Den 26 november var en ovanligt releasetät dag på whiskyfronten, med flera intressanta släpp på Systembolagets hyllor. De högproducerande buteljerarna Gordon & MacPhail har skämt bort oss med många kvalitativa släpp under året, men frågan är om de inte slog sitt personbästa med novembergiven? Säger ”slog” för fyra av de fem flaskor som webblanserades tog slut på direkten.
Yngsta flaskan är först ut, och den är inte mindre än 25 år gammal.

Balblair 1995, Connoisseurs Choice, Sherry HHD #1686

Styrka: 56 %
Nr: 40771
Pris: 2 767 kr.
Doft: Här talar vi rejäl sherryinfluens, utan det minsta spår av jobbiga gummi- eller sulfittoner. Bara ren och skär sherrynjutning. Mjuka romrussin, nötter och torkad aprikos. En tablettask med fruktgodis och kakao. Som sagt: Sherry när den är som bäst.
Smak: De 56 hårt jobbande procenten bränner till initialt, men lugnar sig och släpper fram en formidabel fruktsallad, men drar också åt det sötare hållet. Tyvärr drar hettan ned de subtilare nyanserna från whiskyn, vilken blir en smula mer endimensionell än man skulle önska från doften.
Lite som ett helt fantastiskt intro som mynnar ut i en bra, men inte riktigt lika fantastisk låt (vi ska inte hänga ut någon här).
Betyg: 7,5 (9,5 på doften!)

Glenburgie 1990, Connoisseurs Choice, Sherry Butt #9027801

Styrka: 52 %
Nr: 40770
Pris: 7 996 kr.
Doft: Även här ett helt magiskt sherryfat. Tung sötma, men samtidigt torra fattoner. Lakrits, mörk choklad och espresso. Välbalanserat, mångfacetterat och med en nyanserad doft med en lätt rökvisp på slutet. Otroligt snyggt, helt enkelt.
Smak: Några få procentenheter svagare än det förra provet, men milsvida bättre balans mellan alkoholhetta och smak. Här finns djupa fattoner, mörka bär, nyrostat kaffe och mer lakrits. Eftersmaken är lång och kryddig.
Nu känns det förvisso som de största NAS-diskussionerna försvunnit från etern, men det är buteljeringar som denna som visar att gammal alltid är äldst. Man kan inte få till en mix av unga fat som ger så här komplex whisky hur man än vrider och vänder på saken. Neil Youngs “Harvest” kommer stå pall mot tidens tand medan andra album som lät samtida när de kom inte kunnat åldras med värdighet.
Betyg: 8,5

Inverleven 1990, Connoisseurs Choice, Bourbon Barrel #500710

Styrka: 53,1 %
Nr: 40801
Pris: 8 923 kr.
Doft: Nu flyttar vi in på grain-whiskyterritorium. Den vedertagna sanningen är att grain blir intressant först efter minst ett par decenniers lagring, så med 29 år på fat borde den här kvala in. Initialt är den här väldigt försiktig. Smyger i glaset, som vore det en Brian Eno-skiva. Ett par droppar vatten lockar fram svarta vinbär och en tydligare fruktighet. Blött trä och möbelpolish kommer fram liksom drag av mandel och mynta.
Smak: “Inget smakar så bra som ett gammalt bra bourbonfat” lär någon ha sagt någon gång. Om inte b o r d e någon ha sagt så. De många lager av fatkaraktär, frukt, exotisk frukt, vanilj och kolasötma och karamell som sköljer över tungan är både komplexa och angenäma. Fatets ålder gör sig påmint initialt i munnen, och balanserar hårfint på gränsen till att slå över mot överlagrad sprit men klarar sig precis. Eftersmaken är lång och drar åt den exotiska frukten och vaniljen i tonläge.
Betyg: 8

Dumbarton 1975, Private Collection, Sherry HHD #34200

Styrka: 44 %
Nr: 40783
Pris: 13 581 kr.
Doft: Ojojoj, nu talar vi mjuka sherryinfluenser, trots 45 år på fat. Silkeslena drag av mörk frukt, vinbär och perfekt balanserad trä. Ruggigt snyggt! Som att buteljera Steely Dan på flaska.
Smak: Härligt oljig munkänsla med en fantastisk mix av frukt, lakrits, salmiak och… tjära. Så pass till den grad att man kan fundera på om det finns några Islayinfluenser, men det gör det så klart inte. Eftersmaken är 45 års lagring lång och håller den högt uppsatta ribban på samma konsekventa höjd hela vägen. Det här är en fantastisk whisky från start till mål, ungefär som att lyssna på Pink Floyds The Wall från intro till pampigt outro.
Betyg: 9,5

Glen Mhor 1966, Private Collection, Sherry HHD #4834

Styrka: 41%
Nr: 40761
Pris: 65 256 kr.
Doft: Har du motsvarande en familjs tvåveckors semester i Maldiverna på kontot och känner för att köpa sextiotalswhisky så är du förmodligen mindre brydd om doftnoterna på whiskyn, men det kan vara en fördomsfull inställning från skribenten. Oavsett det öppnar glaset med blött trä som drar åt kaffesump och mörk frukt. Fatet har tagit överhand, och det är svårt att förnimma någon tydligare destillerikaraktär (om sådant överhuvudtaget existerar, vilket kan diskuteras på annan plats). En bränd vaniljton, inte helt olikt crème brûlée kommer efter ett tag i glaset.
Smak: Den här whiskyn gör en intressant krumbukt i munnen: initialt handlar det bara om mörka bär och plommon innan den svänger ut och blir närmast bitter av tanniner och gamla fattoner. Just som man är på väg att ge upp svänger den tillbaka och får komplext söta drag mot honung, karamell och kola. Eftersmaken är något avhuggen, men likväl angenäm.
En märklig whisky som är både skruvad och komplex i sin karaktär, och – i brist på bättre beskrivning – ömsom smeker medhårs och ömsom skaver. Lite som sentida Faith No More.
Betyg: 7,5