Speysides huvudstad Elgin hade möjligen hetat något helt annat om det inte varit för vikingarna. Ja, det hade kanske rent av inte funnits några destillerier på Orkneyöarna om norrmännen haft det bättre ställt…

Kopplingen mellan Skottland och Skandinavien lär väl knappast någon gått miste om. Varenda gång destillerier som Highland Park och Scapa kommer på tal så nog påpekas det att det minsann var vikingar som mycket tidigt uppskattade öarna, även om det då inte handlade om whisky.

Nej, det var snarare öl som gällde, som ju redan då hette just ”öl” på gammelskandinaviska, medan engelsmännen kallade det ”ealu”. Man förfriskade sig också med en söt dryck som på gammelengelska hette ”beor” och som vikingarna kallade ”björr”. Länge har man trott att ordet haft något att göra med ”barley”, men på senare tid har allt fler språkforskare kommit fram till att drycken i själva verket var cider av antingen äpplen eller päron. Eftersom tidigare engelskspråkiga översättningar av vikingskrifterna översatt både öl och björr med antingen beer eller ale (ofta utan urskiljning) måste de alltså korrigeras framöver.

En del är nog inte medvetna om att dessa öl- och ciderdrickande vikingar som seglade till de skotska öarna till övervägande majoritet var norrmän. Visst fanns det förstås en och annan svensk och dansk i besättningarna, men de flesta svenska vikingar riktade sina resor i första hand österut – och hamnade ju som bekant i Konstantinopel till sist. De danska däremot tog sig både till Irland och England, och så småningom till Island och Grönland. Gemensamt för dem alla var dock att de aldrig någonsin hade det som vi kallar ”vikinghjälm” på sina huvuden. Hjälmar hade de förvisso, ganska utstuderade sådana, men de var aldrig hornprydda. Däremot dracks öl, mjöd och cider gärna ur högblankspolerade horn vid festliga tillfällen.

Enligt en del teorier så jagades de norska vikingarna bort från sitt hemland av Harald Hårfager, som var en mycket diktatorisk despot och känd för att göra processen kort med sina motståndare. Hur det kom sig att de bortjagade hamnade just på de skotska öarna är en annan fråga – i och för sig var de ju inte så långt bort.

Shetlandsöarna och Orkneydito ligger bara två dagars seglats från den norska Atlantkusten. Genom att segla västerut genom Pentlandssundet, som blivit känt för sina extrema tidvattenströmmar, nådde de Storbritanniens nordvästra spets som de döpte till ”hvarf”, vilket betyder ungefär ”vändpunkt”, ett namn som idag förvandlats till Cape Wrath. Efter det kom de så till Hebriderna som de kallade Söderöarna.

I Historia Norwegiane, som skrevs på 100-talet, berättas att norska vikingar invaderade Orkneyöarna och utrotade samtliga pikter som var bofasta där. Vad som talar för den uppgiften är det faktum att, i motsats till andra platsar i Skottland och på öarna, man inte funnit några som helst piktiska inslag bland de arkeologiska fynd som gjorts. Nu ska man dock vara medveten om att arkeologer sällan kan avgöra om de hittar rester efter ett skandinaviskt, anglosaxiskt, iriskt eller piktist hus, och därmed sagt att de ofta famlar i mörkret och ibland fastslår sådant som egentligen inte kan fastslås alls.
Pikterna fick sitt namn efter latinets ”picti”, de bemålade, antagligen eftersom de hade för vana att måla sig. Var de kom ifrån är mycket oklart, men de bodde i Skottland under en lång tid och gjorde ständiga räder in i England då det var ockuperat av romarna.

En hel del arkeologer tror nu inte riktigt på den mer våldsamma teorin utan anser att den ursprungliga skandinaviska närvaron tog sin början på 700-talet och att vikingarna i själva verket var tämligen fridsamma jordbrukare som utan konflikter levde och verkade sida vid sida med pikterna.
Men också den isländska Orkneyingsaga, som daterats till tidigt 1200-tal, tar också upp Hårfagers tyranni som huvudorsak till utvandringen till Orkney, Shetland och Isle of Man. Den framhäver också de norska vikingarnas brutalitet och barbari. Ganska mycket av uppgifterna i sagan är dock ifrågasatta och den anses historiskt opålitlig.

