriet som 1994 köptes upp av japanska Suntory. Bowmore blev därmed ett av de första destillerierna i Skottland som kom under japansk flagg.

I dag säljer Bowmore omkring två miljoner flaskor årligen i en åldersbestämd core range upp till 25 år, men antalet utgåvor är många, såväl vinlagringar som olika buteljeringar för taxfreemarknaden och specifika länder är talrika. Bowmores whisky är lite svårare att ringa in än annan Islaywhisky. Det beror bland annat på en stor mängd fatlagringar. Master Blender Ron Welsh förklarar:

– Vi har över 50 år gammal whisky i lager i fler än 60 olika fattyper, det ger oss stora möjligheter att kombinera smaker och skapa en unik whisky.

Bowmores whisky är markerat rökig, men inte lika kraftfullt torvig som granndestilleriernas whisky nere på sydkusten. Ofta möter man en viss sälta och en tydlig kryddighet som inte sällan förstärks av olika fatlagringar. När Bowmore träffar rätt med kombinationen av exempelvis sherry och rök kan whiskyn vara sagolikt bra, men i perioder har man haft problem med ett ganska spretigt smakregister.

– Vi gör en whisky som får sin alldeles egna karaktär. Det är en kombination av torv, korn, salta havsvindar, ek, människor och en 250-årig tradition. Ska jag lyfta fram en speciell del är det vårt torviga vatten från Laggan River, säger Ron Welsh.

Foto: Beam Suntory