Sir Robert Hamilton Bruce Lockhart var en av Storbritanniens allra första spioner. Tillsammans med vännen och kollegan Sidney Reilly anklagades han för att planerat att mörda Lenin efter revolutionen, och fick sitta i Lubjankafängelset och blev till och med dömd till döden. Och så skrev han, märkligt nog, vad många anser vara den bästa bok som skrivits om skotsk whisky.

Bruce Lockhart föddes i Anstruther i kommunen Fife i östra Skottland. En ort som ursprungligen var ett fiskeläge, som idag har cirka 4 000 invånare och huvudsakligen lever på turism och är vida känt för Anstruther Fish Bar, som vunnit flera utmärkelser och anses göra landets bästa fish-and-chips.

Bruce far, som också hette Robert Bruce i förnamn, var rektor vid Spiers School, hela släkten på faderns sida var för övrigt involverade i skolväsendet och en av bröder blev rektor liksom de flesta andra kusinerna runt om i Skottland.

Hans more hette Florence Stuart Macgregor och hon växte upp på Speyside-destilleriet Balmenach som hennes föräldrar ägde. Det grundades 1824 efter en licensansökan av James McGregor, men han hade redan drivit gårdsdestilleriet under namnet Balminoch under 23 år och sålt whisky illegalt.

På Balmenach Distillery tillbringade den unge Bruce många somrar som han minns som särdeles idylliska. ”Destilleriet var vår lekplats och ända fån början fick vi springa omkring som vi ville. Bäcken Cromdale, som var full av pigga öringar, rann förbi alldeles intill destilleriet. Högre upp hade den åtskilliga små bifloder och beväpnade med billiga metspön och en burk daggmask strövade vi omkring i trakten, vandrade långa vägar – föreföll det oss själva åtminstone – och skrämde upp beckasiner på mossarna och ripor på hedarna för vartenda steg i tog.”

Det var också på Balmenach under tonåren hans kärlek till whisky väcktes, en kärlek som kom att hålla i sig i hela hans strapatsrika liv. Dessvärre blev kärleken till den skotska nationaldrycken ibland alltför stor, och Bruce kämpade under perioder mot alkoholism.

Efter en grundlig skolgång skickades Bruce vid 21 års ålder till Malaysia där två av hans farbröder drev en gummiplantage i delstaten Malacka. De i sin tur skickade honom till Pantai i Negeri Sembilan, ett distrikt där det enligt honom själv inte fanns några andra vita människor. Tanken var att han skulle starta upp en gummiplantage där, men istället orsakade han en stor skandal när han träffade ”the beautiful” Amai som stod under prinsen Dato’ Klanas förmyndarskap. ”Det var min första romans” har han skrivit och de bodde tillsammans under ett år då läkare diagnostiserade Bruce sjukdomstillstånd som malaria. Många menade dock att han blivit förgiftad. En av hans farbröder och en kusin satte honom genast i en bil och via Japan och USA återvände han till England.

Väl hemma i London och efter att ha tillfrisknat började han arbeta på utrikesdepartementet och blev snabbt skickad till Moskva som vice konsul. När februarirevolutionen bröt ut 1917 hade han blivit British Consul General men reste hem igen precis innan oktoberrevolutionen startade samma år.

I januari 1918 var han tillbaka i Moskva igen på enträgen begäran av premiärminister David Lloyd George och då som Storbritanniens första sändebud till bolsjevikerna, hans uppgift var att i första hand förhindra det tyska inflytandet. Samtidigt arbetade han åt brittiska säkerhetstjänsten, han hade bland annat med sig diamanter och finansierade ett nätverk av ryska informatörer och han gjorde också ett försök att frita den fängslade tsar Nicholas II och hans familj.

De ryska myndigheterna kom honom på spåren och samma år arresterades han och sattes i fängelset Lubjanka anklagad för att, tillsammans med brittiska kollegan och gode vännen Sidney Reilly, planerat att döda Lenin och störta bolsjevistregimen.

Fanny Kaplan som den 30 augusti 1918 sköt tre skott mot Lenin och skadade honom allvarligt, togs till cellen där Lockhart satt. Tanken var att hon skulle avslöja Lockhart men hon hade aldrig tidigare träffat honom tidigare.

Lockhart undkom rättegång (som säkert lett till en dödsdom) och utväxlades istället mot den ryske diplomaten Maksim Maksimovich Litvinov som arresterats i januari 1918 för spionage.
Bruce Lockhart blev faktiskt dömd till döden, liksom Sidney Reilly och tjugo andra brittiska och amerikanska medarbetare, i december 1918 i en ”in absentia”-rättegång.

I november 1919 utnämndes Lockhart till handelssekreterare vi den brittiska ambassaden i Prag, men lämnade tjänsten tre år senare och återvände till London där han började arbeta som journalist vid tidningen Evening Standard. Under 1930-talet började han skriva böcker och de blev så framgångsrika att han från 1937 ägnade sig åt sitt författarskap.

En av böckerna var Memoirs of a British Agent som utkom 1931 och blev direkt en försäljningssuccé över hela världen. Den utkom på svenska året därpå under titeln ”Som politisk agent”. I USA blev den film 1934 med Leslie Howard och Kay Francis i huvudrollerna.

Lockhart skrev en mängd böcker, men en som sällan nämns (den finns till exempel inte med i listan över hans böcker på Wikipedia) är vad många anser vara den bästa bok som någonsin skrivits om skotsk whisky: Scotch – the Whisky of Scotland in Fact and Story.

Det dröjde ända till 1965 innan den utkom på svenska under titeln ”Scotch. Saga och sanning om Skottlands berömda whisky” på förlaget Gebers, som, signifikant nog för den tiden, utgavs den i en serie böcker som kallades ”Mustasch-serien” med undertiteln ”böcker i maskulin smak”.

Det är en whiskybok av den ”gamla skolan”, befriande nog helt utan dagens ofta ansträngt befängda ”tasting notes”, istället placerar han whiskyn i dess skotska historia och berättar initierat om dåtidens (och tidigare) whisky och människornas förhållande till den.

Efter en genomgång av hans uppväxt på Balmenach skriver han om den skotska maltwhiskyns framställning (på ett synnerligen begripligt och intressant sätt dessutom) och dess historia fram till det första världskriget. I bokens andra del berättar han om dåtidens så kallade ”whiskybaroner” och om hur världskriget förändrade hela whiskyvärlden fram till 1920-talets företagssammanslagningar. Här finns också ett fascinerande kapitel om förbudstiden och ett kapitel med namnet ”Skottlands nationaldryck”.

Avslutningsvis ett citat från det sist nämnda kapitlet :
”Whiskyn har genom seklerna varit en integrerad del av den keltiska civilisationen och har sitt upphov uppe bland dimmorna i de högländer varifrån den trädde fram helt utan utländsk hjälp. Whiskyn var den naturliga drycken för ett folk som hur fattigt det än kunde vara dock aldrig slavat i träldom och i brist på annan lyx var den förvisso det livets vatten som gav dem inspiration till deras sånger och stärkte deras kroppar. Det var en ädel dryck, en frihetens och oberoendets symbol, som man måste nalkas med vördnad och aktning.”

Foto: Library of Congress