Det finns whisky man onekligen borde köpt när man hade chansen. Sådan många av oss stod och kollade på men valde bort för något annat. Sedan gick snacket, priset sköt i höjden och den en gång så överkomliga flaskan förvandlades till en legend. En sådan buteljering är Springbank 21 Years old.

Springbank är ett av Skottlands mest egensinniga destillerier. Hårdnackat har man i snart 200 år hållit emot de stora bolagens propåer och lyckats förbli familjeägt. Lika hårdnackat har man undvikit all modernisering. Först på grund av en kämpig ekonomisk verklighet, sedan av rädsla att whiskyn skulle förändras, men numera mest på grund av marknadsföring och storytelling.

På Springbank gör man som man alltid har gjort. Det må vara en sanning med modifikation. Självklart har destilleriet som alla andra undergått förändringar genom åren, men mycket är onekligen sig likt. Till exempel golvmältar man fortfarande 100 procent av den malt man behöver till processen. Det gör man inte för att visa turister hur man gjorde whisky förr, utan för att man gör så på Springbank. Därtill håller man fast vid sin mycket gamla destilleringsteknik där två mindre spritpannor jobbar i par med en mäskpanna – men man kör också klassisk dubbeldestillering för sitt rökiga recept och rak trippeldestillering för det helt orökta.

Springbank ligger onekligen avsides, långt ner på Kintyrehalvön i den lilla staden Campbeltown.
Det svårtillgängliga läget är en av förklaringarna till att Springbank blivit så egensinnigt. Man har helt enkelt fått klara sig själva. I synnerhet förr när transporterna gick med häst och vagn var det bildligt närmare till New York och hamnarna i England än upp till Glasgow och Edinburgh; och till Speyside var långt som till månen. Campbeltown förlitade sig till sin hamn. En gång i tiden fanns Storbritanniens största fiskeflotta här, sillen gick till som aldrig förr, kolgruvan en bit norr om stan tyckes outsinlig och staden blomstrade. Det växte upp mängder med destillerier i och kring Campbeltown som drog nytta av skeppsrederierna och närheten till hamnstäder som Liverpool, Plymouth och vägen över Atlanten. Ett tag var fler än 20 destillerier verksamma i Campbeltown. Produktionen var så stor att Campbeltown klassades som en egen whiskyregion. Man tillverkade så mycket whisky att endast Highland kunde mäta sig den lilla staden.

Men Campbeltown hade problem. Överallt låg sotig kolrök. Husfasader och gator var svarta av kol och koks. Kölnor och ångmaskiner, kaminer och kakelugnar spred tung rök. Pyrande torv gav en söt doft runt varje destilleri och luften var mättad av spritångor från pannor och drank. Draven dumpades rakt ut i havsviken Campbeltown Loch och orsakade en ekologisk kollaps. Människor led svårt av tuberkulos och lungsjukdomar – många blev sjuka, många dog. Campbeltown var kort sagt en förfärlig plats i början av 1900-talet.

Men så sinande kolgruvan. Sedan drog staten in sillpremien, tågen slutade gå och från norr hördes illasinnat tal om kvaliteten på Campbeltowns whisky. Dessa rykten blåstes upp av tidens stora bolag som såg whiskyn från Kintyre som en svår konkurrent. Det låg dock en sanning i dem, många av Campbeltowns destillerier gick för fulla segel och överproduktion berikar sällan en produkt. Whiskyn från Campbeltown var robust och spritig och när konsumenternas smak försköts mot den mer eleganta highlandwhiskyn åkte de sprittunga destillerierna på en smäll. Dråpslaget kom från USA. Förbudstiden slog till, whiskyskeppen försvann och med dem destillerierna. Längst stod Springbank emot, men 1926 stängdes även det och när Glen Scotia lades i malpåse två år senare stod staden helt utan något destilleri i drift. Springbank tog sig dock tillbaka efter nio års tystnad och har sedan dess mer eller mindre gått i obruten drift.

Länge var Springbank ett ganska anonymt destilleri. 1996 fick det då nystartade Symposion i Malmö upp ögonen för destilleriet och inledde ett samarbete som sedan dess berikat och tjusat whiskysverige med otaliga buteljeringar, inte minst med den klassiska 21-åringen.
– När vi började handla med Springbank blev Sverige ganska omgående en av deras största exportmarknader. Vi sålde hundratals lådor med 21-åringen. Jag vill minnas att den då kostade runt 500 kronor på Systembolaget, berättar Thomas Kuuttanen, som etablerade affärerna med Springbank.

Springbank hade vid den tiden 21-åringen i sitt bassortiment sedan några år. I de tidigaste utgåvorna var whiskyn just 21 år, men i takt med att populariteten ökade tvingades man tömma äldre och äldre fat och whiskyn blev trots sin etikett både 30 och 35 år. Kvaliteten blev såklart än bättre och ryktet än större. Så småningom tog de gamla faten slut och man fick dra tillbaka sitt flaggskepp i väntan på att tonåringarna i lagerhusen skulle växa till sig. Sedan några år tillbaka buteljerar Springbank åter en årlig blingbling-batch av 21-åringen. Volymerna är små, priset högt och kvaliteten imponerande – men den når inte upp till de höjder som föregångaren hade.

– Den gamla 21:an fanns länge på Systembolaget och vi kunde enkelt beställa mer. Jag minns att vi vid ett tillfälle ville köpa 300 lådor, då fick vi ett fax där destilleriet beklagade att de inte hade så mycket i lager, men att vi istället kunde få 30 lådor Springbank 1963. Det var en guldålder för oss whiskyintresserade, säger Thomas Kuuttanen.
En klassisk 21:a betalas i dag till mycket höga priser på auktionerna. Har flaskan den tidiga taggiga etiketten kan priset bli åtskilliga tiotusentals kronor. Suktar man efter någon av de senare utgåvorna får man räkna med att lägga upp mellan 10 och 15 tusen kronor.