Vi fortsätter följa vikingarnas framfart på Orkney och Shetland.

Norrmännen kallade Shetland för ”Hjaltland” och fram till slutet av 1110-talet hörde det till Orkneyjarlarnas domän. Här har man gjort några av de mest viktiga fynden, bland annat på den nordligaste ön Unst men framför allt på den plats på Shetlands sydligaste udde som idag kallas Jarlshof – det är nu dock inget gammalt vikinganamn utan hittades på i början av 1800-talet av Sir Walter Scott (javisst, han med Ivanhoe). Den naturliga hamnen Sumburgh Voe på ön Mainland hade varit befolkad alltsedan stenåldern. Tidigt under 800-talet övertog vikingarna ett redan existerande gårdskomplex och byggde successivt ut det med fler hus av sten och torv. Bland allt som grävts fram har man funnit lämningar av nötdjur, får, svin, hjort, val och fisk. Man har också kunnat fastslå att befolkningen hade husdjur som hundar och ponnyhästar. Förvånande nog har man funnit mycket få vapen, fast möjligen har dessa följt många krigare ner i graven eller ut till sjöss i brinnande långbåt.

Många menar att Shetlandsöarna var en betydande plats för uppehåll på resor från Norden och att de var en sorts bas för plundringstågen, men inga fynd på Jarlshof bestyrker den tesen.

Norska vikingar invaderade på sent 700-tal Northumberland, saxiska Englands nordligaste kungadöme, på jakt eter nya boplatser. Härjningarna på de heliga platserna de gjorde sig skyldiga till ska enligt en del källor mer ses som följder av rekognoceringar, vilket onekligen låter som ett försök att mildra vikingarnas beryktade brutalitet som de visade prov på när de plundrade klostret Lindisfarne 793 och Jarrow året därpå. Under den sistnämnda attacken förlorade de dock en av sina hövdingar och flera skepp förliste – efter det höll de sig borta i flera år.

Annars var det danskar som stod för de störst upplagda invasionsförsöken mot England, det första genomförde de 835 och 859 övervintrade ”den danska hären” för första gången.

Den första jarlen av Orkneyöarna var en Sigurd Rike, som på 870-talet erövrade norra Skottland ända ner till Inverness och Loch Ness. Han efterträddes av sin brorson Einar, som kallades ”Torv-Einar”. I trehundra år framåt styrdes Orkney av hans ättlingar. När Thorfinn den mäktige dog 1065 rasade Orkneyväldet samman. Isle of Man och Hebriderna gjorde uppror och i Skottland minskades Orkneyjarlarnas inflytande. De fick mindre makt och blev mer som länsherrar under den skotske kungen. I samma veva tog Norges kung chansen och fick mer att säga till om. Orkneyjarlarna blev alltmer pressade och tvister blossade ständigt upp, bland annat om den årliga avgift på 100 marker silver som skulle betalas sedan freden i Perth 1266.

För att lugna ner den hätska stämningen lovade den norska kungen, som i själva verket var den danske kungen Kristian I, bort sin dotter Margareta av Oldenburg till den skotska kungen Jakob III med en hemgift om 60 000 rhenska floriner. Nu var det dock så att kungen ifråga, ja, hela landet förstås, inte hade någon vidare ekonomi. Man saknade kontanter helt enkelt, och därför fick Skottland 1468 Orkneyöarna som pant för 50 000 floriner. Återstod 10 000 alltså, men inte heller dem lyckades kungen skrapa ihop utan slängde istället in Shetlandsöarna i affären som betalning.

Så var norrmännens tid över – fast ända fram till 1749 funderade norska kungahuset på att betala hela alltet och på så vis få tillbaka sina domäner. Fast de fick väl aldrig råd, kan man tänka, och tur var väl det för annars hade vi kanske inte haft vare sig Highland Park eller Scapa – hemska tanke.

Foto: Library of Congress & WikimediaCommons