Dyrgripar finns det gott om i whiskyvärlden. Legendariska buteljeringar som hissas till skyarna och som ständigt spränger pristaket på världens auktioner. Ofta är det rökig whisky som lockar fram de höga buden. Ofta är det Ardbeg.

Att lägga pengar på äldre Ardbeg är inte bara en investering i förbålt god whisky, det är dessutom en pålitlig ekonomisk placering. Det står tämligen klart när man följer prisutvecklingen och ser vad flaskorna klubbas för när de dyker upp på auktionshusen.

Att Ardbeg överhuvudtaget existerar är mer tillfälligheternas spel än strategiska satsningar från de ägarbolag som suttit i styrelserummen genom åren. Flera gånger har Ardbeg varit på fallrepet och räddats i sista stund. Det berättas till exempel att de tre hotellen på Islay stödköpte varsin låda Ardbeg 1972, de enda flaskorna som buteljerades det året. Under nästan hela 80-talet låg all destillering nere. Pannorna fick stånka till lite grand under 90-talets första år, men produktionen var aldrig särskilt omfattande och skulle egentligen inte få någon vidare fart förrän 1997 då Glenmorangie gick »all in« med 7 miljoner pund och köpte hela det eftersatta och närmast förfallna Ardbeg 1997.

Att jämföra det Ardbeg gör i dag med den whisky som gjordes under 1970- och 1980-talen är på många sätt omöjligt. Ardbeg har gått ifrån att ha varit något mycket litet, genuint och ålderdomligt till en modern marknadsföringsmaskin som drivs av friska franska pengar från miljardimperiet Moët.

Den whisky Ardbeg destillerade under kanadensisk flagg (Hiram Walker köpte Ardbeg 1973, men sålde av sin spritdel till Allied Distillers några år senare) visade sig så småningom bli sensationell.

Fram till 1977 golvmältade Ardbeg sin egen malt. Den fuktiga och lätt förmultnade torven hämtades djupt ner på en egen torvmosse och röktes länge på ålderdomligt vis över öppna eldar i kölnor utan ventilation. Resultatet blev en sagolikt bra whisky och när åren fått göra sitt blev det magi. Allied Distillers ägde också Laphroaig några kilometer bort och med två så rökstinna sydkustdestillerier i stallet fick man plötsligt en överproduktion av rökig whisky och Ardbeg stängdes.

När Glenmorangie tog över 1997 kom man till ett smörgåsbord av vällagrad whisky från Hiram-tiden och man började buteljera fat som fick konnässörerna att häpna. Åren som följde skulle gå till whiskyhistorien. Med hjälp av det gamla lagret introducerade man 10-åringen (som egentligen var betydligt äldre än så), Lord of The Isles, 1977 och en rad andra mästerliga buteljeringar. Den nya herren på täppan, Glenmorangies Stuart Thomson, drog också upp linjerna för en helt ny serie med nyproducerad sprit, som efter bara några år skulle resultera i de numer legendariska utgåvorna Very Young, Still Young, Almost There och Rennaissance.

Den whisky som lanserades under Glenmorangies sjuåriga era vid destilleriet räknas i många fall till några av whiskyhistoriens toppnummer. Det är under dessa år de magiska faten från Hiramåren buteljeras och Ardbeg flyttar in i whiskyvärldens verkliga hall of fame. Inte minst i Sverige fick Ardbeg en stor beundrarskara och var en av flera anledningar till att intresset för rökig singel-malt växte enormt bland svenska whiskyentusiaster.

2004 kom den danska whiskyimportören och vinhandlaren Michael Madsen från Juuls i Köpenhamn till Stuart Thomson på Ardbeg. Syftet var att välja ut ett fat för att fira Michaels 30 år i branschen. Stuart rullade fram en 31-årig bourbon-hogshead som fått fatnumret 2780. Whiskyn hade destillerats den 27 oktober 1972 och tappades den 14 oktober 2004. Michael köpte hela fatet och buteljerade det exklusivt för Juuls vinhandel i 245 flaskor med en alkoholhalt på 51,4 %. Juuls valde att kalla utgåvan Ping, som var ett kärleksfullt öknamn Michael Madsen hade under uppväxten.

I dag räknas Ping 1 som ett av de absoluta toppnumren från Ardbeg, många menar att den är något av det bästa som överhuvudtaget buteljerats i Skottland. När Ping 1 lanserades kostade den drygt 1 500 danska kronor. I dag börjar värderingen närma sig sexsiffriga belopp. Ping 1 går fortfarande att köpa hos Juuls på Vaerndamsvej i Köpenhamn, men smakar det så kostar det, 75 000 danska kronor vill man ha för att släppa en av sina sista diamanter, som man för övrigt räknar som det bästa man någonsin haft i butiken. Ett snittbetyg på 94,5 poäng på Whiskybase talar också sitt tydliga språk.

Ping 1 är inte ensam om att ha stuckit i väg i pris. De flesta av Ardbegs buteljeringar från tiden före det franska ägarskapet ligger numera på femsiffriga belopp och intresset för dessa rara antikviteter tycks öka för varje gång de dyker upp på marknaden. Som investering är de lysande, men också oerhört trevliga att njuta av.

Foto: Mauro Rongione