”Nobody, I mean nobody, puts ketchup on a hot dog.”
(Dirty Harry Callahan, från filmen ”Sudden Impact”)

Inom fast food är det två tyskt klingande namn som hörs oftast och har så gjort i drygt hundra år: The Hamburger och The Frankfurter, även om den senare döptes om i väst och fortlever under namnet ”het hund”.

Innan vi kommer igång skulle jag föreslå att ni ser till att befinna er i närheten av en korvkiosk eller hamburgerbar, för det kan hända att ni under läsningen känner av det där hastigt uppkomma suget som fast food-industrin lever (och gör det gott också) på.

Skulle ni befinna er i New York så är adressen 205 E Houston St, där hittar man Katz’s Delicatessen och en av de bästa Frankfurters man kan tänka sig. I Stockholm är varuhuset NK:s egen korvkiosk att rekommendera, de har bland mycket annat Würst Masters utsökta, och prisbelönta, lammkorv.

Är ni däremot i Helsingfors lär ni vänta till klockan halv åtta på kvällen för först då öppnar de flesta av stadens korvkiosker. En av dem ligger Dagmarinkatu 2, den heter Jaskan Grilli och där kan man få en ”hodari kaikilla mausteella”, det vill säga ”en hot dog med allt på”. Eller varför inte pröva klassikern ”Porilainen”?

Wiens korvkiosker och korvar är magnifika, precis som i Danmark så får man senapen bredvid och brödet för sig, och korven skärs omtänksamt i munsbitar innan den serveras (inte som här hemma där man själv lär skära upp korven med de förfärligt ynkliga plastgafflarna som i bästa fall försetts med dåligt tandad ”knivsida”). Släntra gärna uppför Marie Hilfestrasse nerifrån Ringen, på höger sida kommer ni efter några kvarter till ett skyltfönster med det mest salivframkallande och aptitretande korvarrangemang man kan tänka sig.

Lika aptitväckande är alla de snyggt arrangerade tillbehör man själv får välja när man komponerar ihop sin egen hamburgare på någon av Harvey’s barer i Ottowa och Montreal.

Tja, när vi nu ändå hamnade i Amerika igen kan vi ju lika gärna stanna kvar för naturligtvis är det i USA som The Hot Dog och The Hamburger utvecklats till vad de är idag.

Låt oss ta burgaren först, även om den kom senare. Amerikanarna sätter i sig cirka 13 kilo hamburgare om året per person, vilket resulterar i 38 miljarder hamburgare.

Hamburgaren har förvandlats till så mycket mer än populär snabbmat – den har blivit en ikon som symboliserar ett helt levnadssätt, ja, hela vårt moderna, nervöst snabba samhällsklimat egentligen. Det är förstås ingen tillfällighet att prototypen dök upp i början av 1900-talet – 1903 grundade Henry Ford sin firma och började spotta ur sig bilar som i hög grad förändrade världen.

Enligt många så uppenbarade sig den första hamburgaren på världsutställningen i Saint Louis 1904. Fast det kan lika väl ha varit 1885 när en Charles Nagreen (visst låter det lite svenskt?) sålde köttbullar från sin vagn på en marknad i Wisconsin. Han insåg att kunderna lättare kunde hantera dem om han lade dem mellan två bröd. Fast det var ju köttbullar och därmed inte riktiga hamburgare alltså.

Det finns en mängd teorier om vem som var först, och många amerikanska städer hävdar att det var just där hamburgaren uppfanns. Antagligen föddes idén på flera ställen ungefär samtidigt. T-Forden gjorde att folk blev rörligare, de åkte runt i bil och blev hungriga utanför hemmet allt oftare, vilket bidrog till hamburgarens spridning. Med tanke på Fords löpande-band-fabrik så är det lite konstigt att det inte grundades någon standardiserad hamburgerkedja förrän så sent som 1921. Det hände i Wichita i Kansas, och barerna döptes till White Castle – och så heter de än.

Sedan dröjde det ytterligare 27 år innan bröderna Richard och Maurice McDonald öppnade sin variant – någon direkt kedja var det inte tal om förrän en man vid namn Ray Kroc kom till San Bernedino utanför Los Angeles. Han klev in för att försöka övertala dem att köpa en glassdrinksmixer. Det slutade istället med att Kroc blev kompanjon, men nio år senare köpte han ut bröderna. Då fanns det redan 200 McDonald’s runt om i USA och det skulle – som bekant – bli avsevärt fler.

