Livet tar sig ibland outgrundliga vägar, och för att göra sig en karriär inom whiskyindustrin är det väl sällan man tänker att man först ska satsa på vatten. Det gjorde inte heller Iain McAlister, men så blev ändå hans väg till rollen som Distillery Manager på Glen Scotia Distillery i Campbeltown.

Att drömjobbet skulle finnas i Campbeltown är nästan lite poetiskt, med tanke på Iains bakgrund och yrkesbana. Uppvuxen i den lilla byn Carradale bara några mil norr om staden kände han när skolgången var avklarad att det var dags att göra något helt annat.

Efter några år till havs beslutade sig Iain för att satsa på ingenjörsyrket och fick anställning hos Scottish Water. När han efter flera års tjänst såg att destilleriet Glen Scotia sökte ny distillery manager var beslutet inte särskilt svårt att ta. Sagt och gjort, 2008 packades väskorna och snart stod han på Campbeltowns gator, och betraktade det då ganska nedgångna destilleriet.

– Just då fanns det nog ingen annan som ville ha jobbet, skämtar Iain och skrattar. Då hade destilleriet bara tre personer anställda, vilket gav Iain möjligheten att både lära sig alla delar av produktionen från grunden och hitta svagheter som behövde åtgärdas i processerna.

– Stackars Glen Scotia höll på egentligen på att tyna bort vid det laget, men om vi spolar fram elva år är vi idag elva som jobbar här. Jag har sett Glen Scotia resa sig ur askan och utvecklas till vad det är idag, fortsätter han stolt.

Glen Scotia har funnits i Campbeltown sedan 1832 men för ett decennium sedan var försäljningssiffrorna enligt Iain väldigt låga.
– Försäljningen var praktiskt taget icke-existerande, berättar han och fortsätter:
– Du kunde hitta oberoende buteljeringar av Glen Scotia men ingenting ens i närheten av de olika officiella utgåvorna du finner idag.

Även om Iain är belåten med den resa destilleriet har gjort sedan han tog över rodret, finns det alltid något att förbättra. När det gäller att bygga ut eller till, beror det på hur saker och ting fortsätter att utvecklas.
– Det är något som potentiellt skulle kunna ske i framtiden. Man kan bygga ut med fler pannor och göra en hel del i övrigt, men man måste samtidigt behålla den goda kvaliteten, menar Iain.

När är whisky från Glen Scotia som bäst, då? Om du frågar Iain McAlister ska den gärna vara lätt rökig och bourbonfatslagrad.

– Jag har provat Glen Scotia från femtiotalet, buteljerad på sexiotalet och ännu äldre tillbaka, och den whiskyn har många likheter med yngre Glen Scotia som vi producerar idag. Den har en viss slags fruktig karaktär. Jag föredrar de äldre buteljeringarnas subtila torvrök tillsammans med sältan och balansen de ofta har, och därför ser jag stor potential i den whisky vi gör idag på grund av deras många gemensamma nämnare.

På åttio- och nittiotalen gick whiskyn lite vilse med olika ägarbyten där mycket av fokus lades på kvantitet istället för kvalitet, och hittar du oberoende buteljeringar av Glen Scotia från nittiotalet, saknar whiskyn den karaktär den borde ha, enligt mig. Därför föredrar jag den yngre Glen Scotia-whisky vi buteljerar idag som går hela vägen tillbaka till hur whiskyn tillverkades förr.

Även om man som manager för ett whiskydestilleri har en hel del att säga till om är det fortfarande ägarföretaget som ofta får sista ordet när det gäller buteljeringarnas profil. För Iains del, däremot, är detta sällan ett problem och han känner att han får ha stort inflytande över den whisky som till slut hamnar på butikshyllan. På Glen Scotia känner att han har full kontroll från korn till fat och att ägarna har fullt förtroende för hans vision för destilleriet.

– Jag har aldrig blivit hindrad i mitt arbete och det är fördelen med att arbeta för ett mindre företag. När folk du arbetar med vet exakt vad du gör och litar på dej så kommer de låta dej fortsätta med det. Självklart finns det regler och förordningar att följa, skrattar han med glimten i ögat, men jag tror inte att jag hade passat som en i mängden i en lång beslutskedja. Det hade jag mest känt mig hindrad av, förklarar Iain.

Det är inte bara självständighet i arbetsrollen som är viktigt för Iain, även det geografiska arvet spelar stor roll. I en tid där Skottlands olika whiskyregioner både används som effektiv kategoriseringsmodell och avfärdas som PR-trick betyder begreppet desto mer för Glen Scotia i och med att Campbeltown, med sina tre destillerier, räknas som en alldeles egen och unik region.

