Malmöbaserade Symposion representerar som bekant de oberoende buteljerarna Gordon & MacPhail, och de fortsätter leverera det skotska guldet. Den senaste tiden har vi fått flera nya buteljeringar, och det är på sin plats för en liten provning. För er som lyckades komma över någon eller några av de fåtaliga flaskorna – grattis. För alla er andra vill vi berätta vad vi tycker…

Strathmill 2004 (13 YO)

46 % (nr 40424) 1 047 kr
Doft: Från Strathislas granndestilleri Strathmill brukar man inte höra så mycket vad gäller single-maltbuteljeringar. Den fladdrade till en stund i Flora & Fauna-serien, annars är det en tystlåten besökare på whiskyhyllorna då det mesta går till J&B. När den läggs på flaska under Connoisseurs Choice-flagg är det en vatting av tre olika bourbonfat som använts. Doften är snygg med mycket kokos och mynta som komplement till vaniljtonerna. Det finns torkad aprikos och lite apelsinzest där också, och med några minuter i glaset dyker det även upp lite lakritsrot i ångorna.
Smak: Här får faten spela en stor roll; det är helt enkelt mycket trä I smaken. En ljus, tämligen lätt whisky med hyvlad planka och träspån som färgar intrycken. Citrustonerna drar mer åt mogen citron – inte så besk, utan mer frisk och saftig. Eftersmaken är, tja, medellång och håller samma riktning som smaken generellt.
Sammanfattning: Här lovar doften stort och viskar om komplexitet i många lager medan smaken blir lite väl endimensionell för en whisky i den här prisklassen. Inte alls oangenäm eller otrevlig, bara något platt när man förväntar sig berg- och dalbana. Förväntar man sig Helix eller X-Treme vill man inte åka Vilda Musen…
Betyg: 7/10

Glentauchers 2004 (bottled 2018)

43 % (nr 40345) 778 kr
Doft: G&M har genom åren fått i uppdrag att buteljera de standardflaskor åt vissa destillerier som inte skött det på egen hand. Glentauchers är ett sådant prestige-uppdrag, och nu släpps en fjortonårig tappning. Här finns frukt i överflöd. Gråpäron, persika, aprikos och äpplen som är sådär hårt krispiga (lite omogna, men inte alls oävna).
Smak: Mjukt smörig med tydligare drag av vanilj och karamell än på doften. Mot slutet kommer frukten tillbaka i form av fruxo och Zoo-tablettaskar. Det finns också en kryddighet som lurar med lite peppar mot slutet, och som går över i eftersmaken.
Sammanfattning: 2004 släpptes Funereal med Arcade Fire; en briljant debutskiva som förtjänar att upptäckas av en större publik än som faktiskt hittade den. Lite samma sak med Glentauchers: en riktigt fin whisky som förtjänar att provas av många fler.
Betyg: 8,5/10

Glen Elgin 1997 (20 YO)

55,7 % (11777) 1 780 kr
Doft: En sherryfatslagrad Glen Elgin buteljerad vid fatstyrka på strax över 55 %. Doften är djupt rund och associationerna går först till outspädd svartvinbärssaft. Här finns oerhört mycket mörka bär, nästan till den grad att man funderar i termer av högkvalitativt rödvin snarare än whisky. En svag ton av rök vispar förbi och introducerar lite crème brûlée. Elegant som en nyshoppad Östermalmsdam på väg ut ur Natalie Schuterman.
Smak: Utan vatten bränner den här till med skärpa, men långt ifrån så vass som man skulle kunna vara orolig för med både sherryfat och 50+ styrka i alkoholen. Några droppar vatten tämjer besten och vi får frukt som drar mer åt röda bär denna gång. Jordgubb, hallon och röda vinbär medan eftersmaken är något kortare med typisk sherrysötma som dröjer sig kvar.
Sammanfattning: Älskar du sherrylagrad whisky? Du kommer inte bli besviken. Glen Elgin har många fina buteljeringar i ryggen, och den här tjugoåringen ansluter till det sällskapet. Lite som en The Cureskiva från mitten av nittiotalet: Inga jätteöverraskningar, men stabil med alla karaktärsdrag man vill ha.
Betyg: 8/10