I början av 1900-talet fanns redan ambulerande korvgubbar som sålde sina ”Frankfurter”-korvar i bröd med varierande tillbehör, från början gjorde de det från små kokvagnar vilka expanderade till mer välutrustade rullande kiosker.

En av dem hette Anton Feuchtwanger, och han tillskrivs idén att stoppa korven i ett delat bröd. Enligt den ofta upprepade historien så lär Feuchtwanger ha delat ut vita handskar till kunderna så att de kunde hantera hans heta korvar. Till hans förtret tog de en gång slut och Feuchtwanger vände sig till ett bageri i närheten – och så var varm korv med bröd uppfunnen.

Precis som vad gäller hamburgaren så är det förstås i själva verket en idé som dyker upp lite här och där ungefär samtidigt.

En tysk slaktare vid namn Charles Feltman påstås enligt vissa källor ha öppet en korvkiosk på Coney Island i New York redan 1871, och där lär det ha gått åt inte mindre än 3 684 stycken korvar det första året.

Enligt andra källor var det tyska immigranter som sålde Franktfurtkorvar med ljust bröd och surkål från vagnar de rullade omkring med i New Yorks Bowerydistrikt under 1860-talet. Möjligen låg då inte korven i brödet, utan det serverades vid sidan om, precis som i Österrike och Danmark än idag.

Hur Frankfurterkorvarna fick namnet ”hot dogs” är i sig en hel flora av motsägelsefulla historier, där uttrycket bland annat tillskrivs en skämttecknare som ritade en varmkorvförsäljare som sålde taxhundar i bröd.

Det finns flera orsaker till varför korven kom att kallas hund, dels förstås formen som onekligen påminner om en tax, och taxen (Dachshund) kom till USA med de tyska immigranterna som dessutom givetvis tog med sig sina älskade Frankfurterkorvar.

Uttrycket ”dog” i samband med korv fanns redan etablerat 1860 i USA och då som en anspelning om vad för slags kött man använde. Av vad som synes vara en lingvistisk slump användes ”hot dog” redan då men avsåg en välklädd ung man, med viss negativ klang (att jämföra med dagens ”hot shot”).

Från 1890 och framåt var ”hot dog” det gängse namnet för varm korv med bröd, även om också ”Frankfurter” och ”Wiener” användes flitigt.

Hur som helst: The Hot Dog kom före The Hamburger, och steget från att lägga en korv mellan bröd till att istället placera en stekt biff av malet kött i samma position, kan ju tyckas vara kort, men det dröjde alltså ända till 1921 innan den första riktiga hamburgerkedjan såg dagens ljus. Ivrigt påhejad av amerikanska nötköttsproducenter, ska sägas.

The Hot Dog var oftast gjord av griskött och dess framgångar var en vagel i ögat för ranchägarna (det hade ju inte heller sett lika bra ut om de ägnat sig åt grisuppfödning, eller hur? Tänk på alla Vilda Västernfilmer och byt ut kossorna mot grisar – John Wayne skulle liksom bara inte ta sig lika bra ut…).

En trolig anledning till namnet Hamburger är att man tänkte sig en konkurrent till den populära Frankfurtern och satsade på ännu ett tyskt namn, samtidigt som det var helt följdriktigt eftersom tyska och österrikiska invandrare hade ursprunget med sig: råbiffen, eller steak tartare, som den hette då.

Det är lite intressant att två av USA:s största ikoner i själva verket kommer från Tyskland.

Faktum är att under världskrigen förekom omfattande kampanjer för att hamburgaren skulle döpas om, ett förslag var Salisbury Steak, men en sådan fanns redan, den påminde i mångt och mycket om en hamburgare – fast utan bröd.

Engelsmannen James H. Salisbury (1823 –1905) var en av tidiga dietisterna som ansåg att mathållningen var avgörande för hur vi mådde. Hans patienter fick speciella menyer men också en del maträtter. Salisbury menade att nötkött var nyttigt, medan grönsaker och stärkelserik mat producerade gifter som inverkade menligt på matsmältningssystemet. Sin Salisburybiff rekommenderade han att man skulle äta tre gånger dagligen – vilket förstås är vad hamburgerkedjorna också helst vill att kunderna ska göra – och i USA är det många som gör det och det är väl tur att Salisbury inte har chans att se resultatet.

Men något namnbyte blev det alltså inte, trots Hitler. The Hamburger och The Frankfurter fortsatte oförtrutet att serveras och konsumeras, och gör så än idag.

Foto: Library of Congress, Bernt Danielsson, Kayem Foods & McDonald’s