– Jag är från Campbeltown så för mig är whiskyregionen en del av min nationalitet, ungefär som att någon är från Sverige och någon annan är från Skottland. Jag är stolt över hur liten regionen är men också dess innebörd och historiska betydelse, och jag är stolt över Campbeltown i helhet, förklarar han med eftertryck.

– Det är den sortens underliggande passion som leder till större och bättre saker, som exempelvis en miljövänligare produktionsmetod eller nästa fantastiska festivalwhisky, menar Iain och tillägger skämtsamt:
– Så de kan gott få lov att behålla sina whiskyregioner.

För att utveckla whiskyregionen arrangerar stadens olika destillerier en årlig whiskyfestival, och från att för några år sedan endast locka fem-sex besökare till fullbokade lagerhusprovningar idag blir den helt klart större för varje år. Utmaningen ligger i att fortsätta utveckla den för att locka ännu fler nya besökare samtidigt som det alltid ska finnas något nytt att uppleva för de som återkommer år efter år.

– Du måste alltid sträva mot att utveckla konceptet. Det gäller att ta fram nya whiskies, andra slags provningar och nya aktiviteter för att se till att alla kan njuta av att komma hit. Det är alltid en utmaning, men för min del känner jag att om du har riktigt bra whisky att dela med dig av är du där till 70 procent, deklararerar Glen Scotias Distillery Manager med ett leende.

Festivalen är mer än några trevliga dagar, det är ytterligare en sak som genererar liv och inkomst i det lilla samhället på Kintyre-halvöns södra spets. Alla besökare behöver någonstans att både äta och sova, och det är viktigt enligt Iain. Även om staden får besökare året om varar den riktigt hektiska turistsäsongen mellan mars och november, då boendena är fullbokade, vilket i sin tur innebär fler jobbtillfällen för den yngre generationen.

– Utan whiskyindustrin hade de fått kämpa för sin överlevnad, eftersom det är en av de mest isolerade städerna på fastlandet, så vi behöver verkligen destillerierna, menar Iain eftertänksamt.

Eftersom destillerierna i Campbeltown är geografiskt sett utsatta och känsliga för marknadens fluktueringar, är samarbete viktigt för deras överlevnad, inte bara när det gäller att anordna gemensamma whiskyfestivaler. Det ställer Iains roll som Distillery Manager inför ytterligare utmaningar.

– Självklart är vi olika enheter, men vi kommer alltid att hjälpa varandra, även när det gäller enklare saker som att ett specifikt verktyg går sönder och behöver lånas eller att Springbank behöver extra jäst, förklara Iain och utvecklar:
– I vissa avseenden är det ett slags symbiotiskt partnerskap där vi alla strävar mot samma mål.

Vad honom själv anbelangar skulle han gärna se att fler destillerier startar i Campbeltown, eftersom hela området gynnas av det. Under åren har han även noterat att fler och fler besökare väljer att besöka samtliga destillerier när de besöker staden, och ett samarbete destillerierna emellan gynnar därför både försäljningen och ortsbefolkningen.

– Det handlar egentligen aldrig om konkurrens, för det kommer aldrig att bara finnas en vinnare. Därför är det viktigt att vi alla är här. Tänk om det bara hade funnits ett destilleri på Islay, hur bra hade det varit för ön?

Vad drömmer Iain om i framtiden, då? Hans mål för destilleriet är att se det expandera utan att tappa i kvalitet och att fler upptäcker whisky från Glen Scotia. Själv menar han att han redan har drömjobbet och älskar det han gör.

– Ärligt talar blir det inte bättre än såhär, rent jobbmässigt. Jag kan inte klättra högre utan att utnämna mig själv diktator eller ge mig själv Glen Scotias Hedersmedalj, skämtar han och skrattar hjärtligt.

– För att prata allvar har jag full kontroll över hela produktionen och alla är hyggliga mot mig, så det är underbart att få arbeta med något jag brinner för. Jag har haft tur, förklarar han med ett brett leende.

Sist men inte minst: vilken whisky skulle Iain, ansvarig för ett helt destilleri, välja att ta med sig till en öde ö?
– Det är faktiskt en riktigt svår fråga, svarar han och funderar en stund.
– Jag skulle förmodligen kunna välja en lätt rökig Glen Scotia, eller en buteljering med någon slags fatfinish, men skulle jag tröttna på den om jag bara drack just den whiskyn resten av livet?, filosoferar han med blicken fäst på en punkt bortom taket.

– Jag tror att jag hade gått tillbaka till där jag en gång i tiden startade, men med en Glen Scotia lagrad på firstfill bourbonfat, det hade jag nog aldrig kunnat tröttna på, svarar han till slut och skojar drömmande:
– Jag kan se mig själv i hängmattan nu. Palmträd. Kanske lite musik. Några lådor med whisky. Ja, definitivt.