Benromach 15 YO

43 % (nr 40469) 888 kr
Doft: När Gordon & MacPhail tog över Benromach gav de destilleriet en total makeover såväl vad gäller byggnaden som whiskyn som produceras där. Plötsligt klev Benromach 10 YO fram som en av de mest prisvärda, komplext välbyggda tioåriga whiskies man kunde hitta på marknaden. Nu är det dags för femtonåringen att göra entré, och redan vid en första doft anar man att de inte sänkt vare sig gard eller ribba en millimeter. Halm, aprikos, vanilj, fallfruktsäpple och kryddiga toner i bakgrunden.
Smak: Silkeslena frukter, vanilj och tanniner från trä. Päron och citrus (vi tänker oss engelsk apelsinmarmelad på rostat bröd här) medan kryddigheten som antyds i doften kommer mot eftersmaken
Sammanfattning: Låter det bra? Det är det. Man älskar när ens favoritband gör en ny platta som är ännu bättre än den du upptäckte dem genom, och man älskar när en ny whiskytappning är lika bra om inte bättre än originalet.
Betyg: 8,5/10

Caol Ila 2004 (13 YO)

45 % (nr 40468) 1 030 kr
Doft: Med en finish på före detta Hermitages-fat blir den klassiskt jod och medicinskt drivna Caol Ila:n direkt en aning vinös i tonen. OK, skribenten medger att det där var att sparka in öppna dörrar, men det är i princip det som slår en som första doftintryck. Röken är välbalanserad och tydligt närvarande utan att ta överhand, medan bourbonfatens vaniljer och karamellbidrag ramar in doften fint.
Smak: Vinfatsfinishen ger en snällare, mjukare ton till Caol Ila som annars kan vara en smula uppkäftig. Och det är verkligen inget minusbetyg för den här flaskan. Där till exempel Distillers Edition på Caol Ilan är djup med flera lager av komplexitet känns den adderade vinfinishen här mer som ett välkommet komplement. Den sista biten i tusenbitarspusslet som faller på plats. Eftersmaken drar mer tillbaka mot bourbonfaten och en “klassisk” Caol Ila-karaktär.
Sammanfattning: Skulle blendingcheferna på Diageo provat den här hade de nog tänkt “vad fan tänkte jag inte på det här för?”. Med whiskyn i glaset känns combon Islayrök och Hermitages gjuten på ett sätt som varit svårförutsedd. Lite som när Rod Stewart gör en Tom Waits-cover. Vem hade kunnat gissa att den skulle slå originalet?
Betyg: 8,5/10

Longrow 16 YO (Chardonnay)

54,6 % (1103) 1 297 kr
Doft: Det var inte länge sedan det lanserades en artonårig Longrow, och nu släpps en sextonåring, slutlagrad på Chardonnayfat från Campbeltowns finest. Här är röken aggressivare än hos Caol Ila medan Chardonnayvinet ger ett fruktigt bidrag till doften bakom rökridåerna. Den höga alkoholhalten känns redan på doften och sticker till i näsgångarna.
Smak: Om doften var något endimensionell är smaken betydligt intressantare. Här finns mörka toner av blött trä, vinösa drag från Chardonnayfaten, mogna bär med björnbär och svarta vinbär i täten. Röken finns närvarande, men långt ifrån lika tydligt framträdande som i doften. Eftersmaken är ovanligt lång (hej fatstyrka!) och drar åt ett syltigt, svartvinbärsmarmeladshåll.
Sammanfattning: Det här inte en insmickrande whisky, men för den som tar sig tid med den är det en fin giv från Springbankfolket. Väldigt få destillerier lyckas med sina “hej vad vi älskar att experimentera med rökiga versioner av vår vanligtvis orökta whisky!”-tappningar, men Longrow går från klarhet till klarhet. Chardonnay-lagring kan få vissa att rynka på näsan, men ett litet smakprov drar mattan under fötterna på belackarna.
Betyg: 8,5 på väg mot 9/10