I februari 1910 öppnade Paul E Paulson sin restaurang på Jakobsgatan 20 i Stockholm. Som kamrer vid Döllings bryggeri på Södermalm hade han året innan gjort en kombinerad semester- och studieresa till München, där han förälskat sig i de gemytliga ölstugorna med sina ekbord, panelväggar och vältappade drycker. Av dessa fick han idén att starta en bierstube i jugendstil mitt i Klaras tidningskvarter, och »Löwet« blev snabbt ett andra hem för en stor skara journalister, byråkrater, kulturpersonligheter och – oväntat nog – tävlingssimmare från de närbelägna badhusen.

På menyn som även trycktes på tyska fanns varma och kalla förrätter, omeletter, charkuterier och varmrätter med vällagad svensk och tysk husmanskost, en del viner och givetvis mörkt och ljust fatöl från det bryggeri i München man fått agenturen för och som gav stället sitt namn – Löwenbräu.

Paul E Paulson och hans fru Greta drev krogen med stor framgång genom både världskrig, motboksrestriktioner och starkölsförbud. Snart var många hemtama med lokalens distinkta dofter av biff med lök, schnitzlar, fläsklägg, surkål och varm punsch.

Konstnärer som X:et och Carl Larsson trätte med den ständigt lika upprörde kompositören och musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger som i DN hudflängde all ny musik och därför gick under namnet Peterson-Arger.

Den höga andelen journalister bland gästerna såg till att föra vidare det som dryftades om aftnarna när sista manus lämnats. Familjen Paulson hade dessutom sitt hem ovanpå krogen och blev i hög grad en del av livet i Klara.

När Paul dog 1942 tog hustru Greta hand om verksamheten. Hon var en kraftfull kvinna som gjorde Löwenbräu till ett utpräglat matriarkat, och överförfriskade gäster avvisades vänligt men bestämt. Det berättas att en beskänkt Klarabohem som tappat orienteringen och för tredje gången återkommit och av Greta nekats inträde, framkastade: »Hörru, du äger visst alla krogar här i trakten?«.

Av de tre sönerna var Sven-Håkan, född 1922, mest intresserad, och efter att ha tjänstgjort som smörgåsnisse över världshaven på m/s Gripsholm, gått restaurangskola och utbildat sig i bokföring gick han in som källarmästare mitt under brinnande världskrig, då man förutom motboken hade att tampas med mörkläggning och ransoneringskuponger.

Men tiderna ljusnade, Sven-Håkan gifte sig med Barbro, och deras barnkull, Christina, Birgitta, Håkan och Elisabeth, kom precis som sin far att växa upp på krogen. Håkan som är född 1955 hann uppleva några år på den klassiska adressen i Klara.

– Det första jag fick göra var att stapla burkar nere i konservförrådet. Det var mycket konserver på den tiden. Sedan fick jag hjälpa till i disken, och det lyckades jag bra med minns jag, även om det fortfarande rörde sig om obetalt barnarbete. Jag var också med den sista kvällen i Klara. Då var det ett jäkla hålligång!

Rivningsraseriet i 1960-talets Stockholms city nådde då sin kulmen, och som 14-åring fick Håkan uppleva grävskopornas utplånande av den vackra 1600-talsbyggnaden, med såväl krogen som familjens hem, den 6 november 1969. Ett antal souvenirer ur inredningen följde med stamkunderna hem från avslutningsfesten, inte minst flera av de djurhorn som prydde väggarna. Men de viktigaste pjäserna hade redan säkrats från förgängelsen, bland annat själva krogskylten och de magnifika glasskärmar som bärgats från legendariska Hotell Rydbergs bar, när den byggnaden revs 1914.