Att Orkneyöarnas regenter, jarlarna, hade sitt huvudsäte i Brough of Birsay, är dock alla överens om. Egendomen ligger i ett perfekt strategiskt läge högst upp på en klippformation. Anläggningen var ursprungligen ett kristet kloster men togs över under 800-talet av norrmännen, eller ”norse” som de kallades.

De byggde nya hus, lador och stall på sluttningen ovanför klostret. När boplatsen utökades uppfördes senare också en kyrka och en storslagen byggnad för festliga tillfällen. Alla byggnaderna hade mycket sofistikerade arkitektoniska inslag, som till exempel varmvattensakvadukter som löpte härs och tvärs under golven och på så vis ombesörjde uppvärmningen.

Efterhand växte ett skandinaviskt herravälde upp som på 1000-talet sträckte sig norrut till Shetland och söderut till halvön Caithness (som vikingarna kallade ”Katanes”) men också längs utefter den skotska kusten. De tog sig också ner till Moray Firth och vad som idag är Speyside. Staden Elgin lär enligt en teori ha fått sitt namn efter en general Helgyn i Orkenyjarlen Sigurds armé.

Ägg & fornminnen

Orkneyöarna är en ögrupp norr om Skottland. De består av ett 70-tal öar av vilka 20 är bebodda. Det är ett utpräglat jordbruksland med bördiga slätter mellan de vindpinade kullarna. Sädesexporten var stor redan under viktingatiden och lade grunden till öarnas ekonomiska och kulturella betydelse. Idag är biffkor och ägg de viktigaste produkter, men man föder också upp får och grisar.
Öarnas strategiska läge var också en stor dragningskraft som gav öarna en rik historia, och om den vittnar de nästan 3 000 registrerade fornminnena.
Invånarantalet var 2017 22 000.

Nornsnack

Att norrmännen var dominerande på både Orkney och Shetland är det inget tvivel om, ända tills någon gång under 1400-talet var språket en skandinavisk dialekt kallad ”norn”, som vuxit fram ur den fornnorska som vikingarna talade. Det användes dock aldrig i skrift, de fåtal dokument som återfunnits var skrivna på tydlig norska. När Skottland 1468 tog över öarna var det dock skotska som kommit att bli huvudspråket, men ”norn” talades faktiskt av en del invånare ända fram till början av 1800-talet.

Eldsfestivalen

Än idag firas vikingarna på Shetland vid den årliga festivalen Up-Helly-Aa då man bland mycket annat, något tvetydigt, eldar upp attrapper av vikingaskepp, som sedan enligt vikingarnas traditionella begravningsrit sjösätts. Festivalen har gått av stapeln sista tisdagen i januari ända sedan 1889. En tidigare variant av namnet är ”Up Helly Night” och man kan ju undra om det ursprungligen var ”Uppe hela natten” – för det är precis vad man är. Påföljande dag är på Shetlandsöarna av förståeliga skäl helgdag…

Vildsvin eller sälar?

De norska vikingarna döpte öarna till Orkneyar – sälöarna, men troligen berodde det på att de hörde fel när de bofasta pikterna sa vad ön hette, för antagligen sa de ”Insi Orc”, vilket var det gaeliska namnet. Vikingarna tyckte de sa ”orkn” vilket var deras ord för ”säl”. ”Orc” betyder dock ”ung gris” och tros referera till vildsvin, det vill säga ”Vildsvinsöarna”.
Första gången öarna omnämns av den romerske historikern Diodorus Siculus (90 – 30 f.Kr) använder han namnet ”Orchades” medan Plinius den äldre (23-79) kallar dem ”Orcades”, och på franska heter de också idag Les Orcades.

Foto: Library of Congress & WikimediaCommons