Whisky må vara en del av den skotska folksjälen, men faktum är att gin också hör dit. I dag gör många av de stora whiskybolagen sina egna ginsorter och märken som Glenfiddich-familjens Hendrick’s och Bruichladdichs Botanist går segertåg över världen. På senare år har det kommit en lång rad utmanare, en av de mest omtalade är Edinburgh Gin som Glengoynes ägare Ian Macleod Distillers ligger bakom.

Under religionskrigen på 1500- och 1600-talen kom engelsmännen i kontakt med den holländska genevern. I samband med trettioåriga kriget ökade utbytet över engelska kanalen och sprit flödade in i England. Mot slutet av 1600-talet blev Wilhelm den III kung i England. Han avskydde katoliker mycket och fransmän ännu mer, så han förbjöd importen av fransk brandy. Vad göra, tänkte engelsmännen, och började dricka genever.

Och som de gillade det! Genever, eller gin som man uttalade det holländska ordet, blev en folkdryck. En tsunami av gin sköljde över nationen. Bara i London fanns tusentals pannor. Dryckenskapen var gigantisk och samhällsproblemen än större. Kung och krona gjorde vad de kunde för att hejda ginkonsumtionen. Svartkrogarna var otaliga och uppfinningsrikedomen för att slippa betala skatt var imponerande hos de många brännarna och lönnkrogarna.

Den stora fascinationen för gin spred sig naturligtvis till andra delar av den brittiska ön. Inte minst till Skottland där hamnen i Leith blev ett centrum för gin-kommersen. I dag är 70 procent av all brittisk gin tillverkad i Skottland och uppskattningsvis är ett hundratal gindestillerier i drift.

Många är små hantverksdestillerier, men storsäljande märken som Hendrick’s, Gordon’s och Tanqueray är också skotska. Sedan 2009, då ett domstolsbeslut gjorde det möjligt att destillera småskaligt, har antalet gindestillerier formligen exploderat.

Kring hamnen i Leith uppstod redan i mitten av 1700-talet en stor tillverkning och handel med gin. År 1777 fanns det åtta licensierade gindestillerier i Edinburgh, men man räknar med ytterligare minst 400 ginpannor i staden – skottar har som bekant aldrig varit särskilt förtjusta i att rätta in sig i leden och betala skatt.

1700-talets gin destillerades i potstills och även om en del destillatörer, med hjälp av socker och kryddor, fick fram ett tämligen lyckat resultat så var det knappast kvalitetsdrycker som producerades i staden. Det var först när Aeneas Coffey lanserat sin destillationsapparat som det blev möjligt att destillera fram en mer neutral och finkelfri råsprit.

Fram tills att Coffeypannan revolutionerade världens sprittillverkning så dominerade den söta ginstilen Old Tom. Nu kunde man dock göra en elegantare och mer neutral råsprit. Denna exporterades till producenterna i London, vilket ledde fram till London Dry Gin, som är vår tids storsäljande ginsort.

Edinburgh blev centrum för den skotska gintillverkningen och var så fram till 1950-talet då vodkan tog över tronen. Tjugo år senare fanns det inte längre något gindestilleri i Edinburgh, och knappt i Skottland. Men så lanserades Bombay Sapphire och senare Hendrick’s och när lagändringen kom 2009 så blommade gintillverkningen upp igen. I dag finns ett hundratal skotska ginmärken att köpa i de välsorterade butikerna och nya kommer ständigt upp på hyllorna. Covid har naturligtvis satt sina käppar i hjulet för många av de unga destillerierna, i synnerhet för dem som satsat på besöksturism. Med förebild från whiskybranschen har Scottish Gin Society upprättat The Scottish Gin Trail med ett tjugotal destillerier anslutna. Det är destillerier med butiker, guidade visningar, restauranger och till och med övernattningsmöjligheter.

Edinburgh Gin började tillverkningen 2010 och öppnade sitt andra destilleri i en gammal kexfabrik på historisk mark i Leith 2016. Edinburgh Gin startades av det äkta paret Alex och Jane Nicol. Alex hade arbetat som säljare för bland annat Glenmorangie och Whyte & Mackay, men längtan efter att tillverka ett eget märke blev för stark. Direkt efter lagändringen 2009 drog han upp riktlinjerna för ett gindestilleri. Platsen blev källaren under Ruthland Hotel där de också inredde en bar.

Snart talades det om Edinburgh Gin och cocktailbaren var fullsatt kväll efter kväll. Redan efter något år var man Skottlands snabbast växande ginmärke. Det dröjde inte länge förrän man vuxit ur lokalerna och öppnade ett andra destilleri. I oktober 2016 förvärvade Ian Macleod Distillers Edinburgh Gin. Alex och Jane hade funderat länge på hur de skulle göra men insett att det krävdes ett stort bolags muskler för att kunna ta nästa steg i utvecklingen.

Med Ian Macleod vid rodret rekryterades ung spetskompetens. David Wilkinson, som tagit en master i »brewing and distilling« vid Edinburghs universitet, anställdes som head distiller och man inledde långtgående samarbeten med akademien och institutioner som Royal Botanic Garden.

I slutet av 2018 offentliggjorde Ian Macleod Distillers storslagna planer på ett tredje destilleri med kapacitet att ta emot över 100 000 besökare årligen. Detta är ännu på planeringsstadiet, alla tillstånd är inte klara. Eftersom man vill bygga i Old Town är det mycket som måste tas hänsyn till. När projektet förverkligas är inte klart, men planerna är minst sagt imponerande.

Edinburgh Gin är Skottlands ledande super-premium-gin. Med dagens produktionsvolymer är det knappast längre ett litet hantverksdestilleri, men tillverkningen sker alltjämt i små batcher. Husstilen är klassisk London Dry Gin, men det som kännetecknar varumärket med den eleganta logotypen, är olika former av smaksatt gin. Uppfinningsrikedomen och kreativiteten är imponerande. Detta har man även tyckt i mängder av internationella tävlingar där medaljer och utmärkelser regnat över Edinburgh Gin. Edinburgh Gin har vuxit fram som ett av stadens populäraste turistmål och 2017 utsågs destilleriet till Edinburghs främsta turistattraktion – något att tänka på när det går att göra whisky- och ginresor igen.

www.edinburghgin.com

Foto: Ian Macleod Distillers LDT