Löwenbräu fann sin nya lokal i det tidigare ölkaféet Skandinav vid Fridhemsplan 29, på promenadavstånd från Marieberg, dit Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet flyttat några år tidigare. Som arkitekt anlitades Löwenbräus egen arkitekt Carl von Zündt från München som ritat flera bierstuben runt om i Europa, och han gav lokalen en tydligare bayersk prägel. En hel del av den gamla jugendinredningen kunde återanvändas, och trots den moderna funkisfasaden fanns mycket av atmosfären kvar när Sven-Håkan och Barbro Paulson öppnade nya Löwenbräu den 12 juni 1970.

Den vackra gamla krogskylten hängde direkt till vänster innanför entrédörren och i det nedre så kallade Löwenbräurummet är all inredning från Klaratiden, inte minst väggpanelerna och stambordet, där forna tiders kunder fått sina namn på graverade silverplattor.

– Det var många bord som följde med från Klara, och de har hållit bra, bara bordsskivorna har bytts ut, berättar Håkan. Underredena är original, 110 år gamla. Idag finns inte så många restauranger kvar med långa traditioner, och det som sitter i väggarna uppskattas av allt fler.

– Men på 1980-talet var det snarare en nackdel, menar Håkan Paulson. Folk var inte längre lika trogna sina stamställen. Pubarna blev fler och erbjöd barhäng i olika varianter, medan Löwenbräu höll fast vid sin bordsservering.

Efter finanskraschen 1991 var tiderna svåra, representationsätandet upphörde och alla krogar gick på knäna. Låneräntan for upp mot 20 procent, och när bankerna drabbades av krisen sa de upp alla krediter, vilket fällde många restauranger, bland annat Löwenbräu som 1992, efter 82 års drift fick säljas.

– Det var en enorm kapitalförstörelse. Även välmående företag gick i konkurs.
Håkan fortsatte i stället med att sälja bryggeriprodukter till restauranger, bl.a. fatölsanläggningar och service (för Spendrups) och sedan säljare åt Hallsta bryggeri i Hallstahammar.

Löwenbräu togs över av Gillis Andersson som nu hunnit driva krogen i 27 år och som inte tycker sig ha anledning att ändra på så mycket. Här samlas trogna gäster för att äta tillsammans på ett vardagligt sätt man sällan ser i svenska krogmiljöer.

– Det blir fort bra stämning. Man kan sitta både avskilt i bås, eller vid större bord och hamna i sällskap. Jag har inte velat modernisera, för poängen med lokalen är att den är väl insutten. Ibland måste man måla om en vägg, men då tar vi bara en vägg det året!

Det samma gäller matsedeln, som sett likadan ut i hundra år.
– Vi har många stamgäster, och de har sina rätter som de vill ha. Det är svårt att ta bort en rätt utan att många blir sura.

Hur är det då med ölet? Tja, att driva en svensk bierstube genom 1900-talet var fyllt av paradoxer. Mellan 1910 och fram till första världskriget importerades Löwenbräu direkt från München. År 1917, sju år efter Löwenbräus öppnande, infördes motboken. Efter folkomröstningen 1922, då 51 procent röstade mot och 49 procent för ett totalförbud, infördes ett starkölsförbud som kompromiss. Det innebar att det fram till 1955 enbart serverades svensk pilsnerdricka (motsvarande dagens folköl) till maten på de talrika ölstugorna av tysk modell.

Under 20-talet återupptogs importen, då med svagare styrka.
Det var heller inte lätt att under 1960- och 1970-talen etablera en ölkultur i ett land vars bryggerinäring i princip slagits samman till ett enda företag, och där lösenordet på pubarna lät »en stor stark«.
1986 öppnade Löwenbrau Sveriges första Pilsstube, vägg i vägg med restaurangen, även den ritad av Löwenbräus arkitekter.
Två år senare blev Håkan Paulson på Löwenbräu utsedd till Årets ölkrögare av Svenska Bryggareföreningen, för att med sin noggranna upptappning av Pils på fat »ha tillfört den svenska ölkulturen nya skummande dimensioner«.

Text: Karsten Thurfjell Foto: Stadsmuseet i Stockholm (Gösta Bohman)