På Isle of Skyes sydsida, där den natursköna halvön Sleat tar vid, slingrar sig vägen i riktning mot Armadale tätt intill lövträden och längst utmed kustlinjen. I en sluttning ner mot havet, med en mäktig kuliss av fastlandets berg tornande på andra sidan sundet, ligger det lilla destilleriet Torabhaig. Med sina låga, rustika byggnader i traditionell stil ser det ut som om det har legat där i flera hundra år, men det har det inte. Det har inte ens hunnit med att lansera någon egen whisky ännu, fast i oktober 2020 är det äntligen dags för en försmak i begränsad upplaga.

Som det första lagliga destilleriet på Isle of Skye sedan Talisker grundades 1830, stod Torabhaig Distillery färdigt för bruk i januari 2017. Planerna på att anlägga ett destilleri på just den här platsen fanns dock långt mycket tidigare. Tillstånd att förvandla den övergivna gamla bondgården vid Torabhaig inskaffades redan 2002 av den färgstarke landägaren och entreprenören Sir Iain Noble, känd förespråkare och aktivist för det gäliska språket.

Förutom att ha varit den drivande kraften bakom gäliska vägskyltar i Skottland och grundare av ett gäliskspråkigt college på ön, så hade Noble även ett genuint intresse för whisky, både som dryck och kulturbärare. I sin strävan att kunna erbjuda öborna på Hebriderna en »autentisk« whisky, grundade han redan 1976 whiskyföretaget Pràban na Linne. Namnet kommer från ett gäliskt uttryck som beskriver »en mindre smugglarverksamhet vid Sleatsundet«. Förmodligen förekom det aldrig någon smuggling, men den romantiserade tematiken kring svunna tiders ljusskygga whiskyproduktion på Hebriderna förankrades även i namnet på deras blended malt, Poit Dhubh, »svart panna«, en anspelning på en olaglig whiskypanna.

Planeringen för det nya destilleriet drog dock ut på tiden. Så pass länge att Noble dessvärre hann avlida 2010, varpå projektet togs över av Mossburn Distillers & Blenders. 2014 påbörjades äntligen restaureringen av de förfallna gamla byggnaderna som legat övergivna i över 50 år. Värt att notera är att den ursprungliga gården vid Torabhaigs farm från 1820-talet hade uppförts med hjälp av återanvänd sten ifrån det gamla slottet Caisteal Camus från 1400-talet, vars ruin fortfarande är synlig på udden nedanför destilleriet.

Samma gamla stenar utgör ännu idag grunden för det nyöppnade destilleriet, som gärna framhåller den starka förankringen till platsen som en viktig del av sin identitet. Harmoniskt placerat i den magnifika omgivningen ger Torabhaig ett mycket välkomnande intryck. De noga renoverade byggnadernas åldriga stenfasader, de skifferstenstäckta taken, det gamla kvarnhjulet som fortfarande används för vattenkyling och den nykonstruerade klassiska pagoden som döljer skorstenen tycks alla bidra till att återge en stolthet förknippad med traditionellt whiskyhantverk. Det hela känns personligt, nästan intimt, vilket också återspeglas i personalens vänliga bemötande och i att destilleriturerna med efterföljande provning är begränsad till max åtta personer. Sir Iain Noble hade säkert varit nöjd.

Som ansvarig för uppförandet och konstruktionen av destilleriet valdes Chris Anderson, tidigare destillerichef för Dewar’s blend. 2016 installerades ett mäskkar med kapacitet för 1,5 ton, 8 jäskar av Douglasgran med kapacitet på 8 000 liter vardera och slutligen två kopparpannor tillverkade av klassiska Forsythes i Rothes. En 5 000 liters »spirit still«, som självklart döptes till Sir Iain, och en »wash still« på 8 000 liter, vilken fick namnet Lady Noble efter hans hustru Lucilla. I egenskap av hedersgäst vid destilleriets invigning uppges Lady Noble ha kommenterat den äran med orden: »Äntligen tillsammans igen.«.

Med en total kapacitet på runt 500 000 liter per år går Torabhaig sedan 2018 nästintill på helfart.
– Efter att sakta ha provat oss fram och experimenterat en hel del i början destillerar vi nu whisky sju dagar i veckan under sommarhalvåret och fem dagar i veckan under vintern, säger Niall Culbertson, en av Torabhaigs nio destillatörer, uppvuxen bara ett stenkast ifrån destilleriet och vittne till platsens förändring.

– När jag var yngre brukade vi leka i de förfallna byggnaderna och använda innergården för att skydda oss mot vinden när vi klippte får. Jag är glad att platsen kommit till bättre användning och föredrar stället som det är nu, säger han med ett skratt.

De nio destillatörer som delar på ansvaret för produktionen kommer alla ifrån trakten och utbildas kontinuerligt för Mossburns räkning under vägledning av Dr. Alan Rutherford, tidigare produktionschef för United Distillers, nuvarande Diageo. De huvudsakliga stegen i tillverkningen sker manuellt och enligt traditionella metoder. Jäsningsprocessen pågår under 72 timmar och fenolhalten i det mältade kornet uppgår till mellan 70–80 ppm. Den uttalade ambitionen är att producera en rökig whisky och råspriten som tas mellan 64–66 procent har en fenolhalt som ligger på 40–44 ppm.

Lagringen sker i dagsläget uteslutande på Bourbonfat från Kentucky och Oloroso Sherryfat. För att tillgodose utrymme för alla de fat som kontinuerligt tillkommer planeras ett nytt lager att byggas inom kort, i direkt anslutning till destilleriet. Förhoppningen är att den omedelbara närheten till Sleatsundet över tid skall sätta sin prägel på de mognande fatens innehåll. För mognad och tålamod ligger helt i linje med Torabhaigs whiskyfilosofi.

– Även om vi kommer att börja släppa enstaka buteljeringar, så kommer det nog att dröja ytterligare 6–7 år innan vi är nöjda nog för att lansera en standardbuteljering, konstaterar Neil Mathieson, VD för Mossburn Distillers.
Så hur ställer sig då Talisker till att inte längre vara det enda destilleriet på Isle of Skye, vilket de länge marknadsfört sig själva som?
– De har varit både stödjande och hjälpsamma, svarar Anne O’Lone, chef för deras nyöppnade besökscenter.
– Under resans gång har vi kunnat vända oss till dem med både praktiska frågor och för råd i allmänhet. Faktum är att vårt rådgivande team i huvudsak består av personer ifrån Diageo, så det finns inga konflikter mellan oss och Talisker. För att vara helt ärlig kanske de till och med välkomnar att vi kan lätta lite på deras enorma tryck av besökare framöver, fortsätter hon och ler.
– Det är trots allt en liten ö. Oavsett olika ägare och kapacitet så är vi som arbetar på båda ställen i slutänden lokalbor och grannar. Och vi öbor hjälper varandra. Så har det alltid varit.

Foto där inget annat anges: Johannes Giotas